Blågult är på toppen – nu får de inte gå vilse
SOFIA. De har bestigit berg för att få den här utsikten, de har skrivit historia för att ta sig hit.
Drömläge? Absolut. Drömmotstånd? Definitivt.
I kväll går ett svenskt landslag ut med en tydlig karta och en utstakad resväg. Det finns ingen anledning att gå vilse här.
De vet inte vem Jonas Thern är här, han sa det själv.
Jag vet inte om det beror på att han aldrig spelade i den där bronsmatchen, en VM-sommar för 23 år sedan när Bulgarien välte muren och dundrade rakt in i solen, eller om det helt enkelt är så att de tröttnat på svenskar.
Det vore begripligt, den där sjusegersviten som landslaget radat upp mot dem är den största anomalin vi har i svensk fotboll. 20–0, 24 års obrutet segertåg, mot en hyfsat meriterat europeisk motståndare – det krävs analysteam för att reda ut vad det beror på.
Men nu är vi här, i solskenet på Levski-stadion med all dess magnifika historia, för att se den där sviten sättas på spel igen.
Janne Andersson stannade på hotellet i går, förbundskaptenens magsjuka (och en rehab-joggande Alexander Fransson) var väl egentligen det enda som störde harmonin. Landslaget mår bra, de står på toppen och tittar ner, de genomför precis samma rutiner som de gör före varje match.
En av dem är att prata om hur svårt det ska bli.
Det gör man alltid.
Att möta toppnationer är fruktansvärt tufft, det vet alla.
Det är alltid tuffa matcher i Östeuropa, så är det.
San Marino? Luxemburg? Det finns inga lätta matcher längre.
Det är alltså svårt att spela fotboll, det har vi lärt oss nu. Frågan är hur svårt det är att göra det i Sofia 2017.
Hemskt om vi inte gör jobbet här
Möter vi det Bulgarien som bara förlorat en av sina femton senaste VM-kvalmatcher på hemmaplan, som slog Holland med 2–0 här i mars? Eller möter vi det Bulgarien som sov sig igenom bortamötet, som byter förbundskapten varannan vecka och som bygger på en kaotisk inhemsk fotboll?
Det spelar ingen roll vad vi svarar nu, det spelar all roll i världen vad elva spelare – samma som senast, väl? – svarar i kväll.
Vi kan hur som helst slå fast det här: Det har gått elva år sedan Sverige senast fick uppleva en VM-sommar, och om de skrällt sig fram till det här drömläget så vore det hemskt att slarva bort det genom att inte göra sitt jobb här.
Arbetsbeskrivningen handlar om att exponera alla de där svagheterna som Bulgarien visat hittills, både borta och hemma. Den där presskänsligheten som lett till bortslagna passningar i backlinjen. De tydliga inslagen av markeringsreflexer som gör dem känsliga för rörelser och motrörelser.
Är bäst när de kan kontra
Petar Hubtjev, den senaste i raden av bulgariska förbundskaptener (han förlängde sitt kontrakt i veckan, med riktning mot EM-kvalet), har stabiliserat laget en hel del, men grunderna är vad de är. Bulgarien vill spela sig fram mot samlade försvar, men har haft svårt att klara av det. De är som bäst när de kan kontra, och bara köra på med framforsande klapp-klapp-spel.
Defensiven kommer lösa sig
Nu saknar de djupledshotet Spas Delev, medan den trubbige men modige förbundskaptenen (jag älskar att han sagt att han tänker vinna sin publik med bra spel, inte med slogans) Hubtjev valt bort såväl mittfältsankaret/lagkaptenen Dyakov som CSKA:s försvarschef Bodurov.
Försvarsmässigt lär Sverige få stångas med Genoas långskånk Galabinov i straffområdet, de vill styra ut Bulgarien mot kanterna och räknar med att vinna den matchen.
– Vi gjorde det väldigt bra mot Frankrike, det blir en nyckel igen här, sa Andreas Granqvist på den sista presskonferensen inför matchen.
Jag känner mig ganska trygg med att de löser det.
Det är anfallsspelet som är värt att oroa sig lite över.
Visst, Sverige har snittat två mål per match framåt i det här kvalet, men vi kan väl fundera en stund på hur de där målen kommit till. De har vräkt in mål mot kaosspelande, sömniga försvar som Bulgarien och Vitryssland, de har kontrat och stulit mål mot offensivlagen Holland och Frankrike.
Välorganiserade, samlade försvar har Sverige mest mött mot lågkvalitativa Luxemburg, och då krävdes det en timme och en hörna innan Mikael Lustig kunde trycka in det enda målet.
Älskat det strävsamma
Det kan ta tid i kväll också, det kan bli trögt och svårt och bökigt. Jag åkte uppför backarna till Bulgariens toppmoderna, vackra landslagscenter för att se dem värma upp en kvart. Det gav ingenting. Det enda vi vet är fortfarande att det här Bulgarien är ett annat än det som promenerade runt i Solna senast.
Janne Anderssons Sverige har vi lärt känna som en annan sorts lag, vi har förälskat oss i deras strävsamma intelligens hela vägen hit, över franska berg och genom nederländska stormar.
I kväll går de in på Levski-stadion som tabelletta, med en bragd bakom sig och hela världen under fötterna.
Utsikten är fin härifrån, det vore synd och skam om de snubblade bort den.