”Svenskt att inte vilja trampa någon på tårna”

Klubblöse Andreas Brännström i stor intervju

Publicerad 2021-05-15

Andreas Brännström.

Han har benämnts som en av Sveriges kommande topptränare, hyllats nästintill unisont av sina spelare och framstår i vissa fall som kontroversiellt frispråkig.

I en stor intervju med Sportbladet berättar nu Andreas Brännström om erfarenheterna från elitfotbollen, vägskälet svensk fotboll står inför och vad som krävs för att överleva i en krävande bransch.

– Vi vill vara med och leka med de stora i Europa, men samtidigt blev vi professionaliserade ganska sent, säger 45-åringen.

– Om man ska göra karriär så måste du vara minst lika duktig i styrelserummet som du är på tränarbänken. Man ska vara politiker till 50 procent.

Andreas Brännström tystnar kort, ler och fortsätter:

– Och jag är en ganska dålig politiker. Den snabbaste vägen går genom styrelserummet. Personligen är jag lite mer tränare, jag är inte uppe på kontoren så ofta. Sista året i Södra var jag inte där alls. Det finns olika typer, så det är upp till dig vad du känner funkar bäst.

I mitten av december meddelade Jönköpings Södra på sin hemsida att man skulle gå skilda vägar med Andreas Brännström – han hade då varit i klubben i 2,5 år och tagit Södra från negativt kval till att utmana om allsvenskt avancemang två säsonger i rad. Poängsnittet under karriären talar sitt tydliga språk; i snitt två per spelad match i både Dalkurd och J-Södra.

När de ekonomiska förutsättningarna begränsades ytterligare samtidigt som de resultatmässiga ambitionerna kvarstod blev en fortsättning omöjlig. Brännström ser dock tillbaka på tiden vid Vätterns södra strand som glädjefylld, lärorik och nyttig på mer än ett sätt.

– J–Södra var något helt annat än exempelvis Dalkurd som jag jobbat i tidigare – en traditionell, anrik, svensk förening med superkontinuitet i spelartruppen. Dit kom jag och var anställd för att förändra, vilket gjorde att jag absolut inte var någon populär figur i början.

Hur menar du?

– Det var extremt mycket ”så här har vi alltid gjort”. Det kvittade om det var spelare, ledare eller andra i eller runt föreningen – kontentan var alltid ”så här gör vi hos oss”. Det var många diskussioner där jag fick säga ”jag förstår, men jag är anställd för att vi ska göra annorlunda nu. Det måste ni förstå”. Träningsmetodik, antal träningstillfällen… Det spelade ingen roll vad det var, förklaringen var alltid densamma. Matchen mot BP… Det var lite ”sista natten med gänget”-känsla över hela den säsongen. Jag led med så många i klubben, det hade varit en så otroligt fin avslutning för alla. Samtidigt var vi nära att åka ur året innan och skar i budgeten samtidigt som vi nästan tog oss till allsvenskt kval, säger Andreas Brännström.

”Folk skrattade, men vi trodde på det”

Det var däremot i Dalkurd som den 45-årige stockholmaren slog igenom på tränarbänken. Efter arbete i Sirius som ungdoms-, assisterande och interimtränare flyttade Brännström först till AFC och sedan till Dalkurd. Succén blev omedelbar – under sin första säsong som huvudansvarig för det dåvarande Borlängelaget såg Brännström till att föra Dalkurd till en fjärdeplats, en poäng från kval till superettan. Året därpå var avancemanget ett faktum, men Brännström valde trots det att lämna klubben efter säsongen. Anledningen? ”Brist på vision”, sa Brännström då till Dalarnas Tidningar.

Visioner. Planer. Vetskapen om vad man vill göra och hur man ska nå dit som fotbollsförening.

Andreas Brännström återkommer konstant till vad han anser vara det viktigaste vid en anställning. Han exemplifierar.

– Jag hade 2,6 miljoner i budget i Dalkurd och målsättningen var att komma upp i Allsvenskan. Folk skrattade, men vi trodde på det eftersom vi hade en klar och tydlig plan för hur vi skulle uppnå det.

2,6 miljoner? Det låter lite i förhållande till ambitionerna.

– Man brukar fråga sig kring tränare om de kan ”hantera en storklubb”. Dalkurd och arbetsmiljön där är mycket, mycket tuffare än i vilken svensk storklubb som helst. En förlust där och så är det krismöte direkt, du får inte äta lunch i fred på hela veckan. Jämför det med när jag var i Bajen 2016 och kom in till Årsta dagen efter en 3-0-förlust mot AIK. Det var en oas av lugn. Hade Dalkurd torskat med samma siffror mot Brage hade det inte funnits en chans att få en lugn stund resten av veckan. Klarar du av den miljön är det få saker som stressar dig i fotbollssverige. Sen är Dalkurd unikt i det avseendet att man inte har någon ”historia” att ta hänsyn till – de kan ta ganska tuffa och svåra beslut på ett enkelt sätt med hänvisning till att de vill vinna matcher. ”Vinn eller stick” är devisen. Dalkurd och J-Södra var två extremer på sitt sätt, säger Brännström.

”Kallades för psykhotellet”

Efter arbete med akademiverksamheten i Hammarby och en period som assisterande tränare för ungdomslandslag, återvände Brännström till Dalkurd inför säsongen 2017. Återigen succé – klubben säkrade sitt historiska avancemang till allsvenskan i den näst sista omgången. Samma höst uppgavs Brännström vara IFK Göteborgs förstakandidat som ny tränare efter att Jörgen Lennartsson fått lämna sin post. Jobbet gick istället till Poya Asbaghi, samtidigt som Brännström återigen lämnade Dalkurd. Därefter följde mer än ett halvår av ledighet, men tränararbetet var fortfarande aktivt om än i annan skepnad. Andreas Brännström berättar om en intensiv sommar på villaverandan.

Andreas Bergström.

– Under den perioden kallade min sambo skämtsamt vårt hus för ”psykhotellet” – spelare och tränare som var ”in action” i de nedre delarna av tabellerna kom och gick. Det var bara att sätta igång grillen, placera dem vid bordet och få dem att ventilera. Det är många tränare som saknar någon att bolla med när man är mitt uppe i sin bubbla. Ibland är det ventilering, ibland är det frågor eller funderingar kring den egna insatsen. Tränaryrket är ganska ensamt – du har 25 ”barn” att ta hand om, sen media på det och ditt eget jobb utöver allt det.

Med viss distans till både sin egen roll och tränaryrket i sig har 45-åringen identifierat vissa motstridigheter i svensk fotboll. Enligt Brännström handlar det i mångt och mycket om att svenska klubbar både vill ha kakan och äta den.

– Såhär: vi vill vara med och leka med de stora i Europa, men samtidigt blev vi professionaliserade ganska sent. Vi hänger kvar i det gamla folkhemmet, föreningslivet och ”vi har alltid gjort så här”-tänket samtidigt som vi vill synas på de största scenerna. Det är en svår ekvation och det märker jag när jag kommer till klubbar. Man har en vision eller målsättning dit man vill komma, men för att göra det så måste kanske tre-fyra svåra beslut tas. Då sitter man kvar lite på samma ställe. Det är kanske en svensk egenskap, att inte vilja trampa någon på tårna. Föreningslivet, ”alla ska med”… Sent in på 90-talet var man ju deltidsbrandman och tränade på eftermiddagarna, säger Brännström och fortsätter:

– På ett sätt är den naturliga utvecklingen att det fortsätter professionaliseras. Det var inte allt för länge sedan man som tränare hade en konplockare bredvid sig och så löste sig resten. I dag pratar man i stället om ”team” och ”staber” – vi är på väg men inte riktigt i mål. I Europa är det tydligt att du är anställd för att klubben ska vinna fotbollsmatcher. Hos oss är det lite mer ”mysigt” och kamratligt, vilket inte alltid är särskilt effektivt om du samtidigt vill uppnå resultat.

Starkt präglad av uppväxten

Det finns ett mönster i de trupper som Andreas Brännström arbetat med i både Dalkurd och Jönköping. Unga spelare med stor potential, äldre, rutinerade motsvarigheter som är i slutet av sina karriärer, men framförallt många med oförlöst talang som haft det tufft i sina tidigare miljöer. 45-åringen ser fundersam ut när det kommer på tal.

– Jag hade kanske inte själv hade koll på det först. Det var också sommaren 2018 när jag jobbade med en mental coach i Dalkurd. Jag tog en lunch med honom och sa ”fan, jag blir nästan rädd för mig själv”. Det ringde ett gäng klubbar samma sommar som jag för tio år sedan hade sprungit till. Jag gick inte igång överhuvudtaget. Han skrattade bara och sa ”varje gång vi pratar så pratar du om visioner. Finns det ingen sån så stänger du av”. Det är precis så det är.

Medvetet eller omedvetet, varför tror du att det har blivit så?

– Tack vare uppväxten, tror jag. Jag kommer från en förort och är uppvuxen med en ensamstående morsa i ett socialdemokratiskt hem. Därifrån kommer nog grundvärderingarna. Jag är både mest och minst politisk beroende på hur man ser det – i politiska frågor tar jag tydligt ställning, i klubbarna håller jag mig långt borta från allt vad internpolitik heter. Vad du ser är vad du får, helt enkelt. Bryter man ner det jag egentligen säger så är det det som står i klubbarnas värdegrunder. Det som upprepas i media när de själva har ställt till det och journalisterna ställer frågor.

Han har inte varit helt okontroversiell tidigare, Brännström. Vid flera tillfällen har han öppet tagit politisk ställning, främst på Twitter, men även pekat ut enskilda och klubbar som inblandade i matchfixningar. För tre år sedan anmäldes han för förtal när han anklagade Syrianska för att vara ”matchfixningens högborg” – anmälan lades sedan ner av polisen efter ett par veckor. Brännström är i högsta grad medveten om att hans uttalanden har kostat honom vissa jobb, men samtidigt är han tydlig med vad han tycker.

– Sitter du med mig i 100 dagar så kommer det inte komma fram obehagliga överraskningar. Det är viktigt både för mig och folk jag jobbar med att de vet var de har mig. Och de gör de. Jag pratar likadant med mina vänner som jag är i jobbet – relationerna jag har utanför min bubbla värdesätter jag väldigt högt.

Berättar om en svår balansgång

När man pratar med spelare som tidigare tränats av Brännström är recensionerna till absoluta majoritet positiva. Många pratar om hans fokus på den enskilda spelaren och hur dennes prestation kan maximeras, medan andra lyfter fram hans tydlighet och ärlighet i allt från taktik till träningsplanering. Brännström medger att dagens spelare, särskilt de yngre, ställer högre krav på sina tränare. En kräsen generation i allt från klubbval till det personliga varumärket, säger 45-åringen.

– På min tid pekade tränaren åt ett håll och så sprang man – dagens spelare har så många intryck i form av tillgänglighet till sina favoritspelare, pushande agenter, föräldrar, närvaro på sociala medier… Tidigare spelade alla svenska lag nästan likadant, men i dag får du höra ”jag vill spela i den klubben för att det spelet passar mig”. Den ”äldre” generationen var enklare i och med att de gjorde som de blev tillsagda, men dagens spelare är bättre om du bara tar själva spelet i beaktande. Relationsbyggande och dialog är minst lika viktigt som jobbet på planen, eftersom de är villiga att leva som proffs från ung ålder.

Han förtydligar med ett återkommande citat från spelare när han är medvetet jobbig mot dem.

– Det kan vara tufft för vissa i och med att kraven blir högre än på den 35-årige veteranen som alla tycker ska leda laget. ”Varför går du på mig?” – ja, för att du har mycket högre mål än vad han har. Din omgivning har vissa mål, du har egna som är större. Det handlar om mentalitet. Vinst i helgen eller stryk med 3-0, det kvittar, eftersom ditt mål och din ambition ligger så mycket längre bort och framåt i tid.

En annan avgörande komponent i dagens moderna ”fotbollsspelarpaket” är agenterna. Deras roll diskuteras, stöts, blöts, ifrågasätts och granskas återkommande i medierna, men faktum kvarstår att de är och har blivit en maktfaktor även i en relativt liten damm som svensk fotboll är. Andreas Brännström har praktiska erfarenheter från att handskas med agenter och anser att det finns både för- och nackdelar oavsett vilket förhållningssätt man har till dem.

– Vissa klubbar har goda samarbeten med vissa agenter, andra är på gränsen till att vara helt agentstyrda. Jag kan ganska lätt se när spelare rör sig i vissa riktningar vilka mekanismer det är som styr – ”ah, den sportchefen har den relationen med den agenten”. Däremot vet jag att det är ganska allmänt känt i agentkretsar att jag som tränare inte är knuten till någon. Det är både bra och dåligt. Karriärmässigt är det mindre bra eftersom du inte har någon som pushar för dig, men samtidigt vet jag att de flesta tycker att jag är hyggligt pålitlig. Ett exempel: när jag skulle skriva på för Södra ringde en agent och sa ”skriv inte med honom, alla säger att han är Sveriges sämsta tränare”. Jag vet ju varför – det är för att han inte kunde dumpa fem spelare i mitt knä i min förra klubb.

”Man har inte bra koll i styrelserum”

Fem omgångar in i 2021 års allsvenska har det redan börjat ryka under ett par tränares bänkar. Andreas Alms Häcken ligger mycket illa till, samtidigt som Stefan Billborns Hammarby inte har fått den start man önskat sig på förhand. Andreas Brännström vill inte spekulera kring varken sina kollegors situationer eller ett eventuellt kommande engagemang i någon av föreningarna, men pratar däremot gärna om hur en framtida arbetsgivares trupp får se ut.

– Jag har ofta byggt. Sirius innan pengarna, Dalkurd, J-Södra med svensk elitfotbolls äldsta trupp… Någon gång hade det varit kul att komma till ”någon annans” bygge. Ta Özcan Melkemichel som exempel och vad han gjorde i Djurgården med de mycket begränsade resurser han hade – han har fått alldeles för lite cred för det, även om Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf gör ett jättejobb nu. Själv hoppas jag få jobba i sommar igen. Min plan förra året var att jobba i Danmark för att se något nytt. Det blev inte av den gången, men förhoppningsvis blir det i någon gång i framtiden.

Brännström återkommer till kraven på planering, struktur, tydlighet och vision.

– Ibland får jag för mig konstiga saker. När jag lämnade Dalkurd tänkte jag bara på en sak: ”om Gais eller Västerås ringer så tar jag det direkt”. De hade kört i diket och fick inte ut den potentialen som fanns i och runt klubbarna. Om de inte skulle ringa, så var nästa tanke att jobba med ungdomar. Så blev det också, och jag gick till Bajen. Det borde alla tränare tvingas göra någon gång emellanåt bara för att öva på hantverket. I alla fall vart femte år. Kan vi skapa någonting, om det är att gå till Champions League eller bli bäst i landet på att ta fram talanger, så måste det finnas någon form av grundplan eller tanke redan från början.

Han fortsätter:

– Många tror att när man går på arbetsintervjuer hos klubbar sitter man mest och hoppas på att få jobbet. I mitt fall läser jag av dem lika mycket som de läser av mig – det har hänt att jag slagit av efter tio minuter eftersom visionen inte finns. I Bajen var planen tydlig – akademiverksamheten hade varit dålig ett tag och förbättringsarbetet var både planerat och nödvändigt.

Riskerar det att bli en evighetscirkel av samma gamla namn?

– I ett styrelserum har man generellt inte stenkoll på vad en tränare står för. Det dyker snarare upp ett namn som de känner igen och som de läst om. Då är samma namn lätt att kasta fram till sponsorerna för att skapa sig kortsiktig trovärdighet. Samtidigt har klubbar som gått motsatt väg inte sällan haft framgång – Östersund med Graham Potter, Jens Gustafsson och vad han gjorde i Norrköping, Stefan Billborn var inget jättenamn när han fick huvudansvaret i Hammarby… Det handlar inte om att ta ifrån äldre tränare någonting, det kan nästan vara det bästa om man kombinerar erfarenhet med att hålla sig á jour. Men gör du samma sak i dag som för tio år sedan är du fullständigt akterseglad.

Fotnot: I samband med att intervjun genomfördes hade Andreas Alms framtida engagemang i Odense inte offentliggjorts. Häckentränaren blir kvar på Hisingen under cupfinalen och de två sista omgångarna inför EM-uppehållet.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.