Mejla

Simon Bank

Bank: Italien ska njuta igen

FOTBOLL

LONDON. Ett skräckinjagande mittlås, ett presståligt mittfält, fart längst fram?

För all del, men ska Italien ska ta det sista steget till pokalen behöver de fortsätta med det som varit svårast av allt.

De ska ha njuta igen. De ska ha roligt.

Inget riktigt mästerskap utan ett soundtrack.

De kan vara bra (Notte Magiche 1990), de kan vara fantastiska (Frankrikes överlevnadshymn I will survive 1998), ironiska (Will Grigg’s on fire 2016) eller massiva (Campione 2000), men de måste finnas.

Nu står vi inför en EM-final där vi redan tjatat sönder retromusiken till förbannelse. It’s coming home. Is it coming home? Has it ever been home?

Och själv har jag hittat ett stycke som sammanfattar det här mästerskapets finaste finalresa. När Italien stod på bussen hem från semifinalvinsten mot Spanien, med natten mörk som en sotarnäve utanför, ställde sig Giorgio Chiellini i mittgången och ledde allsången till ett alldeles stilla stycke musikpärla av Antonello Venditti. Notte prima degli esami, natten före examen.

Notte di sogni, di coppe e di campioni. En natt för drömmar, för pokaler och mästare.

I den där bussen och den där sången existerade två tonlägen samtidigt, både det finstämda och det segerstinna, och jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att sammanfatta vare sig den här turneringen eller det där laget.

Lyft fram Federico Chiesas riktade totalenergi, Jorginhos svävande studsstraffar eller Chiellinis gubbcynism som förmak och kammare i Gli Azzurri, och det äger väl sin riktighet. Peka på Armani-kostymerna eller Roberto Mancinis kollektivistiska coachning, eller vuxenblivandet hos knattarna Insigne, Immobile och Verratti och… visst.

Det går ändå inte att komma runt att det här är ett lag som spelar för ett annat land än de brukar.

Rest sig ur doften av handsprit och död

När jag landar i London är det första gången jag på allvar gör ett studiebesök i pandemins Europa. Viruset härjade i S:t Petersburg också, det har plågat Sevilla, och i Glasgow slussades man in och ut under två dygn. Men London är annorlunda, att doppa tårna i en av världens livligaste städer och förstå att inget är som vanligt. Testerna, kontrollerna och logistiken är en sak. Att låsa in sig på ett hotellrum i stället för att gå på puben och bläddra i broadsheet-tidningarna är en amputation. Och när man åker rulltrappa upp från tågen dras blicken, som alltid, mot affischerna på väggarna, reklamen för musikaler, konstutställningar och filmpremiärer.

De finns, fortfarande.

Men majoriteten av budskapen handlar om ansiktsmasker, tester, uppmaningar om att hålla avstånd och tvätta händer.

Det här är ett EM som rest sig ur doften av handsprit och död.

Italien vet det.

Den 13 mars i fjol ställde sig Uefa-presidenten Aleksander Čeferin upp och meddelade att EM skulle skjutas upp ett år, att man inte kunde spela fotboll i ett Europa som kämpade för livet. Samma vecka kablades fruktansvärda bilder ut från italiensk tv. De visade en konvoj med femton tunga militärfordon som rullade iväg från krematorierna i Bergamo, lastade med kistor. De hann inte längre bränna stadens alla döda kroppar.

När Roberto Mancinis spelare forsat fram genom den här turneringen tror jag på allvar att det inte bara handlar om en taktisk förändring, en mer offensiv balans eller om en ny generation spelare, utan lika mycket om den bakgrunden: Fotboll som ett sätt att läka, ett sätt att leva. Spring, ni som kan! Lev, ni som får!

Flera gånger under EM, oavsett om det varit inför matcherna eller i ett pressat paussnack i semifinalen, så har Italiens förbundskapten återvänt till en nyckelfras inför sina spelare:

– Ha kul därute. Ni måste ha roligt.

Under gruppspelet gjordes mycket av statistikuppgifterna som visade att spelarna från lilla Atalanta var de som dominerade målskyttet i hela turneringen.  I sju av de åtta åttondelsfinalerna fanns spelare från mirakeltränaren Gian Piero Gasperinis lag representerade. Oavsett om de var danska (Mæhle), ukrainare (Malinoskij), nederländare (de Roon), kroater (Pašalić), schweizare (Freuler), tyskar (Gosens) eller italienare (Tolói, Pessina) så gjorde de avtryck.

– Gasperinis gäng har gjort en fantastisk turnering. Det visar hur mycket erfarenheten från Bergamo betytt, summerade Franco Locatelli.

Franco Locatelli? Han är Italiens motsvarighet till Anders Tegnell. Han råkar också vara född i Bergamo, och fanatisk Atalanta-supporter.

Bergamo var coronapandemins epicentrum, det är sant. Sirenerna var deras soundtrack, lokaltidningarna var uppslag efter uppslag med dödsannonser. Samtidigt var Atalanta hela Europas stora framgångssaga. Champions League-matchen mot Valencia pekades ut som en biologisk bomb, en av orsakerna till katastrofen.

De gick inte hela genom det, det gör ingen.

Men de är här, Italien ska spela EM-final på Wembley.

Jag ser fram emot kampen mellan Chiellini-Bonucci och Harry Kane, vill se vad England kan göra med sitt bollinnehav och om de får något betalt när de sätter press på Italiens extremtrygga mittfält. Franco Locatelli har ifrågasatt det vettiga i att spela de sista matcherna i England, där smittan fortfarande inte är helt under kontroll, men han kommer förstås följa finalen ändå.

Jag ser på bilder från torgen i Bergamo, där folkmassor smälte samman i extas efter vinsten mot Spanien i semin. Jag läser i lokalpressen att Atalanta samlas för sin ritiro inför nästa säsong i morgon. De samlas på hemmaplan och utan supportrar, av pandemiskäl.

När jag skriver det här är det natten före examen. Den senaste jag läste från Bergamo berättade om nio nya smittade. För första gången på evigheter rapporterades inga nya dödsfall.

ANNONS EXTERN LÄNK

Missa inte Champions League i höst – skaffa ditt CMore-konto här

C More

Av: 

Simon Bank

Publisert:

LÄS VIDARE

Dokument: Chiellini – den kompletta försvarsspelaren?

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

EM i fotboll 2021

Fotbolls-EM

Fotboll

Giorgio Chiellini

Roberto Mancini