Pappa: ”Han är ingen stjärna – han är vår son”

Uppdaterad 2018-07-31 | Publicerad 2012-05-29

Ann-Marie bjuder på kaffe med dopp i radhuset i Eskilstuna. På en byrå i vardagsrummet står ett svartvitt porträtt av hennes make. Ulf, som han hette, var bara 55 år när han lämnade jordelivet i november 1985.

Den nu 80-åriga änkan berättar att han fick diabetes tidigt i livet och drabbades av svåra komplikationssjukdomar.

– Han var väldigt sjuk i fem år. Det var en jobbig tid, men jag har fina barn. Utan dem vet jag inte hur jag hade orkat, säger Ann-Marie.

Dottern Bodil jobbar som gästhemsföreståndare på Sjömanskyrkan i London. Sonen Sverker utbildade sig till läkare och hamnade i Stockholm.

Svante, hennes förstfödde, blev där­emot kvar i Eskilstuna. När Ulf gick bort tillbringade Ann-Marie mycket tid hos honom och hans familj.

Det var en märklig period i hennes liv, för bara ett halvår innan ett liv släcktes tändes ett annat. Ulf hann aldrig lära känna sin sonson, men Ann-Marie har tillbringat desto mer tid med honom. Båda spelade tennis och hon brukade alltid skjutsa honom till träningarna med TK Hobby.

– När man går igenom något sådant kommer en födsel som något underbart fint. Vi hade mycket med varandra att göra, säger Ann-Marie och nickar ut mot gatan, där en blå personbil står parkerad.

– Han var med när jag köpte bilen 1989. Efteråt åkte vi till Torshälla och firade med glass. Ja, han tyckte om att följa med mig när jag handlade olika saker. Tv:n var han med och köpte. En annan gång handlade vi en lampa, som han hjälpte mig att sätta upp. Han var händig och det hoppas jag att han fortfarande är.

Ville sjunga ”om dem som dog”

Den där pojken heter Sebastian Larsson och har blivit 27 år. Tiden flyr. Ann-Marie tycker inte att det var länge sedan hon var barnvakt och skulle natta ”Bissen” och hans tre år äldre bror, Andreas.

– I stället för att läsa en saga fick de välja varsin sång ur ”Nu ska vi sjunga”. Sebastian brukade säga: ”Sjung om dem som dog”. Först förstod jag inte vad han menade. Jag letade och letade och på sista sidan hittade jag ”Du gamla, du fria”, som avslutas med ”jag vill leva, jag vill dö i Norden”. Det var den han ville höra. Det brukar jag tänka när han spelar landskamper, att den sången har han fått höra några gånger, säger Ann-Marie.

Svante Larsson kommer aldrig att glömma samtalet, hur han lyfte telefonluren och hörde agenten Anders Carlsson i andra änden.

– Vad fan gjorde Sebastian när han var i Arsenal?

– Det vet jag inte, svarade han undrande.

– Då ska jag berättade det för dig. De vill ha över honom! Förbered dig på att de ringer.

Ett par veckor tidigare hade Sebastian varit i London och visat upp sig tillsammans med två andra spelare i pojklandslaget, Kalle Ljungberg och Christian Söderberg. Chefsscouten Liam Brady fastnade för den blonde Eskilstunakillen och ville ha honom till Arsenals ungdomsakademi.

Mamma Madeleine var osäker på sin engelska och drog sig för att svara i telefonen de följande dagarna. Svante såg däremot fram emot att få prata med Brady, som han sett spela på Tipsextra många gånger. Till slut ringde han, mittfältaren som spelade 72 landskamper för Irland och 1980 förde Arsenal till final i Cupvinnarcupen.

Sa nej till Arsenal

– Det blev en lång process. Arsenal ville ha över honom med en gång, men det sa vi blankt nej till. Sebastian var 15 år, gick i nian och skulle gå klart grundskolan. Det tyckte de var konstigt. Det sa till och med (Arsène) Wenger, som avbröt en presskonferens för att prata med oss. ”Det är klart att pojken ska hit. Alla andra skulle släppa allt för att få komma till Arsenal.” Vi är inte sådana, men det förstod han inte. Vi var väldigt måna om miljön och var över tre gånger. Mycket kittlade, men var ska han bo? Skräckscenariot var ju att han skulle sitta ensam i en lägenhet med kokvrå, säger Svante Larsson.

Han oroade sig i onödan. Sebastian placerades hos en värdfamilj och bodde där, hos familjen Lynch, i två och ett halvt år. Tysken Moritz Volz, nu i St. Pauli, hade sitt hem under samma tak och i området bodde även Cesc Fabregas, Gaël Clichy, Ingi Højsted och Sebastian Svärd.

”Bissen” hade snart funnit nya vänner, men han saknade sin familj. Det var en tuff tid för alla inblandade parter.

– Första halvåret grät jag varje dag när jag kom hem från jobbet, berättar Madeleine, som arbetar som förskolelärare på Årbyskolan.

Sebastian har aldrig gjort någon hemlighet av att han längtade hem under sin första tid i Arsenal. Det blev aldrig tydligare än sensommaren 2001, när han efter ett par veckor i London fick besök av sin far och morfar, Bengt Nicander.

– Första kvällen sa han: ”Pappa, tror du att jag kan vara kvar i Arsenal men att de lånar ut mig till IFK Eskilstuna?” Då, när vi satt där på hotellrummet, var han inte så stor. Jag svarade att han får ge det en chans, men att det bara är att komma hem om det inte funkar. Kontraktet var skrivet så, att han under det första året kunde åka hem när han ville.

Sebastian Larsson hade precis fyllt 16 år när han inledde sitt proffsäventyr, som skulle föra honom vidare till Birmingham, Sunderland och landslaget.

I dag lever han sin dröm, den där fotbollstokige elvaåringen som skrev ett brev till Robbie Fowler:

”Liverpool is the best team in English fotboll. You can giv mi all Liverpools autugrafer pleas? How old are you? If I shud go to Liverpool shud I look at a game and than I hoop that you do many goal...”

Svante berättar att Sebastians mellanstadielärare hittade brevet.

Händer det att du nyper dig i armen? Du har tittat på Tipsextra med Sebastian i knäet, och nu spelar han i Premier League.

– Visst är det skitkul att komma till Stadium of Light och se hur folk flockas runt honom, men vi tänker inte på det sättet. För oss är han ingen fotbollsstjärna. Sebastian är vår son.

Makarna Larsson har öppnat dörren till sitt hem i Eskilstuna. Det ligger i ett nybyggt område inte långt från Balsta IP, där IFK Eskilstuna har sin bas.

Sonen Andreas är på besök med sin familj. Han och ”Bissen” växte upp fyra kilometer härifrån, i Skiftinge. Hemmet vid Klarbärsvägen förvandlade de till en idrottsplats.

– Det är inte konstigt att det blev som det blev. Allt kretsade kring bollar. Vi hade pingisbord i garaget och spelade innebandy i hallen. Dörröppningen till lekrummet fungerade som handbollsmål, men den stora grejen var ändå mjuktennis. Vi slet sönder hela gräsmattan. Båda två hatade att förlora. Det gör vi fortfarande, men nu håller vi det på en lagom nivå. Så sent som förra sommaren spelade vi mjuktennis på landet i Fågelviken. Sebastian hade köpt nät, racketar och en skumgummiboll och var så lycklig när han kom. Sedan ”dukade vi upp” och körde i tre-fyra timmar. Vi hade jäkligt roligt, berättar Andreas.

Han var också talangfull och debuterade som 16-åring i IFK Eskilstunas division 2-lag. Under vårsäsongen 2001 spelade han tillsammans med Sebastian.

– Han var ordinarie på mittfältet trots att han bara var 15 år. Jag var back och under en träningsmatch fick vi sköta högerflanken. I tidningen dagen därpå stod det att bröderna Larsson spelade ihop och att åtminstone den yngre kunde bli riktigt bra. Ha, ha, ha. Han var uppenbarligen bättre. Min karriär tog en annan väg när jag började plugga ekonomi på högskolan, säger Andreas, som i dag spelar för Skogstorps Goif i division 5.

Pappa spelade i allsvenskan

Med tanke på att barn påverkas av sin närmiljö var det ingen större överraskning att Sebastian Larsson skulle bli något inom idrotten. Pappa Svante spelade allsvensk fotboll för IFK Norrköping och har tränat Västerås SK, Södertälje FF, Jäders IF, Södra FF, Eskilstuna City FK och IFK Eskilstuna.

Tommy Karlberg, som har ett förflutet i IFK Norrköping, Örgryte och Gefle, och hans fru Lena fungerade som Sebastians extraföräldrar och en annan vän till familjen, tennistränaren Lasse Eriksson, reste på ATP-touren med den förre världssexan Kent Carlsson.

– Det fanns ett stort idrottsintresse..., säger Svante Larsson, som blir avbruten av dörrklockan.

Makarna Larsson väntar på en ny tvättmaskin och den är bevisligen här nu. Handbollslegendaren Bo ”Bobban” Andersson, som är Sebastians gudfar, sköter leveransen.

– Hej, hej, säger han och drar pirran över tröskeln.

Peder Bäckström värvades från IFK Holmsund till IFK Eskilstuna 1974 och blev kvar i staden, ja, till och med på Tunavallen. 58-åringen bor i ett av de fyra hörntornen och kan följa matcherna från sin lägenhet på sjunde våningen.

Eskilstuna är en handbollsstad, men förr i tiden dominerade fotbollen även här. IFK Eskilstuna blev svenska mästare 1921 och säsongen 1925-1926 spelade även IK City, som klubben hette då, i högsta serien.

Folk gick man ur huse för att titta på fotboll. Publikrekordet är från 1963, då 22 491 personer sökte sig till Tunavallen för att se IFK Eskilstuna möta Gais.

– Nu är det sällan över tusen personer. Kvaliteten på det som bjuds är inte tillräckligt bra. Något lag behöver ta sig till Superettan för att folk ska vakna, säger Peder Bäckström.

”Han var långtifrån stjärnan”

I dag håller anrika IFK Eskilstuna till i division 3 Södra Svealand. Stadens uttalade elitklubb, Eskilstuna City, är nykomling i norrettan.

2012 är det bara arenan som håller toppklass i Eskilstuna.

– Det har alltid skrivits att spelare från Eskilstuna blommar ut efter att de har lämnat City eller IFK. Mycket beror på individen och Sebastian är tvärt­emot många andra.

Peder Bäckström tränade ”Bissen” i Citys ungdomslag och vet vad han pratar om.

– Han var långtifrån stjärnan, men hade intresset att bli bättre och tränade mer än sitt lag. Han tog för sig i alla lägen och vägrade att förlora, även om det handlade om en enkel stafett. För en ledare är det en fröjd att ha den typen i ett lag. Han lyfter resten av laget med sin inställning och vinnarskalle.

För att vara en kommun med 97 636 invånare har Eskilstuna fostrat få landslagsspelare. I modern tid handlar det bara om ”Bissen”, Kent Karlsson och Kennet Andersson, som var 17 år när han 1985 debuterade i IFK Eskilstunas A-lag.

På sina föreläsningar brukar bronshjälten berätta om tränaren som släppte fram honom.

– Ja, det är en sak som sitter i. Han tog hand om mig på ett bra sätt och sa: ”Det är bra att du har kommit så här långt enbart på talang, men nu kommer du inte längre.” Bullshit, tänkte jag, men han menade att jag måste börja arbeta och bli proffsig. Det betydde något, säger Kennet Andersson.

Sebastian Larsson var betydligt yngre när han fick höra att man måste vårda sin talang. Det var pappa Svante som gav Kennet chansen i IFK Eskilstuna.

– Kan man ta till sig de där tankarna har man mycket gratis och Sebastian var nog smart nog att göra det, säger Kennet.

Bevisligen gjorde han det. ”Bissen” var inget underbarn, men i pojklagen var det ingen som jobbade hårdare än honom. Fler tränare än Peder Bäckström kan vittna om det.

– Sebastian har alltid varit en riktig kämpe. När vi spelade sjumanna var han både mittback och forward. Ja, han orkade. Det är en envis sate, säger Sören ”Bryll” ­Eriksson, ungdomsledare i IFK Eskilstuna sedan många år.

Under EM 2008 fick Sebastian Larsson nöja sig med ett inhopp i gruppspelsmatchen mot Spanien. Den löpvillige mittfältaren kan räkna med betydligt mer speltid i Ukraina.

Mamma Madeleine och pappa Svante ska följa mästerskapet på plats i Kiev, medan Andreas, som väntar tillökning, föredrar att ta plats framför tv-apparaten.

Samma sak gör farmor Ann-Marie.

Hon vet av erfarenhet att det kommer att bli ett evigt springande i radhuset.

– Jag håller alltid reda på hur det går, men kan inte titta på en hel match. Det är så nervöst när han spelar. Man tror att det ska gå över när man blir äldre, men det gör det inte. Det är så fånigt, säger hon.

”Så spännande att jag var tvungen att gå”

Före avspark brukar hon alltid sätta på tv:n på övervåningen och slå på radion på markplanet. Vad som händer sedan, efter avspark, varierar från match till match.

– Ibland är jag i ett annat rum och försöker höra vad de säger. Mot Holland, när det var så viktigt, hade jag tv:n på utan ljud. Då satt jag i tv-rummet och löste korsord. Holland ledde med 2–1 och nästa gång jag tittade upp från korsordet ledde Sverige med 3–2. Då var det så spännande att jag var tvungen att gå därifrån, säger Ann-Marie.

Hon berättar att Ulf, hennes make, var mer koncentrerad när det visades fotboll på tv. När han fyllde 50 år fick han en fotbollsresa till England i födelsedagspresent. Han pratade gärna om det, hur han och Bengt Nicander for i väg på tu man hand.

Ulf Larsson hade varit stolt över sin sonson.

– Han brukade titta på Tipsextra och var väldigt fotbollsintresserad. Många säger ännu i dag: ”Tänk om Ulf hade fått uppleva det här”, säger Ann-Marie Larsson.

Från vaggan – till stadion.

Sportbladets Stefan Holm har åkt land och rike runt för att träffa de som fostrade och präglade våra EM-hjältar.

I en serie i sex delar reser vi HEM TILL BYN.

FAKTA/SEBASTIAN LARSSON

Namn: SEBASTIAN Bengt Ulf LARSSON

Född: 6 juni 1985.

Längd: 178 cm.

Vikt: 74 kg.

Meriter: Ligacupmästare med Birmingham 2011.

Utmärkelser: Årets idrottsprofil i Eskilstuna 2010.

Sebs fotbollsvärld:

IFK Eskilstuna (–95)

Eskilstuna City (96-00)

IFK Eskilstuna (01)

Arsenal FC (01-06)

Birmingham (06–11)

Sunderland (11–)

Landslagsdebut: 6 februari 2008, Turkiet–Sverige 0–0.

Landskamper/mål: 39/5

Tidigare mästerskap: EM 2008.

FLICKVÄNNEN TINA

Sebastian var 15 år när han blev tillsammans med Tina Lönnberg. Hon kommer också från Eskilstuna och har spelat fotboll i BK Sport. Tillsammans har de dottern Nellie, som fyller 3 år i höst. Familjen bor i Ponteland, ett samhälle nordväst om Newcastle. Paret har även köpt ett hus i Eskilstuna, inte långt från Sebastians föräldrars hem.

ESKILSTUNA

Eskilstuna är en kommun med knappt 100 000 invånare. Staden är känd för sin tidiga smidesindustri, Parken Zoo, Mälardalens högskola och, inte minst, popbandet Kent. Härifrån kommer en rad idrottsprofiler, som fotbollsspelarna Kent Karlsson och Kennet Andersson, bordtennislegenden Kjell ”Hammaren” Johansson, skidåkaren Benny Södergren, handbollsspelarna Bo ”Bobban” Andersson och Tomas Svensson, skrinnaren Tomas Gustafson och tennisspelaren Kent Carlsson. Även Abba-medlemmen Anni-Frid Lyngstad, dragshowartisten Christer Lindarw, SvT-profilen André Pops, miljöpartisten Maria  Wetterstrand och skönhetsdrottningen Yvonne Ryding har vuxit upp här.