Fagerlund: United vek inte ned sig
Manchester United åkte i alla fall inte till Anfield och vek ned sig.
Liverpools spel må vara mer välutvecklat än konkurrentens men görs inte målen framåt spelar sådant mindre roll.
Det var som Roy Keane satt och sade i den inhemska tv-studion: Att gå upp i topp är enkelt. Att hålla sig kvar är betydligt svårare.
Manchester United anlände till Anfield med ett rikt självförtroende jämfört med de senaste säsongerna. Med all rätta. Inte sedan Sir Alex dagar hade klubben legat etta i tabellen i januari. Dessutom innehöll startelvan tillräckligt mycket kvalitet och formstarka spelare (Pogba!) för att kunna fälla ett lag som Liverpool.
Jürgen Klopp må få klara sig utan ordinarie mittbackar och slängde återigen ned Jordan Henderson bredvid Fabinho som var placerad till höger för att ge Trent Alexander-Arnold välbehövligt understöd mot Anthony Martial. Det öppnade däremot för att låta Thiago chefa på mittfältet – och som han spelade fotboll under sin första halvlek på hemmaarenan. Spanjoren var kanske inte alltid vän med bollen men det hände något oväntat varenda gång den låg framför hans fötter. Det behövdes för att locka fram misstag ur Uniteds annars så tajta defensiv.
Fred hade det svettigt
Där och då var känslan att Paul Pogba – som uppenbarligen hade fått instruktioner om att ligga till höger – borde ha hjälpt Fred och Scott McTominey att handskas med Thiago centralt i banan. United kunde inget annat göra än att luta sig tillbaka och hoppas att motståndarna skulle misslyckas på den sista tredjedelen. Andy Robertson gavs gott om utrymme på sin vänsterkant och även Roberto Firmino hamnade i flera bra lägen framför mål, men utan att få till själva slutprodukten.
Halvlekens mest gastkramande ögonblick tillhörde i stället Bruno Fernandes. Portugisen är makalös på fasta situationer och hans frispark en bit utanför straffområdet slickade nästan Alissons högra stolpe. Det ska även tilläggas att Marcus Rashford sprang offside alldeles för många gånger, löpningar som annars hade kunnat leda till lovande möjligheter. I halvtid stod det fortfarande 0–0 på resultattavlan och matchen var därmed öppen inför den andra halvleken.
Fernandes ovanligt blek
Tempot var inte överdrivet högt efter paus men Liverpool dikterade spelet. Kanske berodde det delvis på att Fernandes hade en sådan där sällsynt blek match. Mittfältaren spelar alltid med hög risk, på gott och ont. Under söndagseftermiddagen flöt det inte på som det skulle och han såg ofta ut att hamna i fel position. Solskjaer valde till slut – helt riktigt – att sätta in Edinson Cavani som ger en annan dimension till Uniteds anfallsspel. Kort senare tvingade uruguayanen fram ett gult kort för Fabinho som i övrigt gjorde en väldigt stabil match.
Den sista kvarten påminde om schack. I och med att Uniteds backlinje agerade högklassigt (Victor Lindelöf var riktigt stark i sin återkomst och Luke Shaw sanslöst solid) tog Liverpool ofta avslut ur mer obekväma vinklar eller en bit utifrån. Målvakten David de Gea sträckte ut på ett distansskott från Thiago men Fernandes hade totalt sett de bästa lägena ihop med Pogba som sköt rakt på Alisson. Mot slutet var det United snarare än Liverpool som vågade sig på de riktiga chansdragen.
Matchen, som slutade mållös, ger oss några svar: Manchester Uniteds spel är långt ifrån lika välutvecklat som Liverpools. Med det sagt har de flera av ligans absoluta matchvinnare i truppen. När sedan Mohamed Salah, Sadio Mané eller för den delen Firmino inte levererar målen framåt jämnar ett sådant här möte ut sig. Liverpool är inte vad man en gång var men det sista är knappast sagt under denna säsong. Det är som Keane säger: Att hålla sig kvar i tabelltoppen över tid är ingen enkel sak, även om Klopps mannar fick det att se ut så förra säsongen.