Gräsrotsfotbollens främsta fanbärare
Säkerligen förlorar de, kanske släpper de in både fem och sex bollar.
Den här gången är det inte huvudsaken.
Lincoln City är den engelska gräsrotsfotbollens främsta fanbärare på mer än 100 år, och idag ska de visa att det finns mer än en typ av fotboll, mer än en sorts segrar.
En gång i tiden fanns det fortfarande en tydlig koppling mellan små och stora inom den engelska fotbollen, men numera har FA-cupen blivit en turnering där två helt olika världar krockar med varandra.
Toppen av Premier League är paraplyhållare utanför spelarbussen, serveringsarmband i halvtidslogen och partnerskap med en telekomjätte i Indien. Femteligan är en tom parkering halv fyra på morgonen efter bortamatchen, en paj som aldrig blev riktigt varm i mikrovågsugnen, tröjreklam från den lokala låssmeden.
Skillnaden är mycket större än det traditionella avståndet mellan elit och gräsrötter. Det är två helt väsensskilda fotbollskulturer – två olika sätt att se på sin klubb, sin kärnverksamhet och sin idrott.
Första gången på 103 år
Aldrig mötas de två, men ibland spelar de faktiskt match på samma plan samtidigt.
Rakt på tvärs mot all logik har Lincoln City blivit den första femtedivisionsklubben på 103 år att segra sig hela vägen till FA-cupens kvartsfinal.
Längs vägen har de slagit ut klubbar från både League One, The Championship och Premier League, och de har hela tiden varit medvetna om symboliken bakom resultaten.
– Fotbollen och alla pengar den har skrämmer mig verkligen. Jag är rädd att den kommer att bli så avskuren från verkligheten att folk kommer att förlora kärleken till den.
Lincolns manager heter Danny Cowley, och fler än vanligt har lyssnat på honom den här våren. Han har fått gott om tillfällen att förklara sin syn på fotbollens plats i världen, att prata från en lite ovan position som vinnare.
– Högst upp i toppen av sporten finns det människor som tyvärr är uppslukade av pengar, som inte är några goda förebilder för spelet vi älskar. Det bästa med nivån vi spelar på är vi fortfarande har ett starkt band till människorna runt omkring oss. De här resultaten är för folket.
Efter den osannolika cupsegern mot Burnley på Turf Moor – 81 placeringar skiljde klubbarna åt i ligapyramiden – längtade Cowley direkt efter nästa seriematch: North Ferriby borta.
– Efter att ha besökt en Premier League-arena så ser jag fram emot att återvända till riktig fotboll.
För bara ett år sedan arbetade Danny Cowley som lärare. Han hade älskat fotboll ända sedan han föddes, varit en lovande spelare och en uppskattad ledare – men han hade aldrig tillhört de privilegierade som kunnat försörja sig på sporten.
Drömmar betalar varken kläder eller leksaker till två små barn. Först och främst var Cowley gymnastiklärare på gymnasieskolan i Rayleigh, men därefter höll han även liv i sin hobby, sin passion.
62 åskådare på första matchen
Han och hans lillebror Nicky hade alltid varit oskiljaktiga, alltid påverkats lika starkt av fotbollens magnetiska dragningskraft. Som småbarn spelade de i trädgården tillsammans, i tonåren satt de hela helger framför managersimulatorerna på datorn och som vuxna började de träna barn- och ungdomslag ihop.
Ibland var det grannens son som behövde hjälp, ibland var det de kosovoalbanska asylsökarna nere i parken.
Som 29-åring fick Danny Cowley sitt första seniorjobb, i en niondedivisionsklubb som heter Concord Rangers. Givetvis utan någon egentlig lön – men ändå med riktiga matchställ och en någorlunda riktig publik.
– 62 åskådare såg min första match som manager. Arenan var egentligen bara en gräsfläck.
Med åren tenderar ändå hårt jobb, stort engagemang och verklig begåvning att göra avtryck. Concord Rangers gick upp tre säsonger i rad, bröderna Cowley fick chansen att flytta till den lite större amatörklubben Braintree Town.
Danny som huvudtränare, Nicky som assistent. Gymnastiklärare på dagarna, allt-i-allo-arbetare med kansliet på fickan hela kvällarna.
– Träningskläderna var alltid fuktiga, omklädningsrummet var som Saddam Husseins grotta.
Ställde ändå krav
Trots att klubbens bäst betalde deltidsspelare inte tjänade mer än 15 000 kronor i månaden ställde bröderna Cowley ändå krav på dem.
Jobba hårt, skapa inga ursäkter, respektera fotbollen. Rätt mycket begärt av ett gäng studenter och diversearbetare, men greppbart eftersom tränarduon själv verkligen levde sitt budskap.
In på kontoret några timmar på morgonen före skolan, och sedan tillbaka så fort lektionerna var slut för dagen. Barnen blev ett slags maskotar på Braintrees lilla arena, eftersom de var där snarare än i hemmet som de umgicks med sina pappor.
Det var en livsstil, inte en uppoffring. Ingen tvingade bröderna att Cowley att jobba som de gjorde, ingen betalade dem mer än en symbolisk ersättning för allt slit. De gjorde det eftersom de ville göra det, eftersom de älskade det.
– Alla som är inblandade runt en klubb som Braintree vet vad som gäller. Det går inte att förvänta sig att det ska börja regna glamour från taket, utan det gäller att göra det absolut bästa av det man skrev upp sig för. Vi hade ett mantra: Inga kukhuvuden, inga energitjuvar. Efter att vi hade stängt dörren till omklädningsrummet hade de 45 sekunder på sig att gnälla. Sen fick det vara slut med det.
Efter 37 år fick Danny Cowley till sist erbjudandet han inte kunde säga nej till i somras. Trots att förnuftet sa en sak skrek hjärtat en annan. Den fasta lärartjänsten och den trygga inkomsten fyllde bara hans liv till en viss gräns, den kunde aldrig locka som fotbollen gjorde.
Ett heltidsjobb som tränare! I en klubb som faktiskt hade tusentals åskådare på matcherna!
Beslutet var inte ens svårt att fatta, och Nicky Cowley hängde såklart också med på fotbollsexpressen upp till Lincoln City.
– Många ifrågasatte vårt val. Som lärare har du i praktiken jobb för livet, om du nu inte går och mördar någon. Skulle vi verkligen ge upp det för den vilda världen som fotbollstränare? Om Claudio Ranieri får sparken – vad har vi andra egentligen för chans? Men vi såg det inte så.
”Kan inte vara hälsosamt”
Omedelbart fick Lincoln Citys spelare vänja sig vid en ny verklighet, en ny typ av ambition och professionalitet. Väldige målvakten Paul Farman var en av dem som häpnade.
– Så som de ser på fotboll och lever fotboll... Det kan inte vara hälsosamt. Allt de gör är att äta rostat bröd och titta på fotboll. Det är allt jag ser dem göra, så fort jag går förbi kontoret känner jag lukten av rostat bröd oavsett vad klockan är. Det finns bara ett ord för dem, och det är arbetsnarkomaner.
Jobba till midnatt, och sedan gå upp och fortsätta klockan sex på morgonen? För bröderna Cowley var det inget särskilt med det – så hade de ju gjort i alla år – utan det speciella var möjligheten att fokusera fullt ut på fotbollen utan att behöva spränga in en åttatimmars arbetsdag i mitten.
– Vi är välsignade som har en möjlighet att göra det vi älskar. Vår pappa var revisor och älskade inte sitt jobb, vår farfar var kolgruvearbetare och älskade inte sitt jobb. Vi är fotbollstränare – inte ställningsbyggare eller fönsterputsare – och ni kommer inte att få höra oss klaga på vår arbetsbörda.
Chris Ashton är en sorts klubbhistoriker som knappt missat en Lincoln-match på 60 år. Han menar att de aldrig sett något liknande, i alla fall inte sedan nyligen avlidne legendaren Graham Taylor var här på 1970-talet.
– Danny Cowley jobbar 20 timmar på sin lediga dag, och ingen har påverkat klubben och staden mer sedan Graham Taylor. När det gäller lokalsamhället är det här det största steget framåt vi tagit på 40 år.
Usel utvecklingskurva
Lincoln City var en klassisk klubb med en usel utvecklingskurva. 133 år av historia, femma i andraligan redan 1902 – men nedflyttad från finrummet i de fyra högsta divisionerna 2011.
När bröderna Cowley drog in i staden fem år senare upplevde de att fotbollsfolket där fastnat i en negativ spiral, att de fortfarande sörjde.
De ville dels genomföra en allomfattande omstart, dels se till så att hela staden var medveten om att det var nya tider i antågande. De tog med sig spelarna och besökte alla de lokala institutionerna; arbetsplatserna, skolorna, till och med katedralen.
– Allt handlar om att bygga relationer, om att koppla ihop laget med samhället. Till exempel ska vi hålla tolv föreläsningar på universitetet, och i utbyte ger de oss studenter som praktikanter. Om fansen inser hur hårt spelarna jobbar – förstår att de inte är robotar – så hjälper det verkligen till att få med alla ombord.
Hela den här FA Cup-våren har definierats av kontrasten mellan Premier League-bjässarnas avmätta attityd till turneringen och entusiasmen, hungern och enigheten hos klubbarna som är ute på upptäcktsfärd.
Redan när den tredje omgången lottades deklarerade ordföranden för femtedivisionsföreningen Barrow, Paul Carson, att han var glad att slippa de mest glittrande motståndarna.
– Jag hatar modern fotboll. Jag älskar sporten, men har blivit desillusionerad med allt razzmatazz runt Premier League. Hela den grejen är bara konstig, en styggelse för mig. Jag kan inte se hur folk kan relatera till det längre.
Carson fortsatte, berättade om hur det varit när lilla Mansfield fick ta emot Liverpool häromåret.
– De hade folk där som marscherade runt och kontrollerade så att det var okej för spelarna att gå mellan bussen och omklädningsrummet utan att snubbla. De har helt tappat greppet, och till slut kommer de att äta upp sig själva. Egentligen borde de bara låta bli oss helt nere i de lägre divisionerna, bara låta oss sköta oss själva.
Chansen? En på tusen
En stor del av den romantiska idealismen rann av när lilla Sutton United fick spela åttondelsfinal mot Arsenal – bara för att sälja ut allt från tröjorna till pajerna till förmån för en speljätte.
En runda senare har nu Lincoln City chansen att ställa saker och ting till rätta igen, visa den engelska gräsfotbollens riktiga ansikte. 9000 bortafans reser ner till The Emirates för att stötta ”The Imps”, en så kallad ”Impvasion”.
– Vad jag älskar med fotboll på vår nivå är bandet mellan spelare, tränare och fans. Vi är alla en del av det här, och det är vår unika insäljningspunkt. Vi kan inte återskapa kvaliteten eller estetiken från Premier League, men det vi har är kopplingen mellan människor. Och den är viktig.
Själv uppskattar Danny Cowley möjligheten att besegra Arsenal till en på tusen. Men när allt kommer kring är det faktiskt inte slutresultatet som är det viktigaste den här gången.
Nu gäller det att visa upp den andra sortens fotboll för en bredare publik. Inte den som lockar konsumenter med framgångsgarantier, utan istället varianten som ger samhörighet i utbyte mot engagemang.
– Om framgång definieras som att vinna på Emirates så är risken rätt stor att vi inte kommer att vara framgångsrika. Men vi försöker mäta på ett annat sätt, använda oss av mål som vi kan uppnå. Framgång för oss är att få människorna i Lincoln att dela våra känslor, att få dem att knyta an till oss.
Källor: Lincolnshire Echo, BBC, The Times, The Telegraph, The Guardian, The Independent.
FA-cupkvartsfinalen mellan Arsenal och Lincoln sänds i dag, lördag, klockan 18.30 på Viasat Sport Premium.