Fem punkter: Elfsborg–Djurgården
BORÅS.
Per Bohmans fem punkter från Elfsborg–Djurgården på Borås Arena.
1. Borås bjöd på en käftsmäll
Borås är en stad som tar ner dig på jorden. Efter en kontinental premiär i Malmö med frodig Champions League-gräsmatta och en vänlig, varm sol bjöd Knalleland på en käftsmäll.
Spelarna möttes av den sortens tungt snöblandat regn som stör sikten och lägger sig som en kladdig hinna över ögonen. Det var rått, nollgradigt och klass 1-varning på Borås Arena.
I Elfsborg kunde man åtminstone värma sig med ett gäng oväntat positiva besked. Jimmy Thelin riskerade att inleda allsvenskan nästan helt utan förra årets så starka centrallinje, men lagom till starten var ändå Per Frick och Tim Rönning tillbaka samtidigt som Leo Väisänen och Simon Olsson också närmar sig spel.
2. Nyckeln för Bärkroths dominans
Det fanns en knäckfråga att reda ut efter Djurgårdens derbyförlust mot Hammarby. Nicklas Bärkroths övertag mot Vladimir Rodic var på nivån att man ville lägga armen om axeln på Bajens stackars vikarierande högerback. Han behandlades som luft.
Så hur kunde Djurgården få ut så lite av Bärkroths överlägsenhet?
Visst var 29-åringen något ofokuserad med inspelen, vilket Thomas Lagerlöf angav som skäl till att han byttes ut med halvtimmen kvar. Men den avgörande orsaken till Bärkroths ineffektivitet handlade inte om honom själv, utan lagkamraterna. Oftast hade yttern bara en blek Kalle Holmberg att sikta på då spelare som Hampus Finndell, Aslak Fonn Witry och Magnus Eriksson var så nöjda med att kontrollera matchbilden i derbyt att de inte alls fyllde på i straffområdet.
3. 
-volley men Elfsborg var lika bra
Mot Elfsborg fick Bärkroth de alternativ i boxen som varje ytter behöver för att glänsa. Första tjugo utmanade han hela tiden allsvenskans näst bästa högerback och det ledde till 1-0. Rappt ryck ner till kortlinjen, fin chipp med vänstern mot den bortre stolpen där en pigg Aslak Fonn Witry kunde dunka in en kontrollerad -volley rakt upp i nättaket.
Tack vare Djurgårdens klassiska diagonala spelvändningar och Bärkroths skärpa ledde bortalaget matchen.
Betydde det att Elfsborg var svaga?
Tvärtom!
De gulsvarta var minst lika bra i en högkaratig första halvlek. Römer, Holst och Gojani tog fajten mot Djurgårdens innermittfält samtidigt som den offensiva trion pressade bortalagets backlinje. Det ledde till otaliga inläggslägen där den i spelet något underskattade slagskämpen Simon Strand faktiskt bidrog med bättre inspel än Johan Larsson.
4. Även Okumus sol har sina fläckar
Man känner sig onekligen som den olidligt triste killen på festen när man letar efter skönhetsfläckar hos en så unik spelare som Joseph Okumu. Under 95 procent av speltiden var han briljant på ett sätt som är svårt att ta in för en enkel allsvensk reporter. Kenyanens spel med bollen – insticken! lyrorna! crossbollarna! – är på en nivå som inte ens Anel Ahmedhodzic kan mäta sig med. I passningsspelet är han bra nog för att sticka ut i Premier League, Bundesliga och La Liga.
Det visste vi redan förra säsongen.
Det suddar dock inte ut det besvärande faktumet att Okumu var inblandad i Elfsborgs båda baklängesmål. Hans rensning innan Djurgårdens ledningsmål var slapp. Vid 0–2 var Okumu på gränsen till arrogant när han högmodigt försöka ställa allsvenskans snabbaste spelare offside i stället för att skruva ner risktagandet och ta lite hederligt mittbacksdjup.
Allt sammantaget: Okumu (som klev av skadad) är en magisk mittback, men det finns fortsatt delar att slipa på.
5. Djurgården är på riktigt 2021
Jag ska nu ge den finaste komplimangen jag kan ge till ett allsvenskt lag i april.
De var kanske inte briljanta, tjusiga eller spelmässigt överlägsna mot Elfsborg.
Djurgården visade däremot att de är ett färdigt lag, vilket är mycket viktigare än att charma med sång och dansman-fotboll. Blåränderna överlevde Elfsborgs fina period i den första halvleken utan att bli alldeles för uppjagade eller oroliga. Kalle Holmberg utnyttjade Okumus riskabla backspel och gav Edward Chilufya chansen att springa in den sortens mål som nästan garanterar att zambiern blir såld för stora pengar under 2021.
Sista halvtimmen dödade de den här matchen på ett sätt som påminde om – jag ber alla djurgårdare om ursäkt för den här jämförelsen – Rikard Norlings AIK guldåret 2018. Lagerlöf och Bergstrand bytte in ytterligare en mittback i jätten Jesper Löfgren, gick ner till 5–3–2 och kvävde precis alla ytor på Borås Arena. Elfsborg huffade och puffade – oj vad de saknade Simon Olsson som dörröppnare – men var kliniskt ofarliga mot ett genomtryggt bortalag, där jag tyckte att Hjalmar Ekdal verkligen imponerade.
Slutomdömet?
De har grundspelet, farten, styrkan, organisationen och lagandan.
Djurgården är på riktigt 2021.