Nu ska knattarna uppfylla sin dröm

Uppdaterad 2021-05-30 | Publicerad 2021-05-29

Mason Mount och Reece James.

Tänk dig att du kommer till en fotbollsklubb som sexåring. Tänk dig att du sedan blir kvar där genom hela barndomen, hela uppväxten och faktiskt lyckas nå fram till a-laget.

Föreställ dig slutligen att du kan vinna Champions League tillsammans med samma killar som du hade bredvid dig de allra första dagarna.

Tiderna förändras och pengarna styr – men längst inne i kärnan ser ändå de bästa fotbollssagorna fortfarande likadana ut.

De hade vunnit bucklor förr och de skulle vinna bucklor igen, men det här var tillfället då de verkligen gjorde det tillsammans.

Våren 2017. Mason Mount var lagkaptenen med tian på ryggen som lyfte bucklan. Reece James var ytterbacken som fyllde en hel korridor på egen hand. Båda var de födda 1999, och båda hade de kommit till Chelsea som småpojkar för mer än ett halvt liv sedan.

Vid just det här tillfället hade de vunnit FA Youth Cup ihop, efter en final som slutade 5–1 och aldrig blev det minsta spännande. Trots att Manchester City ställde upp med både Phil Foden och Jaden Sancho var de chanslösa, precis som alla andra motståndare brukade vara när de ställdes mot världens bästa juniorlag.

Alla som är dränkta i brittisk fotbollshistorik vet att Manchester United och deras ”Busby Babes” vann FA Youth Cup fem gånger i rad på 1950-talet, en prestation som under ett drygt halvsekel sedan aldrig ens var i närheten av att upprepas.

Chelsea synade och höjde. Under 2010-talet vann de inte bara FA Youth Cup fem gånger i rad – samt två gånger till utöver det – utan dessutom Premier League för U18-lag vid två tillfällen och Champions League-motsvarigheten UEFA Youth League två gånger.

5–1 mot Manchester City i finalen. Vart tar man vägen efter det? Och varifrån kom man för att nå dit?

Mason Mount kommer från Portsmouth. Själv ser han inte enbart det som ett konstaterande, utan snarast som en egenskap.

Det var också så hans pappa brukade mana på honom i underlägen och uppförsbackar: ”Kom ihåg att du är från Portsmouth!”. Kom ihåg att du är från hårdingarnas, hamnarbetarnas och marinsoldaternas lite bespottade stad nere på den engelska sydkusten.

De som bara tittar slarvigt brukar ofta missta sig hela på vilken sorts spelare Mason Mount egentligen är. De ser de känsliga fötterna, den fina bollbehandlingen och den rätt småvuxna kroppen och förutsätter att de har att göra med en lynnigt kreativ vackert väder-spelare.

Ingenting kunde vara längre från sanningen.

Spelade för flottans klubb

Mason Mount kommer från Portsmouth. Från allra första början ville han egentligen bli boxare – hans morfar var framstående – innan fotbollens dragningskraft blev för stark. Pappa Tony Mount var tränare på gränsen mellan amatörer och proffs, tränare i den sortens fotbollsmylla som alltjämt bestod mest av gyttja.

– Jag är old school, och Mason har suttit i omklädningsrum när jag svurit luften blå, när vi har legat under med 3–0 mot Kettering och jag har sparkat på dörrar och koppar.

Som sexåring började Mason Mount spela för flottans gamla klubb, United Services FC. Under den perioden blev han också för första gången upptäckt av Chelsea-scouten Rob Winzar.

– Det som gjorde att han stack ut varje gång jag såg honom var hans aggressivitet. Hans beslutsamhet saknade motstycke.

Mason Mount med bucklan efter segern i FA Youth Cup 2017.

För att prova på den nya miljön började far och son pendla till sydvästra London. Mason Mount gjorde läxorna och sov i bilen. Parallellt började han samtidigt också träna med sitt älskade Portsmouth – han hade redan säsongsbiljett på Fratton Park – men förutsättningarna gick inte att jämföra. Där Portsmouths grabbar fick nöja sig med att träna på en skolgård med bänkar som mål hade Chelseas pojklag tillgång till GPS-tracking och kryoterapi.

Så Mason Mount packade ihop sig boxarmentalitet från hamnkvarteren och tog den med sig till de golfgreensklippta planerna och de individuellt skräddarsydda utvecklingsprogrammen. Han var åtta år gammal när han skrev på sitt första formella avtal med Chelsea.

Några år senare slutade Tony Mount helt att coacha lag, fokuserade i stället enbart på att coacha sin son genom karriären. Bland det första han gjorde var att rensa ut garaget därhemma, för att lägga in en filtmatta så att Mason Mount kunde gnugga sin svagare vänsterfot.

En tydlig tendens inom fotbollen är att slående många professionella spelare har föräldrar som själva varit elitspelare. Kanske blir nu tränarbarnen nästa fokusgrupp.

Reece James föddes in i ett hem där visselpiporna, konerna och coachböckerna redan ersatt matchtröjorna och skruvdobbarna. Hans pappa Nigel James hade visserligen varit halvprofessionell fotbollsspelare, men en krävande rehabiliteringsperiod efter en motorcykelolycka hade fått honom att tappa glädjen redan som 20-åring.

Att spela fotboll kändes inte roligt längre. Att träna, utveckla och utbilda visade sig däremot vara stimulerande och givande på ett helt annat sätt.

Nigel James grundade en sorts privat fotbollsakademi, innan privata fotbollsakademier var på modet. Utfallet blev smått hisnande. Dottern Lauren James a-lagsdebuterade för Arsenal som 15-åring, sonen Reece James gjorde Champions League-mål för Chelsea som 19-åring. Fler än 25 andra spelare har gått från den lilla akademin till den storslagna proffsfotbollen.

Från obekväm tidig ålder

När Reece James bara var 7 år gammal körde han ihop med ett gäng andra pojkar från olika delar av södra London som sökt sig till hans pappa för extraträning. De hade kul tillsammans, de ansträngde sig ihop – och de lärde sig bevisligen en hel del som de skulle ha nytta av längs vägen. Den här säsongen har Reece James stött på flera av sina gamla knattekompisar i Premier League; Ian Poveda i Leeds och Conor Gallagher i West Bromwich.

Reece James med bucklan efter segern i FA Youth Cup 2017.

Vad hade de gemensamt? Vad hade gjort att just de hade lyckats?

En del av svaren är faktiskt ganska svåra att passa in i den svenska diskussionen om riskerna med tidig specialisering och selektering. Både de själva och deras familjer hade varit hyperfokuserade från nästan obekvämt tidig ålder. Alla hade de tränat extra innan de ens hunnit börja skolan, och alla hade de blivit upptäckta och utvalda innan det egentligen borde vara möjligt att urskilja talang.

– Om du tar Chelsea så har de fler scouter som tittar på sex- och sjuåringar än de har runt någon annan åldersgrupp. Och om du lyckas träffa rätt där... Nu har de Reece, Mason Mount, Tammy Abraham, Callum Hudson-Odoi – och alla har de varit där sedan de var sex eller sju år gamla, konstaterar Nigel James.

Att skriva om framgångsrik akademiverksamhet är till hälften att skriva rosaromantiskt om de små pojkarna som blivit stora tillsammans, till hälften att förhålla sig till hyperekonomiserad idrottsindustri.

Roman Abramovitj 2003.

Precis som allt annat började framgångshistorien bakom Chelseas akademi när Roman Abramovitj kom till klubben. Alla inpumpade pengar gick inte till nyförvärv, utan en skärva öronmärktes även för en fullständig omstrukturering av pojk- och juniorverksamheten.

Neil Bath blev utnämnd till ny akademichef och förklarar:

– Vi pratade om att vi ville bygga upp den bästa akademin i världen, men vi var mil därifrån när vi började. Det vi gjorde var att vi bröt ner allt i mindre målsättningar: ”Okej, hur vi får in de bästa åtta- och nioåringarna i London och sydöstra England? Och hur får vi in de bästa tränarna?”. Har vi bara de största talangerna och de bästa tränarna så kommer det bli jättebra.

Modernt som ett rymdskepp

Receptet var enkelt, men effektivt. Pengar ger resurser, pengar ger möjligheter, pengar ger faciliteter och förutsättningar – och Chelsea lyckades i sin ambition att knyta till sig de mest välrenommerade ungdomstränarna och de mest eftertraktade fotbollspojkarna för att erbjuda dem de allra mest påkostade faciliteterna.

Vem vill kicka på en skolgård i Portsmouth om du kan få tillgång till en fotbollsrobot på Chelseas rymdskeppsmoderna träningsanläggning i Cobham? Inte Mason Mount i alla fall.

Chelseas träningsanläggning Cobham.

– När jag först kom till Chelsea var det som att alla de andra låg minst ett år före mig i utvecklingen. Det gick inte ens att jämföra kvaliteten gentemot Portsmouth. Men jag älskade den utmaningen, älskade den höga nivån, älskade att mäta mig mot de som var bättre. Det var det som drev mig när jag var liten, och egentligen är det väl det som alltid fortsatt att driva mig.

Nobbade Mbappé

Ryktet spred sig, platserna i Chelseas juniorlag blev bara mer och mer eftertraktade. En 13-årig Kylian Mbappé kom på provspel, men fick nobben för att han ansågs för oengagerad utan boll.

Beslutet kan såklart tyckas lite egendomligt såhär i efterhand, men det passade i alla fall den engelska fotbollens beslutsfattare rätt bra.

England åkte ur EM 2012 i kvartsfinalen.

Samma år som Mbappé var på Cobham – 2012 – hade det engelska landslaget återigen gjort fiasko i sommarens mästerskap. Som konsekvens antogs en ny handlingsplan ”producera fler och bättre inhemska spelare”. The Elite Player Performance Plan både krävde och möjliggjorde större ungdomssatsningar från de rikaste Premier League-klubbarna, lyfte rekryteringsrestriktioner och betonade betydelsen av mer tekniska, bollsäkra spelare.

Kruxet är dock att talangutveckling oundvikligen tar tid, i en miljö som oftast helt saknar tålamod. Sisådär ett årtionde efter att Chelseas akademi strukturerats om hade den fortfarande inte genererat en enda a-lagsspelare – John Terry var den senaste som lyckats etablera sig – och enligt dåvarande sportchefen Michael Emenalo argumenterade en av klubbens alla managers för att rätt och slätt avskaffa den.

– Han gjorde en presentation om hur akademin inte var nödvändig. Argumentet var att det tog för lång tid, att ägaren skulle sluta pumpa in pengar eftersom det ändå bara framstod som ett slöseri.

Ljuset i mörkret

Samtidigt floppade landslaget vidare – ut i gruppen i VM 2014, ut mot Island i EM 2016 – medan de engelska spelarna i Premier League bara blev färre och färre. Säsongen 2015/16 utgjorde de bara 29 procent av spelarna som startade i Premier League, den allra lägsta siffran någonsin.

För de flesta var mörkret faktiskt ganska kompakt, men för dem som brydde sig om att titta efter gick gryningen redan att skönja. Både 2015 och 2016 blev Chelseas akademilag europeiska mästare efter att ha vunnit UEFA Youth League, som första och hittills enda engelska klubb.

Lewis Baker under U21-EM 2016.

Lagets största löften hette Dominic Solanke och Lewis Baker – några av de första att handplockas in till Chelseas akademi efter omtaget 2004 – och a-lagsmanagern José Mourinho var imponerad.

– Mitt samvete säger mig att om inte Lewis Baker, Izzy Brown och Dominic Solanke är landslagsspelare om några år så kommer jag att klandra mig själv.

Ett halvt årtionde har nu gått. Ingen av spelarna som Mourinho namecheckade har blivit landslagsmän eller ens etablerade Premier League-spelare, vad hans eget samvete än säger om den saken. Att identifiera och förädla potential är en sak, att sedan förverkliga den är fortfarande något helt annat.

När Mason Mount väl gjorde Premier League-debut för Chelsea hade klubben precis gått igenom en sommar bakbundna av ett transferförbud. Frank Lampard var färsk manager, och ett Chelsea med tre akademispelare i startelvan föll till sist med 4–0 mot Manchester United på Old Trafford.

Mason Mounts Premier League-debut var ingen höjdare.

José Mourinho satt i en tv-studio, och valde att rikta sin kritik efter slutsignalen mot just de unga och oerfarna spelarena.

– För matcher av den här dimensionen behöver du något mer än det Mason Mount, Tammy Abraham och Andreas Christensen presterade.

När Frank Lampard fick höra talas om kritiken hade han svårt att förstå sig på den. I hans öron lät den slapp, simpel, nästan lite feg. Varför sikta in sig på de enklaste måltavlorna, när det i själva verket var andra som hade svikit?

– Gillade han inte Mason Mounts insats?! Sa han verkligen Mason Mount...?

Frank Lampard var inte den perfekta managern för Chelsea, men han var managern som faktiskt gjorde det som alla hans företrädare bara snackat om. Han var mannen som till sist gav killarna från världens bästa akademi möjligheten att spela a-lagsfotboll på Stamford Bridge.

Den här säsongen har andelen engelska spelare i Premier League studsat tillbaka upp till drygt 37 procent, och där Chelsea tidigare var en del av problemet är de idag en stor del av lösningen.

Under 2010-talet blev sammanlagt 88 olika spelare från Chelseas akademi uttagna i engelska landslag i olika åldersgrupper. Vissa behövde sedan lämna Stamford Bridge för att slå igenom – i dag hittar vi exempelvis Jamal Musiala i Bayern München, Fikayo Tomori i Milan, Declan Rice i West Ham och Eddie Nketiah i Arsenal – men det är ändå unikt många som faktiskt blivit kvar.

”Är som familj”

I Chelsea-truppen som åkt till Porto för att spela Champions League-final ingår fem spelare som kom till klubben innan de fyllt 9 år. I modern tid finns ingen motsvarighet. Inte Manchester Uniteds ”Class of 92”, inte det Barcelona-lag som fostrades på La Masía – även om de egna nyckelspelarna där var både fler och mer tongivande knöts de till sina respektive klubbar i klart högre åldrar.

– Det är killar som jag vuxit upp med sedan väldigt ung ålder. I dag är de som familj för mig, säger Mason Mount.

Reece James (längst till vänster) och Mason Mount (trea från vänster) under sin tid i Chelseas akademi.

Eftersom de här grabbarna vuxit upp med sociala medier finns nästan vartenda steg längs vägen dokumenterat och publicerat. De har slitit och spexat tillsammans, suttit bredvid varandra i minibussar till bortamatcher och varit bollpojkar på Stamford Bridge. Där är Callum Hudson-Odoi som 11-åring, där är Tammy Abraham som 9-åring och där är Mason Mount och Reece James när de först spelade ihop som 8-åringar.

Då var då. Nu är nu.

I dag ska knattarna från Cobham spela Champions League-final för klubben de levt sina liv med, på ett sätt som får rätt många reservationer och invändningar att smälta bort och försvinna. När allt kommer omkring är det ungefär där alla fotbollsdrömmar både börjar och slutar.

Allt inför fotbolls-EM
Stor guide med allt inför EM 2021: Spelschema, tv-tider och arenor
Här är Sveriges trupp till fotbolls-EM: Fakta om alla spelare
Alla nyheter om EM i fotboll 2021

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.