Zlatan: Ärligt, jag saknar landslaget

EXKLUSIVT: Erik Niva möter Zlatan Ibrahimović i Milano

Erik Niva

Tolvfaldig Guldbollen-vinnare, tabelltoppare, skytteligaledare – och snart blågul igen?

– Jag saknar landslaget, säger Zlatan Ibrahimović.

Sportbladet har träffat en helt unik 39-åring för en omfattande intervju om ett fullständigt extraordinärt fotbollsår.

Det är som att hela himlen ryms i Zlatan Ibrahimovićs ansikte.

Att intervjua honom är lite som att se en meteorologkarta uppdateras i realtid, eller för den delen som att befinna sig mitt i ett väderomslag.

Du märker när vinden vänder, när temperaturen förändras.

Ena stunden så svartnar ögonen, börjar skjuta blixtar som känns i både märg och ben. Nästa ögonblick kommer det där smajlet, molnen skingras och värmen sänker sig över rummet. Sedan smalnar ögonen igen, och nästa fråga fryser fast i en isig sorts kylighet.

Du behöver aldrig tvivla på vad Zlatan Ibrahimović tycker om ett samtalsämne eller en infallsvinkel. Det syns i hela hans ansikte – och det du ser är det du får.

Nu har jag knappt ens hunnit halvvägs in i en första fråga om det svenska landslaget, och jag märker hur ansiktsuttrycket mittemot mig återigen skiftar och slår om.

Det spricker upp.

Leendet blir ännu mer heltäckande än det varit tidigare, solen lyser genom blicken. Det här är en fråga som Zlatan Ibrahimović har väntat på.

– Om du frågar så ska jag svara ärligt: Yes, jag saknar landslaget. Det är ingen hemlighet.

Fortfarande? Än idag?

– Yes. Jag saknar det.

Zlatan Ibrahimović berättar om känslorna han burit på sedan han återvände från sin omfattande knäskada och sin långa rehabilitering. På ett sätt har fotbollen fått en annan betydelse för honom sedan han inte längre kunde ta den för given.

– Varje gång jag kommer ut på planen – varje gång jag sätter på mig fotbollsskorna – så känner jag: ”Wow! Det är det här jag vill göra! Det är det här jag ska göra! Det här är min passion! Det här är min bästa kompis, fotbollen. Utan honom hade jag inte varit den jag är. Utan honom kan jag inte sprida glädje. Utan honom känner jag mig vilsen”. Och det är så jag känner varje gång jag kommer ut på planen, och det är också min drivkraft.

Ett kort andetag. En återanknytning till det landslag som han inte spelat för på drygt fyra år. Ögonen vidgas, och för ett par ögonblick ser Zlatan Ibrahimović nästan drömsk ut.

– Så när du säger till mig: ”Saknar du landslaget?”. Yes. För jag vill vara i Friends Arena, jag vill att det ska vara den Gula Muren eller den Gula Väggen eller vad vi nu kallar den. Man kommer ut, man har den gula tröjan och man ser att det är fullsatt... Om jag saknar det? Såklart. Den som inte saknar det – han har redan avslutat sin karriär. Och jag har inte avslutat min karriär.

Klockan är strax efter tolv då Zlatan Ibrahimović kommer till lyxhotellet i centrala Milano. Jag hade väntat mig att han skulle halta, men det gör han inte.

Kvällen före har han varit nere i Neapel – gjort två mål i Milans första bortaseger mot Napoli på mer än ett årtionde, men också linkat av strax före slutsignalen.

Smittades av coronaviruset

Av någon skada märks nu ingenting. Ibrahimović rör sig till synes helt obehindrat.

– Det är inget allvarligt. En-två veckor bara.

Trots allt blir det andra gången den här säsongen som Zlatan Ibrahimović tvingas avstå en eller ett par matcher. I september smittades han av coronaviruset, tvingades bekanta sig med sjukdomen som fått hela världen att stanna under 2020.

– Först när jag blev positiv fattade jag ingenting. Jag var ute på träningen, då de kom till mig och sa: ”Du måste lämna”. ”För vad...?”. Och då hade vi haft möte dagen innan. Vi var 30 pers, jag var den enda som ställde frågor: ”Vad betyder det? Konsekvenser? Vad ska man göra?”. Alla andra var tysta. Och sedan – dagen efter – positivt test. Jag var den enda som fick viruset.

Initialt var Ibrahimović skeptisk.

– ”Är ni säkra?”. Det här var ett test från UEFA – inte Italien – eftersom vi skulle spela Europa League. De körde mina tester tre gånger för att vara säkra. Så okej... Jag åkte hem, kände ingenting. Efter tre dagar fick jag ont i huvudet. Men då visste jag inte om jag fick ont i huvudet bara för att jag varit instängd hemma, och upprepat samma saker hela tiden. Men sen började jag få ont i ryggen när jag låg och sov. Jag vaknade tre på natten, tänkte att jag behövde ta ett piller. Jag hade fått en massa piller, och egentligen är jag emot det. Jag vill kontrollera situationen – och det gör du inte när du tar piller – men efter tio minuter försvann smärtan och huvudvärken. Då var det okej. På femte dagen käkade jag middag, och märkte bara... ”Konstigt, jag känner ingenting”. Ingen smak. Då tog jag en kaffe – för att kaffe är starkt – men jag kände ingenting då heller. Jag hade tappat smaken.

Sedan då...?

– Efter en vecka i hemmet kände jag att jag ville hålla igång. Det är en sak om du trappar ner träningen – då vänjer sig kroppen efter tempot – men när du varit 100 procent igång så funkar det inte att bara släcka lampan. Kroppen börjar pumpa, det börjar komma in adrenalin. Jag började skaka, var tvungen att hålla igång. Alla som testat positivt får ett gymset hem till sig, och det hade jag fått redan den andra dagen. Men då ville jag inte träna, tänkte: ”Låt oss se vad som händer”. Men efter en vecka satte jag mig på maskinerna och började träna, och då kände jag att jag blev trött snabbt. Men jag gick igenom det ändå, för jag ville öppna upp lungorna, få hjärtat att jobba, komma upp i puls. Men mer än det fick jag inte. Jag fick ingen feber, inga andra av de här tecknen eller symtomen de pratar om.

Fick du tillbaka smaken?

– Munnen har jag. Näsan har jag också, men den är inte 100 procent. Den krånglar lite. Men jag vet inte... Det kan lika gärna vara en förkylning nu. Och så tar vi test med den här tofsen nästan varje dag – det kanske är det som ger irritation, att jag inte känner av allt. Näsan känns blockad, men ändå inte. Sedan när jag äter starka saker, då sätter det sig här...

En rörelse över luftvägarna och bröstet. En till pekning upp mot näsan, som fortfarande inte känns riktigt som den brukar. Sedan en liten sån där vad-ska-man-göra-gest.

– Vi måste ändå fortsätta leva. Corona är en del av livet nu. Det är som feber, influensa – kalla det vad du vill.

helskärm

”Allt sitter i huvudet”

När Zlatan Ibrahimović nu tar emot sin tolfte Guldboll ger det anledning att summera en extraordinär fotbollsspelares kanske allra mest extraordinära år.

Det har alltid hänt saker runt honom, men nu har det snurrat med snabbare hastighet än kanske någonsin tidigare. Han har upphävt idrottslogik förr, men nu gör han det på ett sätt som förut varit svårt att ens föreställa sig.

39 år gammal är han på väg att baxa sin fallna bjässe till storklubb hela vägen tillbaka till toppen. 39 år gammal gör han mål i varje ligamatch han spelar, leder den italienska skytteligan före Cristiano Ronaldo och Romelu Lukaku.

– Jag ska inte klaga, som jag brukar säga. Jag känner att jag fortfarande är vid liv, kan prestera och få ut det jag är bra på. Sen talar resultaten för sig själv, och det är en ära varje gång man vinner Guldbollen. Men utan hårt jobb – utan slitet jag har gått igenom – får man inget tillbaka. Vid den här åldern är det mycket mentalitet. Sedan har jag mina kvaliteter – min talang – men jag tror att allt sitter i huvudet. Vill man så kan man.

Det är en konst att förändras – att utvecklas – som fotbollsspelare, att anpassa sig till att kroppen blir annorlunda med åren. Zlatan Ibrahimović tycks behärska den konsten också. För tio år sedan fanns det saker i hans spel som han inte gör idag – men på samma sätt finns det även saker i hans spel idag som inte fanns där för tio år sedan.

Bättre? Sämre? Oavsett vilket är det faktiskt relevant att fråga om Zlatan Ibrahimović själv tycker att han – som 39-åring – är bättre än någonsin tidigare.

– Jag känner mig bra. Jag säger alltid att jag blir bättre och bättre och mer komplett för varje dag som går, och det stämmer exakt som du säger... För tio år sedan var jag en spelare, för fem år sedan var jag en annan spelare. Och jag tror att jag har intelligensen som gör så att jag anpassar min kropp efter det jag kan. Folk säger att jag inte springer mycket idag – men jag väljer mina löpningar nu så att jag kan hjälpa laget på bästa möjliga sätt. Och sedan har jag en tränare som anpassar spelet efter det jag kan.

Tränaren i fråga är Stefano Pioli, AC Milans just nu coronafrånvarande manager.

– Till exempel i försvarsspelet... Han sätter mig mot en mittback, och så har jag fokus på honom istället för att springa mellan dom. Så han sparar mig i försvarsspelet på det sättet, men i anfallsspelet är jag fri. Och när vi anfaller känner jag: ”Ska jag ner och hämta boll som jag gjorde för tio år sedan, eller ska jag stanna uppe?”. Var hjälper jag laget mest? I dag är det genom att stanna uppe. Jag ska vara farlig sista tredjedelen. Det är det jag menar när jag säger att jag anpassat mitt spel efter det jag kan. Den här energin, den här kondisen, det här springet i benen... Hade jag kunnat springa 90 minuter nonstop så hade jag gjort det – men jag kan inte det. Jag är ärlig mot mig själv, och jag kan inte det. När jag gör en löpning så tar det lite längre tid att återhämta mig. Men jag väljer när jag ska göra det, och jag offrar mig för laget när jag måste offra mig, så... Absolut att jag anpassat kroppen efter det jag kan.

Det här är egentligen spelförståelse som du pratar om och beskriver, och genom din karriär är det kanske inte det allra första folk har sett när de har tittat på dig. De har sett fantastiska fötter när du först kom fram. Sedan syntes fysiken, därefter kanske målskyttet. Men den här spelintelligensen är väl något som du alltid haft, men som kanske har blivit mer utslagsgivande nu när du behöver den?

– Jag tror att många har underskattat det, i och med att de ser mig som ett ego. I alla fall var det så i början: ”Han är ego, han tänker på sig själv, han skulle ha passat där”... Men det är faser man går igenom, det handlar också om erfarenhet. Jag kommer ihåg att jag för flera år sedan sa det där med att jag ser situationer som kommer att hända – innan dom händer. När man säger det så låter det konstigt, men det är så när jag spelar. Jag ser vad jag tror ska hända – vad jag vill ska hända – innan det händer. Det syns mer nu – för det kanske ger mer utdelning nu – och jag gör det mycket mer nu eftersom jag måste anpassa mig och vara smartare i mitt spel.

Du har alltid haft bilderna i huvudet, men dom kanske har blivit tydligare nu.

– Exakt. Med erfarenhet och med allt det man har gått igenom... Jag brukar alltid säga: ”Som du tränar spelar du”. Situationerna på träningarna upprepas på matcherna. Och jag har gjort 8-900 matcher...

Och 8–9000 träningar...

– Ja, ungefär. Och det upprepas hela tiden – det är därför vi tränar. Vi misslyckas på träningarna för att göra det rätt på matcherna. Jag ser situationerna dyka upp hela tiden, och jag vet vad jag måste göra för att lyckas när de kommer. När man pratar om det låter det som: ”Ah, han tror sig veta allt”. Men det är så. Det är bara att kolla på planen. Det jag gör... De säger att det inte är normalt att jag kan göra det – men för mig är det normalt. Folk säger: ”Det är tur”. Nej, det är inte tur, det är skicklighet. Jag ser allt jag gör, och jag har kontroll på allt jag gör.

helskärm

På ett sätt upprepar sig fotbollen, på ett annat sätt så ger den oss alltid nya och unika saker vi aldrig någonsin sett förut.

Zlatan Ibrahimović har redan gjort tio Serie A-mål den här säsongen – och det har aldrig tidigare hänt att en så gammal spelare gjort tio mål i någon av Europas fyra största ligor.

Aldrig. Inte i hela fotbollssportens historia.

Bland de defensiva spelarna har det funnits spelare som gjort storslagna saker i ännu högre ålder – Dino Zoff var 40 år gammal och lagkapten när hans Italien vann VM – men bland anfallarna är jämförelseobjekten förre.

Francesco Totti? Blev alltmer marginaliserad de sista åren. Alfredo Di Stéfano, Ferenc Puskás och Silvio Piola fortsatte alla länge, men deras avtryck blev också mindre och mindre när de närmade sig 40.

För att hitta någon som alltjämt överträffar Zlatan Ibrahimović utifrån någon sorts åldersparameter behöver vi vända oss mot Sir Stanley Matthews – som vann Ballon d'Or som 41-åring – men då är vi mer än 60 år tillbaka i tiden.

Hur är det möjligt?

– Det jag upprepar hela tiden är att jag tränar väldigt hårt. Jag förbereder mig väldigt, väldigt bra. I mitt program är jag väldigt professionell. Jag lägger ner all tid jag kan för att hålla mig i form och vara fräsch. Det sitter mycket i huvudet. Och sen lägger jag väldigt hög press på mig själv. Väldigt. Mitt lag nu är ett av dom yngsta lagen i Europa. Och jag sätter mig själv i situationen där jag vill bli jämförd med dom som är i den åldern. Inte: ”Han ska ha fördel för att han är 39, det är okej, han behöver inte göra det”. Allt det dom gör – det gör jag. Om inte mer. Jag vill inte att det ska vara någon fördel bara för att jag är äldre, att jag är gammal. ”Det är okej, han kan ta en genväg”. Tvärtom.

Det var långt ifrån självklart att det skulle bli såhär, att Zlatan Ibrahimović skulle ge oss den här dansen. För ganska exakt ett år sedan lutade han själv åt att avsluta sin fotbollskarriär.

– Jag var såhär: ”Det räcker!”. Jag ville komma in i ett nytt kapitel i livet. Vara med familjen varje dag... Gå igenom mina barns liv... Upprepa ett liv i ett annat liv – man går igenom allt det man själv gjorde som ungdom, och får se det igen idag. Man lägger ner mycket tid när man spelar fotboll, när man är aktiv – och jag missar väldigt mycket av mina pojkar. Men så säger Mino: ”Du måste avsluta i Europa! Du måste visa att du är tillbaka på toppnivå, att du klarar det! Gör bara sex månader i Milan – och efter det kan du avsluta. Då kommer folk att komma ihåg att du avslutade i Europa, på topp”.

Mino Raiola är som bekant en buffligt briljant agent, och hans betydelse i det här sammanhanget går inte att överskatta. Inom fotbollen finns det ingen annan som når fram till Zlatan Ibrahimović på samma sätt, som förstår honom lika fullständigt.

– Jag pratade mycket med Mino, och han var på mig. Han sa: ”Du får inte sluta!”. Han menar att jag ska spela tills jag är rutten, typ. Han vill bara att jag ska fortsätta, fortsätta – och han vet hur han ska trigga mig. Han sa: ”Det är för lätt att avsluta i USA – och det ska inte vara lätt”.

”Smärta varje morgon”

Ett tag såg Bologna ut att bli Zlatan Ibrahimovićs nästa klubb. Relationen till deras tränare Siniša Mihajlović betydde mer än något kontraktsförslag kunde göra.

– Mihajlović blev sjuk. Jag pratade med honom, och han sa: ”Kom över till Bologna”. Jag sa: ”Lyssna! För dig kommer jag gratis, inga problem. Jag kommer och hjälper dig”. Men situationen handlade om ifall jag skulle avsluta karriären eller inte – så jag sa till honom: ”Jag ska vara ärlig... Det är inte Zlatan som han var för tio år sedan, det ni var vana att se. ”Ibra” som han var i Milan, Inter, Juventus... Det är någon helt annan”.

Samtidigt som det funderades runt Bologna följde Zlatan Ibrahimović med i den övriga Serie A-fotbollen. Två dagar före julafton åkte hans gamla Milan den korta resan till Bergamo för att möta småkusinerna i Atalanta.

De förlorade med 5-0. De gick på den där typen av förnedrande smäll som sätter avtryck i både de som drabbas av den och de som tittar på.

– Dom förlorade äckligt, och då började dom höra av sig. Så det var Bologna och Milan – och för att trigga mig själv, för att få ut maximalt adrenalin... Det handlar inte om kontrakt. Om jag slutar med fotboll idag så finns det ändå många liv som kommer att få mat på bordet. Allt handlar om: ”Hur kan jag få ut det maximala adrenalinet?”. Varje dag när man vaknar klockan åtta – klockan sju – har man smärta i kroppen, men man ska ta sig till träningen och gå igenom allt det man gör för att känna sig fräsch. För att gå igenom det varje dag måste du få upp adrenalinet, du måste vara motiverad. Du måste ha mål som du vill ta dig till, som du vill lyckas med. I mitt fall handlar det inte om något jävla kontrakt. Så jag sa bara till Mino: ”Vem behöver mig mest?”. Han bara: ”Milan! Det är bara du som kan göra Milan till det Milan var för många år sedan”. ”Okej, ring Milan!”.

helskärm

I det här läget låg de sjufaldiga europeiska mästarna AC Milan på elfte plats i Serie A-tabellen.

– I mitt huvud hade jag ett scenario, en vision. Själva utmaningen jag ville komma åt var nästan... Inte omöjlig, för inget är omöjligt... Men den var väldigt svår i det här läget. Alla sa: ”Han är 39! Vad ska han göra där?”. Jag kommer ihåg första frågan jag fick på presskonferensen när jag signade för Milan: ”Alla som har kommit tillbaka till Milan har misslyckats – varför ska du lyckas?”. Då svarade jag enkelt: ”För att jag har aldrig förlorat passionen för det jag gör”.

Att upprätthålla fysiken är en sak, men att orka mentalt är ofta ännu svårare för en elitidrottare som varit på toppen i ett par årtionden.

För den här fotbollsspelaren har det aldrig varit ett problem. Det alla efterfrågar numera – inom såväl idrott som näringsliv – är självmotiverade människor. Zlatan Ibrahimović är själva definitionen av självmotiverad.

Han inte bara underhåller sina egna drivkrafter, utan han uppfinner nya. Han gör aktiva val och medvetna ansträngningar för att hitta energin, ilskan och framåtrörelsen.

– När jag kommer till Milan och alla frågar: ”Vad ska han göra? Han är 39”... Då fattar inte folk – det är exakt det här som triggar mig, och får mig att vilja göra mer. Det är för det här jag kommer upp klockan sju varenda morgon när det gör ont i hela kroppen. Jag ska ta mig dit! Det är nu jag ska visa att jag kan, att jag ska, att jag vill. Det är den pressen jag lägger på mig själv, och det är den utmaningen... När det är så svårt och man ändå lyckas... Den känslan man får tillbaka då – det går inte att beskriva den.

Det här med att komma tillbaka till Milan, ta dig an en nästan omöjlig utmaning, höra tvivlen från sidan... Är det allt det som varit din huvudsakliga drivkraft under det här året – eller är det så att du fortfarande går tillbaka till den här känslan som verkar ha varit så central för dig under lång tid, det här med att du kände att svensk fotboll egentligen inte ville ha dig när du först kom fram?

– Den har alltid stannat kvar. Det här: ”Han är inte tillräckligt bra, han passar inte in”. Allt det där stannar kvar – det kommer aldrig ta sig ut från mig. Det har varit min bensin från allra första dagen. Att man ska vara tio gånger bättre än alla andra, och sedan det här med att man inte är helsvensk enligt en del... Allt det här byggs ju på.

När Zlatan Ibrahimović återvände till Milan låg laget på elfte plats i tabellen – knappt elva månader senare toppar de nu Serie A.

Sedan ligaspelet återupptogs efter pandemipausen har de spelat 20 ligamatcher. De har vunnit 15, spelat 5 kryss och förlorat prick 0. De har slagit Juventus, Inter, Napoli, Roma och Lazio – och de har gjort de mitt uppe i sin egen internrevolution.

AC Milan är inte längre Silvio Berlusconis klubb. Efter alla årtionden är de idag den amerikanska hedgefonden och den sydafrikanska vd:ns klubb. De är en klubb som slagit in på en helt ny riktning – som satsat på ung energi och tempofylld fotboll – men som samtidigt ändå lutat sig mot en stridsärrad galjonsfigur för att hålla kursen.

– Jag försöker lägga mindre fokus på det som ligger utanför plan, mer på det som ska hända på plan. Och jag har sagt till dom som jobbar ovanför mig i klubben: ”Huvudvärken som ni har där – ta inte med den ut på planen, för då kan vi inte jobba i lugn och ro”. Och dom första sex månaderna efter att jag kom – det var inte lätt att jobba då, med tanke på hur året skulle se ut, med tanke på vilka spelarna och tränaren var... Jag visste inte om han skulle vara kvar som tränare, jag visste inte om jag själv skulle vara kvar. Klubben ville ändra filosofin och riktlinjerna – och då hade vi inte ens fått chansen att bygga om, att få till resultaten och jobba på det. Laget var utdömt innan det ens funnit en chans att göra det. Men så började vi – steg för steg – och idag är vi starka.

Det är en sak hur du presterar själv, men sedan är det också exceptionellt hur du hjälper ditt lag att prestera. Har du tänkt annorlunda kring det där – din roll i laget, din betydelse för lagkamraterna – än du gjorde när du var yngre?

– Alltså, jag har vuxit in i det mer och mer. När dom nämner en ledare – vad är en ledare? Det finns ledare på olika sätt. I Sverige är vi vana vid en ledare som ska klappa dig, som ska springa fram till dig på planen och krama om dig. Jag har hört kommentarer från Sverige: ”Han gestikulerar på planen”. Först och främst – man är den man är. Jag kan inte ändra på mitt utseende, jag kan inte ändra på den personen jag är, min spelstil är som den är. Jag reagerar utifrån den jag är. Alla har sina egna profiler, vi är ledare på olika sätt.

– Om jag kräver mycket? Yes.

– Om jag pushar mycket? Yes.

Zlatan Ibrahimović spottar ur sig retoriska frågor. Tonläget i rösten har gått ner en oktav, han betonar och artikulerar för att göra sin poäng tydlig.

– Om jag pressar mycket? Yes.

– Accepterar jag en felpass? Neej.

”Det blir dagisnivå”

Ögonbrynen rör sig upp och ner i takt med att Zlatan Ibrahimović hamrar sig vidare framåt. Armarna är defensivt lagda i kors, men anslaget är offensivt riktat.

– Sån är jag, och mitt lag förstår mig. Alla har förstått mig. Det är bara i Sverige – där vissa vill ha röster eller se fina ut i andras ögon – som dom säger: ”Nä, han gestikulerar hit och dit”. Här? Det nämns inte. Vart jag än har kommit har man aldrig nämnt det. För allt det jag gör... Inget är personligt. Allt jag gör är för att få ut maximalt, en reaktion. Jag kommer till Milan – och dom vill att jag ska vara såhär. Dom säger: ”Gör det du ska göra – vi följer”.

Ger du honom tillfället pratar Zlatan Ibrahimović gärna om sin första tid i Juventus. Det var då tränaren Fabio Capello bara ignorerade honom tills han hade förtjänat sin respekt, det var då världsmästaren Lilian Thuram sparkade sönder honom tills han klarade av att skydda sig själv på träningarna.

Ibrahimović var 22 år gammal då, och trots att han vunnit förr insåg han snabbt att miljön han kommit till var helt annorlunda än något han upplevt i Malmö FF eller Ajax. Där förväntade man sig kanske att vinna – här krävde man det.

– Första veckan jag var i Juventus tänkte jag: ”Wow! Det här är världens största klubb!”. Men träningsanläggningen var katastrof. Jag var inne i en dusch... Vi duschade fyra samtidigt, och vattnet började stiga. Jag tänkte: ”Vafan, hur äckligt är det här? Vi är i Juventus”. Då sa jag till Moggi, som var chefen: ”Vafan, det är Juventus! Vad är det för en dusch, det här?”. Då sa han till mig: ”Du är inte här för att ha det bra – du är här för att vinna. Och glöm inte dom orden!”.

Nej, Zlatan Ibrahimović glömde inte de orden. Han har burit dem med sig under mer än 15 år, genom sju olika klubbar i fem olika länder. De har blivit hans rättesnöre, hans fotbollsfilosofi, hans identitet.

Vem är Zlatan Ibrahimović? Det är han som vinner.

– Dom klubbar jag har spelat för – vi snackar topp-fem i världen. Bara att komma dit är en framgång. Att vara kvar – att representera flera av dom – är på en helt annan nivå. När du kommer dit och inte presterar... Dagen efter köper dom in en annan, och då spelar han. Nu handlar det om: ”Ska du käka eller ska du bli uppkäkad?”. Jag väljer att käka – och det är det som det handlar om.

Under hösten har det pågått en debatt om Zlatan Ibrahimović, utan att Zlatan Ibrahimović själv har deltagit i den. Det har hetat att han kränkt och knäckt flera av sina medspelare i landslaget, att han skällt ut Oscar Lewicki och Rasmus Elm på ett sätt som kunnat polisanmälas.

– Det blir lite dagisnivå när dom uttalar sig där hemma, när dom tror sig veta. Det blir för litet för mig. Jag är ute i världen, men dom där hemma uttalar sig. Det är inte ens lönt att lägga energi och fokus på det, för det är en helt annan dimension vi pratar om. Det är inte ens jobbigt. Det triggar mig inte, det blir på dagisnivå. Det blir som om jag ska gå ut och har med mig min hund och jag ska slå bort bollen och han ska gå och hämta den till mig... Det är på den nivån. Jag vet inte om jag ska skratta eller tycka synd om dom människorna.

Du ska ha varit extra hård mot Rasmus Elm och Oscar Lewicki i specifika situationer.

– Bara dom? Mot allihop. Mot allihop är jag den jag är. Sen hård eller snäll... Vi är dom vi är. Och när vi snackar den situationen med Rasmus... Hur slutade matchen?

Ni vinner med fyra. Du cyklar in ett mål från 30 meter.

– Och vad var viktigast.

Resultatet, antar jag?!

– Exakt. Jag är inte där för att jag ska krama någon. Jag var där för att vinna. Jag var där för att vinna mot England i öppningsmatchen. Det du betalar mig för är att vinna – det är inte att jag ska krama och klappa någon på ryggen. Det kan dom göra hemma. Som Mourinho sa: ”Under matchen är det krig. Efter matchen – vi kramas”. Efter matchen kramades vi, allt var hur lugnt som helst. Men under matchen är det känslor. ”Vi ska vinna! Vi gör allt för att vinna!”. Tydligen vill andra kramas – jag vill vinna. Mitt mål är att vinna, att få ut maximalt av alla – och Rasmus pass i slutet ledde till ett av historiens snyggaste mål.

Mer än en gång upprepar Zlatan Ibrahimović att det här är något han egentligen inte vill prata om – en debatt han inte vill ge sig in i överhuvudtaget – eftersom han upplever att diskussionen förs på en nivå som ligger under hans värdighet.

Men pratar gör han. Förklarar sig gör han. Under en mer än 20 minuter lång monolog om fotbollens ledarskap hinner jag inte skjuta in mer än någon enstaka följdfråga. Det är en sorts beskrivande föreläsning om hur fotbollsvärlden ser ut och fungerar där Zlatan Ibrahimović befinner sig, hur han ser på sin egen roll och funktion inom den.

– Alla lag jag har varit i... Det är mer ego än hela Sverige tillsammans. Och det är inte lätt att vinna med så många egon. Och jag är ett av de egona också, inga problem. Vara ego? Inga problem. Som Mourinho en gång sa: ”Om du har vunnit 10 procent av det jag har vunnit – då är du lyckad. Det är väldigt bra”. Och nu har jag lyckats – på mitt sätt – och jag gör det fortfarande. Så allt det här med att gestikulera... Det är inget personligt mot mina lagkamrater. Om jag hör eller ser något som jag inte accepterar eller inte tycker att det är bra – det är klart att jag säger ifrån. Och sedan är det en annan person där som tycker en annan sak – då svarar han. Och då hittar man balans – vad var rätt, vad var fel? Det är inte alltid jag har rätt. Jag har inte sagt att jag alltid har rätt – men det krävs två för att diskutera. Du har din syn, jag har min syn. Och det är det här jag menar: Vad är en ledare? Det finns ledare på olika sätt. Jag har lyckats i min värld, på väldigt hög nivå. Antingen blir du uppkäkad här – eller så käkar du upp dom. Jag kommer ihåg när Mino berättade för mig om sina förhandlingar. ”Är jag snäll mot dom så äter dom upp mig. Är jag inte snäll så äter jag upp dom”. Det är ungefär så det är i min värld också.

I våras publicerades dokumentärserien ”The Last Dance” om basketspelaren Michael Jordan. Den väckte många olika typer av reaktioner. Vissa såg en ganska obehaglig och osympatisk man som ibland slog över från vinnare till mobbare. Andra såg en mästare som först pressade sig själv förbi gränsen och sedan drog med sig andra.

Zlatan Ibrahimović tillhörde de som imponerades av Michael Jordans skoningslösa målmedvetenhet, som till och med kände igen sig i den.

– Snäll eller inte snäll... Jag är snäll på mitt sätt. När jag kräver av dig är det mitt sätt att vara positiv. Det är mitt sätt att få ut maximalt från dig. Sen om du ska vara på den här nivån – du måste vara stark mentalt. Är du svag, då ska du inte vara på den här nivån. Då ska du spela i Allsvenskan, i Superettan, vakna varje dag och käka kanelbulle och bara gå ut för att ha kul. Jag har kul – men jag är här för att göra något också. Är du med? Det är olika dimensioner, när jag beskriver mina saker och när dom hemma ska beskriva. Dom stör mig inte. Dom förstår inte min värld. Dom förstår inte vilken press det är – och vad som krävs.

”Gör ditt, så gör jag mitt”

Under nästan åtta år under Erik Hamrén var Zlatan Ibrahimović lagkapten för det svenska landslaget. Till en början var det en roll han hade dubbla känslor inför.

– Det här med klapp i ryggen och det – det är inte mitt sätt att vara ledare. Jag kommer ihåg med Erik Hamrén, när jag var kapten. Då sa han till mig: ”Pusha grabbarna mer, kramar hit och dit”. Första samlingen gick... Jag kände att jag var tvungen att ändra på mig själv. Andra samlingen gick jag till Erik och sa: ”Lyssna, om du vill att jag ska vara en kapten som går runt och kramar spelarna – ta kaptensbindeln tillbaka, och ge den till någon som är sådan. För att jag ska få ut maximalt av mitt spel måste jag vara mig själv. Jag är den jag är – jag kan inte ändras”. Och då sa han: ”Jag respekterar och jag accepterar. Var den du är!”. Och så fortsatte jag därifrån, han valde att fortsätta ha det så. Det finns olika rätt, på olika sätt. Gör ditt, så gör jag mitt. Jag har lyckats. Inte på ett ställe, utan på många ställen. Och jag har lyckats utanför mitt hem. Inte där hemma, där min mamma kan laga köttbullar till mig och jag mår bra, där allt är perfekt och det inte är någon press. Jag tog min väska, jag har rest runt i Europa – och jag har lyckats överallt. Så jag vet vad jag gör.

Om du verkligen vill reta upp Zlatan Ibrahimović? Då kan du testa med den här teorin om att han spelar för sig själv snarare än för laget.

Är han är en individualistisk fotbollsspelare, snarare än någon som sätter kollektivet först? Zlatan Ibrahimović menar att det räcker med att titta på hans prisskåp för att få svaret.

– Jag vet hur man bygger upp ett lag. Vem är det som har vunnit? Vem är det som har facit? Kollektiva troféer...? Jag har vunnit 33 kollektiva troféer med lag som har fler egon än hela Allsvenskan har tillsammans. När vi snackar kollektivt... Jag vet vad kollektivt är. Så om du vill vinna... Jag är här om du vill fråga något. Jag är här och jag kommer att hjälpa dig.

En halv sekunds konstpaus. Sedan smajlet.

– Om jag har tid.

Zlatan Ibrahimović gör en sorts game over-tecken. Det räcker för honom. Nu har han pratat om något han egentligen inte tänkte prata om i nästan en halvtimme, och nu har han sagt det han tänker säga om ämnet.

Nu har han ansträngt sig för att förklara, för att faktiskt ge andra en chans att förstå honom.

– Alla dom som pratar... Jag menar, att gå dit och försvara eller kommentera – det blir konstigt för mig. Det är som att jag måste sänka min nivå. Gå igenom förskola igen, vilket jag väljer att inte göra. Utan jag vet vad jag gör. Och jag vet mitt facit. Jag ska inte ens sitta och förklara mitt CV... Dom som vet, dom vet. Någon bölar för något som hände i ett omklädningsrum för flera år sedan... Gå tillbaka till matchen och kolla vad som hände under matchen och kolla vad som blev resultatet. Det är det jag kollar på. Jag kollar inte på om någon slängde en sko i huvudet på mig eller om någon sa: ”Zlatan, du borde passat”. Allt det är normalt. Så det som hände... Det hände. Det är inget onormalt, men det känns onormalt i mångas ögon för dom har aldrig upplevt det. Eller dom vill inte att det ska vara så, dom vill att vi ska ge varandra en bamsekram.

Ögonen smalnar av, för att sedan vidgas igen.

– Vet du när jag ger dig en bamsekram? När du har vunnit en trofé till mig – då kommer jag ge dig en kram.

När Zlatan Ibrahimović pratar om sin tid i det svenska landslaget så berättar han om hur han egentligen hade lättare att känna sig hemma under sin första år i det blågula omklädningsrummet.

På den tiden fanns det fler spelare där som han kunde spegla sig själv i, spelare som representerat FC Bayern, Arsenal, Barcelona.

Det var svårare för honom att avsluta sin landslagskarriär med att spela mästerskap tillsammans med spelare från Kasimpasa, FC Köpenhamn, Krasnodar, Norwich och Malmö FF.

– Innan var det lite lättare. Varför? Då hade du Henke – och Henke förstod den världen. Du hade Ljungberg – han förstod den världen. Vem hade vi mer? Patrik Andersson. Du hade Olof Mellberg. Dom förstod den världen, så när det här kom ur en – vad man krävde – så var det mer normalt. Men senare generationer kom från andra situationer och andra världar där klubbarna funkade på andra sätt. I mina klubbar – där jag har varit – handlar det om att vinna eller försvinna. Det handlar inte om att komma tvåa, trea, fyra eller att kvala in någonstans. Nejnej. När vi tränar – det är 200 procent. Det finns inget av det här som jag var van vid från Sverige. Vi förlorade en match: ”Kom igen gubbar! Nästa match, nästa vecka”. Nej! ”Vad var fel? Vad var problemet? Vi ska ta itu med det nu! Det är nu vi vet vad vi har gjort. Vi lär oss från det, och i nästa match ska vi inte upprepa det”.

Ibrahimović fortsätter:

– Problemet är... Om vi tar det svenska landslaget: När du kommer dit och ser dina medspelare: Hur många kommer från världsklubbar.

Victor Lindelöf. Och Dejan.

– Yes. Victor sista tre åren, Dejan detta året. Men nu snackar vi min tid, och när jag kom in i det svenska landslaget så tog jag med mig den världen jag dagligen lever i. Den pressen jag får mot mig, det dom kräver från mig. Det tar jag med mig för att lyfta alla andra. Men det finns en balans. Det jag är van vid är inte dom vana vid. Och att anpassa mig till den nivån... Hellre att jag vill lyfta dom till den nivån än att jag ska sänka mig till den nivån. När du frågar mig: ”VM – är det möjligt?”. Yes, jag vill vinna VM. Så när du säger till mig: ”Det är en bragd att komma till VM”. Nej! För mig är det normalt att komma till VM, för alla dom bästa ska vara med där. För mig är det en bragd om vi vinner VM. Är du med på skillnaden? Men det är den här världen jag lever i dagligen, så när jag kommer där blir det antingen obalanserat eller så blir det för stora skillnader i vilka världar vi kommer ifrån.

helskärm

Det är inte så att Zlatan Ibrahimović är omedveten om vilka invändningar som det går att komma med i det här läget. Senast gick landslaget till kvartsfinal i VM – hur många VM-kvartar har han själv gått till?

Zlatan Ibrahimović inte bara vet. Han håller med.

– Min tid i landslaget... Vad är det du kommer ihåg? Jag kommer ihåg varje match jag spelade. Jag var stolt att bära landslagströjan. Jag kommer ihåg fansen. Och det jag tar med mig – det är målrekordet. För det är något som alla kommer att komma ihåg tills någon slår det. Men om jag vann något? Nej. Så om du frågar mig: ”Har du lyckats?”. I min värld – nej.

116 a-landskamper, 62 mål... Ändå är landslagskarriären på ett sätt ett misslyckande?

– För mig... Alla som inte har vunnit något – dom har misslyckats.

Det är dags för att prata om det där som vi inte skulle kunna undvika att prata om. Zlatan Ibrahimović är såklart inte oförberedd. Han vet att det kommer, och han har tänkt igenom vilka svar han vill ge.

När vi nu är framme vid frågan om hans framtid i det svenska landslaget – hans eventuella framtid i det svenska landslaget – så vill han börja med att berätta att han ångrar sig.

– Häromdagen la jag ut en bild på mig själv i den svenska landslagströjan, och sa att det var för att irritera – vilket jag ska ta tillbaka. Jag hade missat en straff under den matchen, jag fick en fråga och kände att jag bara ville bli av med den frågan snabbt.

Varför la du ut bilden då?

– Den bilden var mer för att... Ja, man saknar det. Man känner att man presterar, man känner sig vid liv – och då la jag ut den, för det var länge sen jag såg mig själv i den matchtröjan.

Zlatan Ibrahimović skruvar tillbaka klockan lite drygt fyra år, tar oss tillbaka till sommaren då han meddelade att han slutade i landslaget.

– Då kände jag... Jag var 35 år, och jag signade för United. Då sa jag, att om jag ska kunna klara av United och England så behöver jag mer tid för mig själv och lägga ner mer tid på min kropp. Alla snackade om att det var högt tempo och många matcher, så jag sa: ”Fan, 35 år... Lite mindre matcher med landslaget så kommer jag klara av Premier League”. Och då var jag ärlig mot mig själv, sa: ”Det är bättre att någon annan kommer in i landslaget och presterar och gör det bättre. Då lägger jag mer fokus på klubblaget för att kunna klara av det”.

Sedan gick tiden, och så förändrades saker. Zlatan Ibrahimović säger att suget efter att landslaget ”har kommit och gått” under åren som passerat.

Och så säger han allt det där som vi inledde texten med, det där om hur han saknar landslaget och hur han tänker på den Gula väggen på en fullsatt Friends Arena.

– Om jag saknar det? Såklart. Den som inte saknar det – han har redan avslutat sin karriär. Och jag har inte avslutat min karriär.

Om då en förbundskapten ringer och frågar ifall du är uttagningsbar – vad svarar du då?

– Jag hade svarat... ”Ge mig tid, jag ska tänka på det”. Men det måste komma från honom. För om han tror att jag är ett störobjekt – då är jag inte intresserad. Om han tror att jag kan bidra med något – då kommer jag att tänka på det. Är du med?

Absolut.

– För det var som när jag var i Barcelona. Det första jag sa till Guardiola var: ”Om du anser att jag inte är tillräckligt bra, om jag inte går som du vill att jag ska gå eller om du bara ser att jag är ett fel – jag kommer inte komma med problem eller något. Jag är den första som säger hejdå”. Och det är så jag funkar. Är vi inte på samma sida så vill jag inte vara med. Men om vi är på samma sida – då kommer jag med det jag kommer med. Kom inte och ta in mig och säg: ”Tänk på det!”. Jag vet vad jag kommer med. Jag kommer med mitt bagage, och mitt bagage är inte litet. Det är större än hans hus – och mycket mer. Så jag vet vad jag kommer med. Antingen är du med, eller så är du inte med.

Hur skulle du beskriva din relation till Janne Andersson?

– Jag känner inte honom. Jag har aldrig bedömt honom personligt. Under hela mitt liv har jag aldrig bedömt någon om jag inte känner personen, och jag känner inte honom. Mina uttalanden jag har haft om honom har – det har varit en bedömning utifrån dom uttagningar han har gjort. Och jag står kvar vid det. Jag står kvar vid det, det är inget jag har ändrat på. Det känns som om allt man har byggt upp under 20 år... tog man bort på en dag. Om det stör mig? Yes, det stör mig.

Zlatan Ibrahimović betonar att han inte ska bli politisk – att han inte vill bli politisk – men att han ändå liksom inte kan låta bli.

Det här är något som är viktigt för honom.

Ifall jag frågar hur han vill bli ihågkommen som fotbollsspelare så hänvisar han till vinnartypen. Men ifall jag istället undrar hur han vill framstå som förebild så pratar han om dörröppnaren, banbrytaren, vägvisaren.

– Det nya Sverige... Jag är det exemplaret: Man kan lyckas, även om du har min bakgrund. Och det har man snackat mycket om i Sverige. Inte bara om fotboll – om allt – och jag är ett levande bevis. Jag håller på och pushar hela tiden: ”Du kan lyckas”. Ger hopp till alla där ute som känner att dom inte kan klara det, att dom inte får chansen, att dom inte kommer lyckas på grund av att dom är dom som dom är. Jag är ett levande bevis på att det går – och jag ger dom hopp – och det känns som när Janne kom in... Han dödade allt det hoppet. Och det var inte okej för mig. Det var inte okej, för det känns som att jag är deras ledare och deras exemplar. Jag öppnar dörrarna för dom – det är upp till dom om dom vill gå igenom eller inte – och det kändes som om han stängde dörren och där har det tagit slut.

Om inte Zlatan Ibrahimović har sett det alla andra har sett? Om han inte är medveten om att Janne Andersson givit möjligheter och förtroende till både Alexander Isak, Robin Quaison, Dejan Kulusevski och nu senast Jens Cajuste?

Jodå. Han han har sett, han vet – men han har ändå inte ändrat ståndpunkt. Han upplever fortfarande att det är svårare för en ung spelare med annorlunda bakgrund och annorlunda spelstil att lyckas inom svensk fotboll – och att herrlandslaget är det yttersta beviset för det.

När Janne Andersson lämnade Dejan Kulusevski utanför startelvan i Nations League-premiären mot Frankrike publicerade han ett ilsket och indignerat inlägg på sociala medier: ”Vilket jävla skämt. Ytterligare ett bevis. Inkompetenta personer på fel personer som kväver svensk fotboll”.

– Ja. Om vi tar Dejan... Jag vet vem Dejan är. Att han inte startar en match... För mig, antingen kan du inte ditt jobb – eller så vill du inte se hela bilden. Om du tror Dejan är Zlatan – nej. Jag vet vem Dejan är. Dejan springer för 11 personer. Så om du är Janne och gillar personer som springer för andra – Dejan! Han är det perfekta exemplaret. Så om du nu säger till mig att han inte passar in – vilket är helt fel – då vet du inte vem Dejan är. Då har du tagit ut en spelare som du inte vet vem det är, och då ska han inte vara där. Vi alla i Italien vet vem Dejan är. Han är inte den som kommer att göra 20 mål – men han är den som kommer att bidra till 20 mål. Han är den som springer för 4 pers. Om inte han ska spela i landslaget – på den nivån han är... Juventus har spenderat 4-500 miljoner. Vi vet alla att Juventus vet vad dom gör som köper en spelare för den summan. Om han inte platsar, om han inte spelar... Det blir konstigt. Det blir bara fel bild av Sverige, och alla ifrågasätter situationen. Vi är Sverige. Vad är vi rankade...?

15-20 någonting (19:e plats, enligt den senaste FIFA-rankningen).

– Okej. Vad är Allsvenskan rankad som liga?

23:a? 24:a? Något sådant. (22:a).

– Och vad är Italien? Vad är Juventus?

Topp-4, topp-5...?

– Jag menar, om han inte platsar i ett landslag – hur frontar vi svensk fotboll? Hur beskriver vi svensk fotboll? Vad är vår approach till till världen, vem vi är? Om inte han platsar, det är bara konstigt då. Och det är allt det här som jag sätter in när jag säger ”okunniga människor på fel positioner”.

Inkompetens var ordet du använde.

– Inkompetens, förlåt. Det är det jag menar. Hur ska vi fronta svensk fotboll? Det är det här jag menar. Svensk fotboll under 40 år – har det förändrats? När jag ser Sverige idag – jag ser Sverige för 40 år sedan. Kanske ännu mer bak. Vad vill vi svensk fotboll ska leda till? Vad vill vi det ska bli? Ungdomarna i svensk fotboll – vad är det vi vill lära dom? Vad är det vi vill utveckla dom till? Till den spelaren vi hade för 40 år sedan, eller den moderna spelaren man vill ha idag? Allt börjar ju där.

Vad vill du egentligen, Zlatan Ibrahimović? Vad är syftet och målet med alla dessa utspel och syrligheter?

Hans eget svar är både lätt och svårt, både litet och stort.

– Det jag vill se – det är att svensk fotboll utvecklas. Att det finns något. Att det inte är den fotbollen det var för 40 år sedan. Att vi ska få in nya spelare: Dejan, Alexander Isak, Robin, alla dom här... Det finns flera spelare man kan välja på, som man kan jobba på. Utveckla det hela – få en identitet. Vad är svensk fotbolls identitet idag? Är det: ”Vi tar nästa match, kom igen! Nästa match blir bättre”?

Du bryr dig om svensk fotbolls utveckling, det märker man.

– Såklart. Jag är en del av svensk fotboll. Jag har aldrig sett mig som osvensk, eller att jag inte är med i svensk fotboll. Jag ser mig som den bästa spelaren genom tiderna i Sverige, utan att ens argumentera. Jag är den – och jag vet att jag är den. Och jag kan säga det med stolthet. Men nu handlar det om att ge tillbaka. Jag är inne i Hammarby. Varför? För att jag vill utveckla den nya svenska fotbollsspelaren. För att jag vill att Hammarby ska nå till nivåer dit ingen annan kan nå. Men jag vill göra det på det sättet jag ser det på, det jag tror på. Det är mitt sätt att ge tillbaka. Men jag ser fortfarande att den spelare som liknar den för 40 år sedan har större chans. Den som ser ut som den som moderna fotbollen idag får mindre chans.

Det är så du känner...?

– Det är så jag känner. Och det är det jag menar... Inkompetenta människor som är på dom positionerna som styr detta. Tyvärr.

Det är en rätt svår utgångspunkt... Att uppleva att förbundskapten är inkompetent – och samtidigt vara sugen på att spela för svenska landslaget.

– Han gör ett bra jobb. Inget snack om det. Han gör ett fantastiskt jobb. Men för mig handlar det om... Hur ska vi se svensk fotboll? Var är svensk fotboll idag? Det är det jag frågar mig. För mig, svensk fotboll idag liknar Sveriges fotboll för 40 år sedan. Vilka spelare ska vi ha att presentera Sverige? Alla ska få kunna göra det – alla dom bästa – men bara för att du är stor och stark betyder det inte att du ska göra det. Alla har olika egenskaper. Han har gjort det fantastiskt, inget snack om saken, men för mig handlar det om den stora bilden.

Mycket hinner hända på ett år.

För ett år sedan såg världen annorlunda ut. För ett år sedan var Zlatan Ibrahimović en fotbollsspelare som stod och balanserade på gränsen mot självpensioneringen.

Idag är han inte bara en pånyttfödd forward – han är ju dessutom en oväntad typ av klubbägare. Nästan på dagen ett år har gått sedan nyheten om hans investering i Hammarby briserade.

– Jag vill att Hammarby ska bli – och jag tar inte tillbaka mina ord – bäst i Skandinavien. Och mitt sätt att ge tillbaka, det är den kunskapen jag har. Jag vill att Hammarby ska fostra, skapa, utveckla den svenska spelaren som inte är den vanliga, tråkiga som vi har. Som är den moderna spelaren idag.

Ibrahimović refererar till Emil Roback, 17-åringen som han hjälpte till att flytta från Hammarbys ungdomsakademi till Milans primaveralag.

– Har du sett Emil...?

Inte mycket. Bara klipp.

– Han är Sveriges framtid, det kan jag säga till dig nu. Det är en spelare på en helt annan nivå. Och det är ett exempel, det är inte en typiskt svensk spelare. Det är en helt annan spelare, och han har uppfostrats i Hammarby. Och det är det här jag pratar om. Vi har flera spelare i Hammarby som kommer att bli något – men behöver bara få chansen. Det är det som det handlar om. Och sen – med Hammarby vill man vinna ju. Såklart. Allsvenskan och hela den här biten. Det jag kan bidra med gör jag. Jag menar, Hammarby har sin identitet – det är inget du ska ändra på. Du ska bara göra det bättre.

”I Malmö blev jag blåst”

När Zlatan Ibrahimović gick in i Hammarby väckte det ofrånkomligen starka reaktioner nere i Malmö. Många himmelsblå såg investeringen som ett svek, ett förräderi – och det dröjde inte många veckor innan den nyresta Zlatan-statyn skändades, vältes och forslades bort från Stadion-området.

– Jag tycker det är synd. För jag menar... Historien kommer aldrig att raderas. Det jag har gjort har jag gjort. Fotbollsspelaren kommer man aldrig att glömma. Att jag går in i Hammarby – det har inget med Malmö att göra. Det jag har gjort för Malmö har jag gjort. Jag menar... Allt det jag har givit Malmö, allt det jag har gjort... Representerat Malmö på det sättet.

Plötsligt spänns musklerna i Zlatan Ibrahimovićs ansikte. Det är väderomslag igen. Rösten får en ny skärpa, blicken ett annat fokus.

– Och glöm inte nu – i Malmö var jag inte välkommen. I Malmö var jag sist in i a-laget. I Malmö blev jag blåst på min första deal, på flera, flera miljoner. Om jag inte hade lyckats i min karriär hade dom miljonerna kanske varit viktiga för mig. Där jag var sist att vara med... ”En i gänget”, som man kallar det, det kollektiva. Varför? För att jag var annorlunda. För att jag inte var välkommen. För att jag inte passade in. Och ändå ville jag göra det här för Malmö. Jag valde att göra det, att ge tillbaka till Malmö under alla åren, trots allt det jag gått igenom. Jag gjorde det ändå – för att jag ville göra det. Jag menar, antingen är du tacksam eller otacksam. Sen om du har småbarn som ska gå och förstöra för att få uppmärksamhet... Som sagt, jag går inte ner på den nivån och engagerar mig. Dom som vet, dom vet. Det är inget som stör mig.

Det gör inte det? Känns det inte sorgligt att se?

– Det är sorgligt att se, det är sorgligt att se. För det är det största dom har haft. Men du vet inte vad du har förrän du förlorar det. Så det är sorgligt på det sättet, att det blir bara negativa rubriker för något som är... Wow! Om folk bara visste storyn bakom vad som har hänt – att jag blev blåst av Malmö och hela den biten, att dom körde dubbelspel mot mig. Men jag tar det inte personligt, för det visar vem dom är – och vem jag är. Och dom fattar inte... I det här läget – dom får mig inte att backa. Tvärtom. Min karriär, mitt liv är byggt på... Trampa mig på tårna – du lägger bensin på eld. Den här flamman – elden – den blir större. Så nu driver du mig ännu mer.

När en staty blir skändad i Malmö så kan Hammarbys möjligheter att vinna bucklor bli större – för då går du in med större kraft i det engagemanget...?

– Mycket större. Mycket större, för du triggar mig ännu mer.

Var det någonsin rimligt att tro att du skulle spela fotboll för Hammarby i Allsvenskan?

– Ja. Vi diskuterade, i somras. Det var antingen stanna här eller Hammarby. Och det är det här jag menar – du triggar mig. Dom gav mig ännu större anledning att spela för Hammarby.

Hur nära var det?

– Det var nära. Om det inte hade blivit Milan hade det blivit Hammarby. Det enda var att jag inte hade fått nummer 10, för det är en viss Kennedy som har det. Det var det enda önskemålet, haha.

Kan det bli aktuellt någon gång framöver?

– Ja. Vi har koll på läget.

På bordet framför honom står ännu en Guldboll, den tolfte. Zlatan Ibrahimović säger att vill tillägna just den här till fansen, med hänvisning till att han tillhör dem som ser supportrarna som lagets tolfte spelare.

Drygt 10 månader kvar tills Zlatan Ibrahimović fyller 40. Om det blir några fler Guldbollar...? Leendet kommer.

– Med tanke på att jag vunnit Guldbollen vid 39 års ålder så siktar jag på att vinna den vid 50 års ålder.

Hur ser du på framtiden?

– Jag fortsätter så länge jag kan prestera, och jag kan lämna ett avtryck som jag gör idag. Annars är det inte roligt. Jag måste känna mig vid liv. Men då måste jag hitta dom här utmaningarna, dom här målen jag har.

Ansiktet slappnar av, spänns och slappnar sedan av igen. En sorts plötslig stiltje lägger sig över Zlatan Ibrahimović. Stormen har blåst förbi för den här gången – men snart piskas den upp igen.

– Framtiden blir att jag fortsätter så länge jag kan. Det är som Mino säger: Man trycker ur apelsinen tills det inte finns något kvar i den. Då byter vi ut den.

Men än är det juice i grejerna?!

– Än är det juice i grejerna.