Bank: Varför så tyst? En revolution pågår

Några ville förändra fotbollsvärlden, många gick ut på gator och torg för att stoppa dem.

Revolutionen mullrar vidare.

Så varför blev det så tyst?

Det sågs som en krigsförklaring, om ni minns. För ett drygt år sedan presenterade tolv enorma fotbollsklubbar sin vision av framtidens fotboll. Det skulle sjösättas en superliga, den skulle generera miljarder, den skulle gräva en ravin mellan dem och resten av Europa.

Fifa blev argt, ligaföreningarna blev arga, supportrarna blev arga, politikerna blev arga, tyckonomin på sociala medier blev arg, och argast av alla blev Uefa-presidenten Aleksander Ceferin.

Jag tyckte att det var välgörande, eftersom fotbollen lider en akut brist på ideologisk debatt. Här fanns allt plötsligt på bordet: är det rätt att undergräva konkurrensen? Är det rimligt att de stora stänger in sig med sina miljarder i ett kassavalv som byggts om till tv-apparat? Är det ens roligt att se Liverpool möta Real Madrid i VM-final varannan vecka?

NEJ! röts det från gator och talarstolar.

Och sen sänktes ljudvolymen.

Som om inget har hänt

Det vi fick var inte en diskussion om hur kartan ska se ut, bara en vildsint markering om att den inte fick se ut så som jättarna i Italien, Spanien och England föreslagit. Det är som om ingenting hänt sedan dess, den som varit genuint nyfiken på en process som är den mest avgörande inom europeisk fotboll på en generation har fått läsa telegram och nyhetsartiklar som liksom passerat de breda lagren förbi. Barcelona, Real Madrid och Juventus, två medlemsklubbar och en familjeägd aristokratklubb, har fortsatt driva på med en ny strategi. I sommar har Financial Times Simon Kuper avslöjat att en Barcelona-ledare försökt muta Uefa för att komma runt Financial Play-reglerna medan klubben drunknar i skulder, Juventus har i svallvågorna efter år av misslyckade investeringar tvingats erkänna (förnedringen!) att man kanske inte ens är favorit i Serie A, och Real Madrid har firat en CL-titel igen.

De har lämnat taktiken att säga vad de vill ha – de tar i stället strid mot vad de inte vill ha.

Det är en strid som kommer att påverka alla som är intresserade av europeisk fotboll, eftersom den handlar om hur spelplanen ska se ut framöver. Det är lätt att förstå varför just de här klubbarna vill driva kampen, i en värld där oligark- och statsägda klubbar hotar att spränga den minimala konkurrens som fortfarande finns. Hur ska skuldsatta Barcelona kunna mäta sig med Manchester City på tio års sikt? Med Paris Saint-Germain?

Real Madrid tränar inför onsdagskvällens möte med Frankfurt i Helsingfors, Uefas supercuppokal ska delas ut.

I kväll spelar Real Madrid final i Uefas supercup, de möter Eintracht Frankfurt i Helsingfors. Samtidigt möter de Uefa i rättssalen.

För en månad sedan presenterade intressenterna i Superliga-projektet, de tre klubbarna och konsortiet A22, sina argument vid en utfrågning i EU-domstolen i Luxemburg. I sina anföranden gick de till våldsam attack mot Uefas monopolställning, som de menar strider mot EU-lagarna om fri konkurrens. I Sportbladet publicerar vi en debattartikel som författats av nio sakkunniga professorer och jurister för att visa hur argumentationen ser ut. En granskning av författarna visar att åtminstone ett par av dem också råkar vara supportrar till rebellklubbarna. Paolo Bertinetti, professor eremitus i Turin, till exempel? Han grundade Vänskapsförbundet för Juventus efter calciopoli-skandalen. Gimede Gigante är juventino. Flera av de andra professorerna är madridistas. Och så vidare.


Här är debattartikeln

Dom nästa år

I vinter kommer ett yttrande från EU-domstolen, nästa år kommer en dom som kan rita om fotbollsvärlden vi levt våra liv i. Det finns flera skäl till att vi hamnat här, självklart är det så att rebellklubbarna agerar i egen sak, att de ser en konkurrens som hotar dem (en kamp mellan nya och gamla pengar, om man ska hårdra det). Det förstår alla. Men det handlar också om Uefa, om styrelsesätt, om trovärdighet.

Om den breda reaktionen varit att toppklubbarna inte ska få styra fotbollen – betyder det då att alla också tycker att Uefa förtjänat rätten att göra det?

Har de gjort ett bra jobb?

Under deras överseende har konkurrensen satts i pant, under deras ledarskap har Financial Fair Play blivit en papperstiger, under deras paraply har matchprogrammet dopats, Champions League fått elefantiasis, och tv-bolagen fått ta över.

När jag pratade med A22:s representant Anas Laghrari i vintras frågade jag om Superligans pedagogiska problem är att opinionen föredrar djävulen de känner framför djävulen de inte känner.

– Jag håller med till hundra procent, svarade han. Men vi är inte ute efter att föreslå ett färdigt format, vi brainstormar bara.

Rebellernas stora misstag

Om EU-domstolen ger dem rätt, om de inte juridiskt lyckas förklara varför just idrotten ska vara ett undantag från konkurrenslagarna, ligger planen öppen för alla andra makthavare inom europeisk toppfotboll. Nya fördelningsnycklar, nya institutioner, kanske en ny transparens.

Superliga-rebellernas stora misstag förra gången var arrogansen, att de trodde att de inte skulle möta motstånd. I kväll kanske Real Madrid vinner en pokal till att ställa bredvid de andra i troférummet på Santiago Bernabéu. I morgon kan de, Juventus och FC Barcelona få fritt fram att fundera vidare om hur fotboll ska styras.

Uefa, Fifa och folkdomstolen har ifrågasatt deras mandat, hur kan de tro att de äger rätten att styra över sporten som en gång ”was created by the poor”?

Tja, de kan tro det eftersom varken Uefa eller någon annan på allvar ifrågasatt det förut. Vi får den fotbollsvärld vi förtjänar.

Vill någon fortfarande vara med och brainstorma?