Bank: Inte en hackkyckling från en avkrok i norr

Talanger som inte får chansen, spelare som inte utvecklingas, tränarassistenter som förvinner, damlagsdebatten.

Malmö FF har sina ödesfrågor om historia och framtid.

Men här och nu har de Uwe Rösler och Dynamo Kiev. Och de älskar det.

Vad är egentligen en klubb?

Den senaste veckans eldfackla kring ett samgående med LB07 som en genväg genom seriesystemet på damsidan har fått identitetsdiskussionen att explodera kring Malmö FF. Är de verkligen en klubb som ska göra så? Är det förenligt med vilka de vill vara?

Just så ska en förening fungera. Den ska fundera kring de frågorna, bottna i den sortens debatter, inget ska ske utan motfrågor.

Och det finns många frågor kring Malmö FF:s framtid.

Under Uwe Rösler har de spelat ett rasande men enkelt presspel, lämpat för Europa men stundtals lite för endimensionellt mot ytkrympande allsvenskt motstånd. Anders Christiansen må vara allsvenskans bäste spelare, men har han inte blivit lite för viktig?

Truppstrukturen börjar bli ålderstigen, talangerna som skulle röra sig uppåt syns inte till, tränaren som skulle bli länken för dem in i a-laget (Andreas Georgson) har värvats till England, och även om jag älskar ihjäl en sådan som Adi Nalic så ser jag ju inte honom som en startspelare i MFF i vår, inte under Uwe Rösler.

En av Europas viktigaste klubbar

Kanske är det så att Malmö är på väg att växa sig för stort för Sverige, att deras nästa utvecklingssteg inte kommer att handla om lovande nittonåringar som vuxit upp på Lindängen eller ens om invärvade 22-åringar från Norrköping eller Göteborg. Kanske kommer nästa steg att vara välscoutade rekryteringar från Balkan eller Island, in för femton miljoner, ut för hundra.

Kanske. Jag vet inte. Det blir sällan svart eller vitt, men det blir – och det är kvällar som den här som kommer att avgöra vilka utmaningar och möjligheter MFF har om fem år.

Dynamo Kiev på Olympiastadion, en fotbollshistorisk mastodontklubb från en annan planet, en av Europas viktigaste klubbar de senaste femtio åren, en rörelse som format hela den östeuropeiska fotbollskulturen.

Och inget handlar om det.

En torsdagskväll i september 2019 är allt som existerar, och Malmö FF kunde inte få ett bättre tillfälle att möta gruppens topprankade lag. Dynamo gungar och svänger, tar ett steg framåt (ett tränarbyte framåt) och två steg tillbaka (fortfarande i Lobanovskijs skugga). De är ett ungt lag med enorm potential, men de är knappt ett lag just nu.

Och just nu ska de möta Malmö FF.

MFF har gjort några av sina bäst genomförda matcher 2019 i europaspelet, när ytorna är större och kraven högre, när de tvingas agera på instinkt och reflex och en skarv från Markus Rosenberg är viktigare än ett genomkontrollerat, tålmodigt anfallsspel, där Marcus Antonsson kan förlösa sig själv genom att helt enkelt springa rakt fram.

Uwe Rösler har förbättrat presspelet, MFF har utvecklat sin logistik och infrastruktur, de har byggt för Europa och de är redo för Europa.

De var bra i våras, de borde vara ännu bättre nu.

Det finns frågetecken för Uwe Röslers kvalitéer som långsiktig projekttränare, men här och nu tvivlar jag inte på att han piskat upp elva spelare till precis den nivå som krävs. Malmö FF kliver inte längre in i Europa League som en hackkyckling från en avkrok uppe i norr, de är här för att tävla, för att kliva upp ett trappsteg till i hierarkin.

Det är det här de har byggt för, det är kvällar som den här vi får se hur långt de kommit.

Vilka de varit och vad de ska bli är frågor för en annan dag. I Kiev spelar de fotboll för att se vilka de är.

Vad är egentligen en klubb? Här och nu vill Malmö FF svara att de är den sorts klubb som åker till Kiev och tar poäng. Resten får vänta.

Grafik: www.sofascore.com

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.