Bank om svenska EM-truppen: Jag får lite svindel när jag tänker på det här
Zlatan Ibrahimovics revolution sänds inte i tv i sommar, ett knä satte stopp.
Ett steg tillbaka.
Janne Andersson drar till EM med plan A, en gran och en trupp som utvecklats.
Två steg framåt?
”Truppsläpp” stod det på ljustavlan över scenen. Fick mig att tänka ”kosläpp”, men så finns det heller ingen miljö som påminner mindre om fotboll än en presskonferens med havererat ljud, stompiga EM-låtar och varmkorv med bröd och räksallad.
Det har gått snart tre år sedan jag satt lätt svettig och rosig på en pressläktare i Nizjnij Novgorod, ett par timmar öster om Moskva, och skrev löddriga rader efter Sveriges första mästerskapsmatch under en ny regim.
De hade slagit Sydkorea med 1–0, gjort Sveriges första VM-mål på tolv långa år, så jag skaldade:
”Janne Andersson is having a party, bring your vodka med en gran i”.
En pandemi, ett kval, 35 månader och lika många ljumskskador senare klev förbundskaptenen upp framför kamerorna på Lidingö för att presentera en ny mästerskapstrupp, och det de flesta ville veta inför handlade om huruvida spelaren som var en landsfadersgestalt och hjälte då över huvud taget skulle få åka med på nåder nu.
Hur långt är det från Kina till EM?
Det fanns förstås andra frågor också: fanns det plats för Jordan Larsson? Jesper Karlsson? Skulle Andersson orka krossa Ken Semas hjärta en gång till? Håller Sebastian Anderssons knä? Räckte den utökade truppstorleken till för att ge Jens Cajuste chansen att åka med som prao? Hur långt är det från Kina till EM?
Allt det skulle Janne Andersson svara på, men den mest känslosvallande frågorna skulle oavsett att komma att handla om Granen. Han har knappt kunnat gå, han har jobbat för två, han ”spelar” i superettan.
Och ändå – i folksporten ”vad ska vi bli upprörda över idag?” hade det sin självskrivna plats här:
Kan man ta med en gran som femte mittback till EM 2021?
Det kunde man.
– Han ska vara stand by och kunna bidra till energin i truppen. Tittar jag på det så kan jag inte hitta någon som kan göra det bättre än Granen. Han är fullkomligt självklar, meddelade Andersson.
Han visade ingen hänsyn för belastningen på landets Iva-avdelningen, så sett. Hundratusen synkrona hjärtinfarkter i konungadömet.
Söderberg hånades
Det är inte svårt att prognosticera debatten: ska landslaget verkligen vara en social verksamhet för fina killar som ”är bra för gruppen”? Varje gång den diskussionen dyker upp tänker jag på de där bilderna av Tommy Söderberg på bänken under VM-åttondelen mot Senegal, hur han våndades över att byta ut en likblek Marcus Allbäck.
– Ibland blir jag lessen, för han har det ju så jävla tufft, sa Tommy. Vi knäcker ju en spelare.
Han hånades för det, men även om jag tyckte att resonemanget ledde honom fel så hade jag förståelse för det. De som arbetar med fotboll, nära, vet att det där inte bara är känslopjåsk, att ett fotbollslag också (också!) är en arbetsplats som andra, med mjuka värden som betyder något. Att få en grupp, träningar, en en evighetslång lägervistelse att fungera är en framgångsfaktor.
Så låt oss ta Granen vid hornen direkt: Det som överraskade mig mest med uttagningen var Anderssons motivering. I min värld skulle han inte tas ut som en del av möblemanget, utan för att han om en månad och ett par skador mycket väl kan vara det tryggaste, solidaste alternativ Janne Andersson står med dagen före en tuff åttondelsfinal. Eller hade någon vilat lugnare med att skicka in Carl Starfelt? Joakim Nilsson? Verkligen?
Annars var det förstås rätt skrällfritt, med en 26-mannatrupp fanns det inte plats för det.
Pierre Bengtsson blev årets Ken Sema, en stentuff sista-minuten-petning för en spelare som varit med mycket på resan hit. Andersson tar med sig fyra renodlade anfallare, men har gott om anfallarvana alternativ på mittfältsplatserna (Forsberg, Kulusevski, Claesson).
Att ta ut en trupp handlar ju om hypoteser, att skissa på de situationer som sannolikt kan uppstå under ett mästerskap. Kommer man att behöva jaga ett resultat mot ett lågt spelande Slovakien? Kanske, och då finns spelare som Emil Forsberg, Viktor Claesson och Dejan Kulusevski. En gnuggare som går in och dödar fotboll när Sverige har 1–1 mot Spanien? Han heter Gustav Svensson, och kommer aldrig att starta en match eftersom han hinner ta två gula kort om han spelar mer än 40 minuter.
Gått ganska bra hittills
Något jag saknar?
Jo. För de kan absolut att komma att behöva en stark huvudspelare i offensivt straffområde, nu när Zlatan Ibrahimovic lämnat återbud, och jag har dragit lansar för Sebastian Andersson till den rollen.
– Att han inte är med beror framför allt på hans skadeproblematik, förklarade Janne Andersson.
Och då finns inte så mycket att anmärka på.
Jag förstår Granqvist-uttagningen, jag lider med Pierre Bengtsson och gläds med Ken Sema, och jag får lite svindel när jag tänker på det här:
2004 spelade Zlatan Ibrahimovic EM tillsammans med Henrik Larsson, sjutton år senare är det Henrik Larssons grabb som ersätter Zlatan Ibrahimovic i EM.
Romantiken i det. Annars kan vi bara veta en sak säkert – Sveriges sommar kommer inte att stå eller falla med vem som är femtevalet som central mittfältare, det kommer precis som vanligt att handla om ett noggrant kollektiv som underkastar sig en anderssonsk tydlighet.
Det har gått ganska bra hittills. Det kan göra det igen.