Asahara: Lösningen på förbannelsen var inte så komplicerad
Hade det här projektet kunnat hämta sig från ännu en sorti? Ännu ett tecken på att de agerade under en förbannelse?
Det får vi aldrig veta efter att Pep Guardiola till slut hittade lösningen på sitt CL-bekymmer.
Och den visade sig inte vara särskilt komplicerad.
Om PSG lyckades krossa ett glastak (för att låna kollega Frändéns formulering) genom att sänka en jätte så låg Manchester Citys utmaning mot Dortmund i något helt annat.
Att inte övertänka. Att inte underprestera. Att göra precis det de är ett av världens bästa lag på att göra. Spela sin fotboll, rulla ut sitt motstånd, dominera sin match. Att omfamna den uddamålsledning från förstamötet som en hel fotbollsvärld förväntat sig att de skulle förvalta.
Att inte låta den, varje år lika överraskande, CL-sortihistorian återupprepa sig ännu en gång.
Så när Phil Foden, efter ett penseldrag av ren uppmärksamhet och genialitet, målvrålandes sprang mot bänken så var det inte konstigt att Pep Guardiola stod och väntade med öppna armar.
Det dubbelmötespunkterande 1–2-målet var inte bara väntat. Det var också precis allt det den spanske taktikern önskat sig av en nervkittlande afton i Tyskland.
Hade de kunnat hämta sig?
Det ska sägas att Manchester City inte sett precis lika oslagbart maskinlika ut på sistone som vi kanske vant oss vid. Efter att ha vaggats in i en, på ett sätt ganska rimlig, säkerhet i ligatoppen så har det roterats friskt i Pep Guardiolas laguttagningar. En derbyförlust mot United? Irrelevant för titelchanserna när det kommer till kritan. Torsk mot ett decimerat och Stuart Dallas-drivet Leeds? Äsch, de kommer ändå vinna ligan med ögonbindel.
Men ännu en CL-sorti i en utslagsmatch de förväntades spatsera ostört igenom? Ännu en kvartsfinalssorti för Guardiolas projekt? Ännu ett guardiolanskt taktikövertänkande? Ännu ett missat öppet mål, ännu ett VAR-drama? Ännu ett Monaco? Ännu ett Lyon?
Frågan är om detta projekt hade kunnat hämta sig från det.
Kunde väl bara vara en förbannelse
Med fyra raka år av prematur CL-besvikelse i bagaget så lär Pep Guardiola inte direkt ha varit lugn i pausen. Efter att ha beskådat en kaptensbindelbeprydd Kevin de Bruyne försökte bryta ribbor från stillastående och ett försök från hans lag att slå rekord i mållös matchdominans under det mesta av den första halvleken. Med vetskapen att Jude Bellingham, 17, just där och då hade prickskjutit Manchester City mot ännu en CL-missräkning.
Och det utan taktikhaveri. Utan obegripliga, missade öppna mål och målvaktsfadäser.
Det här kunde väl bara vara en förbannelse?
Sedan tajmade Emre Can en nick fel. Även om den defensive fältherren (strålande i övrigt i sin balansroll) försökte argumentera för huvuddeflektion snarare än en ren armträff så hade domaren och hans videoförsedda kollegor sagt sitt.
Och då klev Riyad Mahrez fram.
Som ett sigill i nätet
Det kändes oväntat med tanke på att Kevin De Bruyne stod på planen. Det kändes som att matchen där och då skulle avgöras även om det fortfarande fanns ett överflöd av fotbollsminuter kvar att avverka. För om han missade detta så var det väl ändå omöjligt att bryta denna förbannelse?
Marvin Hitz gick åt rätt håll. Men innan ens vantarna hade nått upp i räddningsläge så låg algerierns stenhårda straffboll som ett sigill i nätet bakom den schweiziske burväktaren.
1–1 – City plötsligt i förarsätet. Plötsligt med marginalerna på sin sida. En påstådd förbannelse i gungning.
Och det gungade hela vägen tills Phil Foden fick bollen vid straffområdeskanten. Pep Guardiola har hyllat denna talang förr. Lyft honom som världsledande i sin ålder. Utan att för den skull spela honom så ofta som den talangspeltidstörstande supporterskaran velat. Också en kombination av uttalande och aktion som känns oerhört Guardiolakompatibel och svårtydd för en utomstående lekman.
Phil Fodens talang, väl nu när han fått det där förtroendet, kan dock vem som helst förstå.
Lösningen
Det fanns något symboliskt i att det var han som lurade en hel, gul vägg med det där luriga, stolprotsplacerade, distansavslutet. Det fanns också ett symbolvärde i bilderna när en norsk och besegrad megatalang (som hade en anonym kväll) viskandes konverserade med just Foden efter slutsignalen. För trots allt har ju den Erling Braut Haaland kallats lösningen.
Lösningen på Citys avsaknad av en renodlad målgörare i Pep Guardiolas Champions League-törstande projekt. Lösningen på den där förbannelsen.
Huruvida det räcker hela vägen kan endast våren utvisa, även om den ljusblåa kvartsfinalsförbannelsen i alla fall nu är ett minne blott.
Lösningen visade sig inte vara så mycket mer komplicerad än att ha marginaler på rätt sida.
Och framförallt att bara göra precis vad de brukar göra.
