”Wayne Rooney är den sista fotbollsspelaren från gatan”
Uppdaterad 2022-03-02 | Publicerad 2022-02-09
LIVERPOOL. Du kan börja tjäna pengar, flytta, representera Everton, Manchester United och England.
I verkligheten har Wayne Rooney aldrig lämnat Croxteth.
Sportbladet åkte till förorten där en av landets största fotbollspelare formades för att förstå varför det lätt blir så.
En sönderslagen glasruta på en parkerad bil, taggade vägskyltar och tomma cigarettpaket som tumlar över den grå trottoaren med hjälp av vinden.
Vid första anblick skrämmer inte Croxteth märkbart. Med sina enhetliga radhus – målade i en tråkig beige kulör – ser det ut som vilken annan engelsk förort som helst.
Tre kvinnor i 25-30 års åldern sitter ute på en veranda och röker. De följer oss med blicken när vi irrar omkring på Armill Road utan något riktigt mål.
Till slut inser jag att det är bättre att gå fram och förklara vårt ärende, särskilt eftersom fotograf Peter bär på flera kameror.
– Det gäller Wayne, va?
Ena kvinnan, med uppknäppt dunjacka och det röda håret i en slarvig knut, har redan förstått och hennes vän studerar oss nu intensivt från topp till tå. Den sista i trion verkar stå i telefonkö till någon myndighet, att döma av en mobil som är satt på högtalare medan en robotlik röst predikar ”Thank you for holding. Your call is important to us”.
Det tar några minuter men långsamt bryts barriären ned mellan oss. Att det handlar om svensk media tycks vara mer acceptabelt och den rödhåriga kvinnan pekar vilt i olika riktningar.
– Där bor hans faster, hans familjs hus låg där borta men är en parkeringsplats nu…
Vi tackar så mycket och frågar om de blir kvar ett tag, i fall vi behöver mer hjälp.
Kvinnan rycker ointresserat på axlarna:
– Ett par timmar till, antagligen.
I oktober 1985 föddes Wayne Mark Rooney här. På den tiden befann sig Storbritannien mitt i ett klasskrig efter att premiärministern Margaret Thatcher gjort sitt bästa för att slå ned fackförbund och bereda plats för nyliberalistiska värderingar.
En organiserad arbetarklass var både fruktad och avskydd av etablissemanget och dessutom gav fotbollen, med stark koppling till arbetarklassen, upphov till moralpanik. I boken ”When Saturday Comes” beskrivs polisens dåvarande syn på supportrar som en grupp alkoholiserade män med inte mycket annat i huvudet än att förstöra egendom och mordiskt attackera varandra.
Klyftan blev påtaglig i samband med Hillsborough-katastrofen 1989 då det senare visade sig att polisen förmedlat oriktig information till media som skuldbelade supportrarna. Det dröjde många år innan anhöriga till de 97 offren fick någon sorts upprättelse.
Liverpool-borna – ”Scousers” – glömmer aldrig sveket.
När 80-tal övergick till 90-tal var ett av fönstren på Armill Road fyllt av Everton-vimplar. Waynes hjärta pumpade, likt resten av familjen Rooneys, kungsblått snarare än rött. Pappa Thomas Wayne ville till och med döpa sin förstfödda till Adrian, efter Everton-spelaren Adrian Heath, men mamma Jeanette lade in sitt veto.
Det var med en suck av lättnad familjen mottog ett samtal från Evertons akademi dagen efter Liverpool hört av sig. Att potentiellt se lille Wayne – som dragit till sig uppmärksamhet efter att ha gjort runt 90 mål under en säsong – springa omkring i antagonistens tröja var direkt hårresande.
Medan vi står på platsen där huset jämnades med marken några år tidigare kör en gråfärgad bil förbi och tutar ilsket. Med tanke på att en annan förbipasserade bilförare räckte finger reagerar vi först inte nämnvärt.
Fast det är något speciellt med just denna förare, en medelålders kvinna med blonderat, kortklippt hår och irländskt rosiga kinder.
Innan dagen är över är vi väl bekanta med Tracy, mer känd som Auntie Tracy på grund av sitt släktskap till Wayne och hans två yngre småbröder.
– Där, den väggen spelade de fotboll mot dagarna i ända tills kiselstenen föll av, säger Auntie Tracy och pekar på en numera mörkgrå husfasad.
Det tog ytterligare några rundor med bilen innan hon vågade sig närmare oss, men det märks att hon är stolt. Stolt över att Croxteth har fostrat en av landets mest prominenta fotbollsspelare, stolt över att hon fick bevittna uppväxten på nära håll.
– Jämt hade han en boll med sig. Fotboll, fotboll, fotboll.
Hur tidigt visste du att han skulle bli så framgångsrik?
– När han var fyra.
Familjen Rooneys hus var ett så kallat ”Council estate”, det vill säga ett boende som ägs och förmedlas av kommunen. Föräldrarna hade inte mycket under Waynes första tid i livet och han lärde sig snabbt att Croxteths gator kunde vara en hård plats att vistats på.
I nysläppta Amazon-dokumentären ”Rooney” berättar han själv:
– Jag växte upp för att slåss… slåss för allt. Det kommer aldrig lämna mig. Jag växte upp i Croxteth, den som är härifrån tycker inte att det är ett våldsamt ställe.
Våldsamt var det på sina håll, ibland som ren underhållning. Om fotboll är den primära sporten bland arbetarklassen är inte boxningen långt efter, särskilt inte i Liverpool.
Pappa Thomas var amatörboxare och ett tag såg tonårige Wayne ut att bokstavligen slå in på samma bana. Vore det inte för tränaren i Everton, Colin Harvey, som övertalade honom att fokusera på fotbollen hade kanske historien tett sig helt annorlunda.
– Jag har haft hetsiga bråk med min pappa som slutat med att han lappat till mig, säger en nu vuxen Wayne Rooney.
Vid ett tillfälle under sina sista år i pojkskolan De La Salle Academy sparkade Wayne hål i väggen utanför kemisalen efter att läraren konfiskerat hans fotboll. Att ge utlopp för sina känslor på materiella ting – inte minst fotbollar – blev ett återkommande inslag.
– Slagsmålen var många. Jag skulle inte kalla mig för en mobbare men har gjort en del jag inte är stolt över... gjorde jag det av ilska eller nöje? Det vet jag inte.
I april 2005, när dåvarande klubben Manchester United låg under mot Newcastle, stod han för ett kraftfullt, nästintill perfekt volleyskott som fick kommentatorn att utbrista: ”Goodness me!”.
Sekunderna innan fullträffen hade Rooney – som irriterades över att Alan Shearer hela tiden slapp undan bestraffning – haft en het ordväxling med domaren Neale Barry.
– Jag var ganska upprörd på honom och tog ut min ilska på bollen, förklarade han.
En bil svänger in på en av uppfarterna. Den seniora föraren masar sig långsamt ur fordonet och rättar till de tjocka glasögonen.
Mannen heter Bert och är Croxteth-bo sedan 25 år tillbaka. Vilket innebär att även han följde tonårige Wayne Rooneys framfart från första parkett.
– Bollen flög in i trädgården ibland men det gjorde inte så mycket, säger Bert som lyser upp vid tanken på minnet och skrockar gott.
Han tillägger att han alltid trivts mycket bra i området, att det är ”lugnare här” och indikerar att stöket oftast inträffar längre bort.
På kvällen den 22 augusti 2007 var 11-årige Rhys Jones på väg hem. När han korsade Fir Trees parkeringsplats, den lokala puben i Croxteth, sköts han till döds av en 16-åring på cykel.
En före detta lärare beskrev Rhys som en snäll och populär kille som älskade fotboll. I stället för att börja högstadiet begravdes han i en blå kista med texten ”Nil Satis Nisi Optimum” skrivet över locket, Evertons signum.
”Inget förutom det bästa är bra nog”.
Fallet fick stor uppmärksamhet i England, speciellt eftersom tragedin inträffade i Rooneys gamla hemkvarter.
När pengarna började rulla in på kontot skaffade spelaren snart ett nytt, eget hus åt familjen. Dock inom rimligt gångavstånd från Armill Road.
– Många av oss bor fortfarande kvar, säger Auntie Tracy och räknar upp kusiner, farbröder och morföräldrar.
Grannen Bert nämner att han regelbundet träffar mamma Jeanette på det lokala badhuset.
Kanske spelar det irländska påbrået och medföljande katolska tron en större roll än man anar, men det verkar oerhört svårt att bryta helt med Croxteth.
Som hustrun Coleen, uppvuxen i ett pastellfärgat hus några gator från Waynes, en gång sade:
– En gång Coxteth-tjej, alltid Coxteth-tjej.
”Wayne Rooney en chav? Jag menade att kalla honom för en fri själ, säger Manchester Uniteds Federico Macheda”.
Rubriken i Daily Mail från oktober 2010 är i högsta grad iögonfallande. Macheda hade gjort en intervju på italienska med Gazzetta dello Sport och stämplat lagkamraten Rooney som coatto. Nu översattes citatet till alla möjliga begrepp som ”vulgär”, ”våldsam” och rent av ”arbetarklass”.
– Jag var absolut inte ute efter att förolämpa honom, jag gillar och respekterar honom, sa Macheda som snart insåg vilken storm ordvalet fört med sig.
Det var svårt att undgå de engelska tabloidernas fascination över Rooney-släktet. En kusin blottade sig för paparazzi under en födelsedagsfest för Coleen och ansökte sedan till Big Brother. En annan tatuerade in popduon Jedward på sin arm och lade till det som mellannamn.
Fylleslag, plastikoperationer, namnbyten. Journalister vältrade sig i ”skandalerna” och sålde antagligen massa tidningar som följd.
Det finns en anledning till att ”scousers” i grunden avskyr riksmedia, avskyr hur de porträtterats som ett ointelligent, fattigt avskrap genom alla år.
Enbart minnena av rubrikerna i The Sun efter Hillsborough-katastrofen får många att än i dag knyta nävarna.
Själv var Wayne Rooney allt annat än en ängel – med bordellbesök redan som tonåring – men kastades också in i hysterin och blev ansiktet utåt för en hel samhällsgrupp innan han ens hunnit bli vuxen.
– Folk ser fortfarande allt det där, alla mina misstag... Men jag är inte den personen. Det där är inte jag, säger han nu.
Ett tidigt rykte kring Rooney löd att han varken kunde skriva eller läsa. Coleen, som började få personliga dikter av sin blivande pojkvän redan som tolvåring, hade kunnat dementera detta.
Att samtliga ögon vilade på fotbollsspelaren Rooney från 16 års ålder var inte särskilt märkligt. Sällan hade denna industri skådat en mer komplett talang. Boxningen förberedde honom rent fysiskt, kynnet drev honom till att alltid lyckas göra det omöjliga möjligt.
Som i mötet med Arsenal på Goodison Park den 19 oktober 2002. Bara fem dagar senare skulle Rooney fylla 17 år – och han hade bestämt sig för att göra sitt första Premier League-mål innan dess.
Sagt och gjort, när tränaren David Moyes vinkade åt ynglingen att göra sig redo för ett inhopp snörade han åt skorna hårt. Sedan klev han ut med sin favoritklubbs emblem på bröstet och avlossade ett skott strax utanför straffområdet.
Målvakten David Seaman hade inte en chans och Michael Owens gamla rekord som yngste målskytten någonsin var slaget.
– Wayne Rooney brydde sig inte om vem som var på andra sidan. När han klev ut på planen slog han bara på överlevnadsinstinkten, säger Thierry Henry, en av Arsenals största spelare genom tiderna.
Som minderårig kunde han inte hänga med lagkamraterna ut på stan för att fira utan åkte hem till Croxteth i stället. På den asfalterade planen ett fåtal meter från ytterdörren spelade Wayne Rooney sin andra match för dagen med de andra ungdomarna i området.
Evertons protester bekom honom inte, ville han spela fotboll spelade han fotboll.
– Wayne Rooney är den sista fotbollsspelaren från gatan, säger Moyes.
Eller som förre lagkamraten Gary Neville uttrycker det: ”A dirty little bastard from the streets”. Sagt med kärlek, hur otroligt det än låter.
Planen är tom denna fredagseftermiddag nästan tjugo år senare. På ungdomsgården intill, vars kapacitet utökades när familjen Rooneys gamla hus revs, hänger fotografier av Wayne som barn, iklädd Everton-tröjan som äldre, med Englands lagkaptensbindel på armen...
För att låna Zlatan Ibrahimovic gamla uttryck: Man kan ta en kille från Croxteth men man kan inte ta Croxteth från killen.