Bank: This is England
Två matcher från den heliga graalen, efter 55 förlorade år måste det ändå kännas lite löjligt för England.
Var det alltså inte svårare än så här?
Kunde de spela fotboll själva, trots allt?
Jag fattar ju varför de engelska tidningarna fastnat så hårt för Luke Shaw.
De senaste säsongerna har han varit Manchester Uniteds kanske genomgående bäste spelare, han har blivit en av de bärande pelarna i Gareth Southgates landslag – och nu kan alla peka på hur den otäcke José Mourinho mobbat och mobbar honom.
Mourinho har kallat honom fet (”jag har en Wayne Rooney-kropp” säger Shaw själv), ifrågasatt hans professionalism, låtsats som att alla bra insatser han gjort varit Mourinhos förtjänst, medan alla misstag varit Shaws eget fel.
Mobbning, absolut.
Men det är inte som att Mourinho uppfunnit genren. Inga har varit bättre på att hata sönder engelska spelare än de engelska tidningarna. Oavsett om det handlat om vanlig mobbmentalitet efter någon som råkat missa en straff eller ren rasism (The Suns förföljelser av Raheem Sterling) så har resultatet varit detsamma: folksporten hetsjakt på unga män som spelar fotboll.
Var det inte tvärtom?
Den här sommaren är annorlunda.
Det finns en etablerad bild av att problemet för engelsk landslagsfotboll varit den uppblåsta självbilden, bristen på självrannsakan. Det finns inget som talar för att den är helt och fullt sann.
Var det inte tvärtom, egentligen?
Jakten efter utländska förbundskaptener, undanskuffandet av egenfostrade talanger, prioriteringen av spelare som fostrats i franska akademier före de som lärt sig spela i det engelska systemet… det berodde väl inte på att alla var övertygade om att hemma var bäst.
I kväll spelar England semifinal i EM, deras andra mästerskapssemi på tre år, och det räcker ju att titta på den nya tidens spelare för att se att något har hänt.
Vem var det publiken på Wembley skrek efter när England slog ut Tyskland på Wembley? Jack Grealish, 25, född i Birmingham, Aston Villa-spelare sedan barnsben. Noll minuters speltid i Champions League eller Europa League. Vem är det som bär kaptensbindeln? Harry Kane från London, Tottenham-spelare varje dag sedan han fyllde elva.
Ett stort steg i rätt riktning
I laget finns Phil Foden, undantagsspelaren i det globala konglomeratet runt Manchester City, född runt hörnet, bollpojk som liten grabb, född i Stockport, City i varenda fiber. Här finns Marcus Rashford, sportens viktigaste ambassadör numera, men aldrig något annat än en röd kille från Manchester. Arbetarklassgrabben Kalvin Phillips föddes i Leeds och fostrades hela vägen upp till A-laget i Leeds. Mason Mount? James Reece och Mason Mount var bara knattar när de började spela i Chelsea, och de spelade där fortfarande när Chelsea vann Champions League i våras. Och här finns invandrargrabben Bukayo Saka, som aldrig varit annat än Arsenal.
This is England.
Det finns inget som säger att det nödvändigtvis behöver leda hela vägen fram till pokalen, men det är sannerligen ett stort steg i rätt riktning.
I snart tre årtionden har FA försökt rita på en talangverksamhet som matchar deras ambitioner, från Howard Wilkinson via Dan Ashworth till Gareth Southgate. Internationella impulser, ett fysiskt högkvarter, samordning och akademibyggen över hela landet. Revolutionen har inte varit smärtfri, den har inte genomförts utan knäckta ägg. Gräsrotsfotbollen genomgår en kris i grunden, talangutvecklingen har blivit en uppgift för de redan rika, men resultatet av den ska spela semifinal mot Danmark i kväll.
När Wembley skrek efter Jack Grealish var det det slutgiltiga beviset på att England vänt sig till en helt ny sorts spelare rent fotbollstekniskt. De hade tagit sig dit med hjälp av en generation småkillar som föddes i skuggan av arenorna i norra London, Manchester och Leeds.
Det finns inget svårare eller viktigare i fotboll än att skapa en gemensam identitet, en gemensam förståelse för vad man spelar för.
2021 har inte Gareth Southgate behövt bygga den. Han har fått den gratis.