”Finaste du kan få – det gör mig väldigt stolt”
Emil Forsberg vinner Aftonbladets Guldboll 2021
Uppdaterad 2022-09-28 | Publicerad 2021-12-27
LEIPZIG. Först fanns en blyg kille med stora tänder, som inte ens vågade bada.
Sen fanns en ung man som inte ens visste om det var fotbollsspelare han skulle bli.
Nu?
Jotack. 2021 vet Emil Forsberg att han är den bäste Sverige har.
En enkel resa är det inte.
Den här vintern är inget självklart där ute i Europa, och när vi landar i Leipzig, pärlan i det gamla DDR, är det en till stora delar stängd stad vi möter. Igenbommade restauranger, vaccinbevis i dörren på de som håller öppet, ökenöde på den lilla flygplatsen. Det är grådecember, fukt i luften, stans fotbollslag har på nytt sölat bort två poäng i en bortamatch mot Augsburg (kvitteringen kom sent, efter att guldbollenvinnaren i vanlig ordning bytts ut). Det säljs Leipziger Stollen på kaféer och i torgstånd, men inte ens julkakorna verkar locka ut de stora folkmassorna.
Richard Wagner föddes här, Bach dog här, men när jag och fotografen Andreas Bardell träffar Emil Forsberg så får det bli på ett anonymt rum på ett lyxhotell i city, inte i Musikviertel-kvarteret där han bor sedan många år.
– Det går inte att vara där. De renoverar utanför, det låter och dammar konstant. Vi letar efter nytt boende här inne, säger Mini-Foppa.
Stor-Foppas sonson, Lill-Foppas grabb fingrar på en guldboll lokallegendarna i släkten inte varit i närheten av förut.
Han är kanske inte Mini längre. 2021 har en enhällig jury valt att dubba honom till årets bäste svenske spelare på herrsidan.
Emil Forsberg pratar, säger att det här får ta den tid det tar. Nu är han bäst, nu vill han berätta om vägen som lett honom hit.
En enkel resa har det inte varit.
Lista: Här är alla vinnare av Aftonbladets Guldbollen
Där är guldbollen. Den kom kanske lite sent, men den kom.
– Verkligen. Som fotbollsspelare från Sverige så betyder den… allt, liksom. Det är det finaste du kan få. Det visar att jag haft ett fantastiskt år, och gjort något väldigt, väldigt bra. Det gör mig väldigt stolt.
Många tyckte att du var bäst redan för fyra år sedan, men min bild är att du ändå är på en annan plats nu.
– Och jag håller med. För tre-fyra år sedan var det en annan slags karriär, jag tänkte annorlunda, nu har jag som du säger hamnat på en annan plats. Jag känner mig mer dominant, mer tänkande. Jag är lugnare, mer trygg, jag känner mina egna kvalitéer på ett annat sätt. Jag vet hur jag ska spela, och det kommer väl med erfarenheten också. Man lär sig, man ser saker, man tittar på andra. Jag har fått familj och vuxit av det. Jag känner mig mer dominant nu, i sättet jag spelar fotboll på.
2017 dominerade han Bundesliga med sina mål, sitt spel och framför allt sina framspelningar. Debatten blev intensiv och högljudd när guldbollen ändå hamnade i händerna på landslagets lagpappa Andreas Granqvist, som lett laget genom bragdmatcherna mot Italien i VM-kvalet.
Man kan ha vilken syn man vill på den utmärkelsen, ingen kan förneka betydelsen Granqvist hade då – och ingen kan ifrågasätta att Emil Forsberg utvecklats sedan dess.
Utifrån, framför allt när man ser landslaget, tycker jag att man ser en annan Emil Forsberg i dag: en som deltar i taktiska diskussioner, leder, är mer delaktig i helheten. Är det en riktig bild?
– Verkligen. På sätt och vis blir man väl tvingad till det när det kommer nya spelare, yngre spelare. Då får man ta ett slags ledarroll, inte bara utanför utan också på planen. Jag kan spela för att hjälpa mig själv, men även de andra, för att göra dem bättre. Det är det jag har utvecklat mest i mitt sätt att spela fotboll. Jag vet vad jag behöver göra för att få Sverige att spela bättre fotboll.
I dag kan du kliva in och ha tydliga taktiska uppfattningar också?
– Ja, där är väl jag och Peter (Wettergren, assisterande förbundskapten) framför allt väldigt nära varandra i sättet vi pratar på. Jag ber honom om råd, han frågar mig om vad jag tycker. För mig är det viktigt att ha högt i tak. Både för lag och individer är det viktigt att kunna ta och ge kritik. Det har hjälpt mig i mitt ansvarstagande. Jag älskar fotboll, jag tänker väldigt mycket fotboll, och jag har fått chansen att spela under väldigt, väldigt duktiga tränare. Ju äldre man blir, desto mer tar man med sig. Man tänker inte bara ”nu ska jag spela bra”, på mål och assist, utan mer på hur vi som lag ska fungera.
Och det hänger väl ihop?
– Det hänger ihop.
För tio år sedan sammanfattade Horace Engdahl, före detta förbundskapten för Svenska Akademien, idédebatten i Tyskland genom att slå fast att ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”.
Emil Forsberg blev vuxen i ett fotbollsklimat som formats av samma spetsiga intellekt. Han kom till Leipzig och Red Bull-projektet som styrdes av Ralf Rangnick, mannen som skapade hela den Stuttgart-skola som kommit att styra stora delar av världsfotbollen de senaste tio åren. Fysisk fartfotboll, offensiv fotboll, press och Gegenpress, en aktiv idé gjord för unga kroppar. Fotboll med vingar.
Thomas Tuchel sprang ur den skolan, Jogi Löw och Jürgen Klopp också. Emil Forsberg har präglats av den.
Du har levt i det moderna europeiska fotbollstänkandets hjärta i snart sju år. Hur märks det?
– Nu vet jag inte hur det är i Sverige, men hos oss… till frukost, lunch och middag kommer alla samtidigt, man reser sig samtidigt, går därifrån samtidigt. Det är strikt, disciplinerat, men samtidigt är det så det ska vara. Vissa riktlinjer ska man ha som lag, även om det ska finnas frihet också. I Tyskland lär man sig att bli vuxen, är det ett möte så stängs dörren om man kommer en minut sent. Och på genomgångarna, ja, det är högt i tak. Gör man något fel får man höra det, är du här för att spela så ska du göra som de säger.
Du har tränats av Rangnick, av Julian Nagelsmann, nu har du Dominic Tedesco. Många stora tänkare.
– Verkligen. De vill någonting. Ralf var perfekt för mig, just där i början, jag fick fasta principer kring hur ett lag ska fungera, hur de ska spela, hur man pressar, hur varje spelare ska röra sig. Och det var likadant vid sidan om, disciplin kring hur man ska bete sig gentemot lagkamrater och alla som arbetar i föreningen, eller när man går på stan. Jag har haft en otrolig tur som fått ha så duktiga ledare. Jag vill faktiskt nämna Snuffe (Sören Åkeby) också, från när jag kom upp i Sundsvall. Jag minns när jag missade en träning efter en landslagssamling, hur han skrev till mig att ”en gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket”. Det har legat kvar i mitt huvud sedan dess, jag tror knappt jag kommit för sent en enda gång.
”Ingen kunde förstå det”
Emil Forsberg har alltid framstått som snäll, glad, okomplicerad. Förmodligen för att han varit det. När han hamnat i korsdrag har det varit lätt att få bilden att han placerats där snarare än sökt det. När han inte fick guldbollen 2017 var det hustrun Shanga som var utåtagerande och ifrågasatte beslutet. När han hamnat på kant i landslaget var det agenten och mentorn Hasan Çetinkaya som blåste upp till strid.
Emils relation till Çetinkaya påminner mer om Zlatan Ibrahimovics relation till Mino Raiola än ett traditionellt agent-klient-förhållande. Hasan är hans mentor, hans kompis, hans guide, ett slags fadersfigur och karriärskonsult i ett.
Bilden av Hasan från utsidan och insidan är väl lite olika, men man kan väl ändå slå fast att det var visionärt av honom att få dig till RB Leipzig för sju år sedan?
– Han såg vad absolut ingen annan såg då. Inte jag heller, inte min fru, inte mina föräldrar. Ingen kunde förstå varför Emil Forsberg, som just gjort fjorton mål och sex assist i allsvenskan, som gjort landslagsdebut, skulle hamna i ett division II-lag i Tyskland. It made no sense.
– Men jag har känt Hasan i tio år, jag kommer aldrig att glömma vårt möte då, på hotell Knaust i Sundsvall, mitt i januari. Redan då sa han: ”Emil, du ska göra ett bra år i allsvenskan, sen ska jag ta dig till Malmö, och efter det så ska du ut”. Han visste redan då hur min framtid skulle se ut. Och sedan dess har allting varit spot-on. Han och jag pratar varje dag. Och flytten till Leipzig, jag trodde inte på det heller. Man har ju den bilden som spelare, man ska till Belgien eller Holland, kanske Serie A om man skött sig bra. Så när han ringde mig och sa att ”du ska till Red Bull Leipzig i Zweite”… det var mycket tveksamheter kring det. Men han sa ”du ska bara dit, du ska få prata med Ralf, han älskar dig, och sedan kommer du att tacka mig”. Ralf ringde mig på juldagen och pratade i 20 minuter. Efter det var jag helt såld.
Emil Forsberg slår ut med handflatorna.
– Sedan dess är det nästan, ja, historia.
Det du landade i var en ideologi?
Ja, det är ju det jag tycker är lite häftigt. Det är väl nästan ingen annan som gjort det, förutom Zlatan när han kom till PSG och lyfte dem, det jag gjort när jag varit med om att sätta Leipzig på världskartan. Att få vara med på ett sådant projekt. Det är klart, många pratar om Red Bull hit och dit, men just själva fotbollen – att få vara med på det, det är det inte många som lyckats med.
En snäll, glad och okomplicerad kille kom till den moderna fotbollens så långt mest bespottade affärsidé. En energidrycksjätte som aggressivt tog över klassiska klubbar i kris, tömde dem på sitt klassiska innehåll, fyllde dem med nytt – och lyckades. Red Bull-klubbarna är en motpol till mycket av det som genuina supportrar älskar med den här sporten.
Kan du ha en förståelse för att du spelar i en klubb som är djupt avskydd?
– Det är väl klart! Jag är själv fotbollssupporter. Jag har spelat i Malmö, som har en lång historik, jag har spelat i Gif Sundsvall. Det är klart att det blir en annan grej, det blev stort och brände lite när jag flyttade från Malmö. Men får mig var det en chans att bli bättre som fotbollsspelare. Red Bull hit, Red Bull hit, det som hände i Österrike… jag förstår allt det, jag har läst allt det, jag förstår känslor, det är därför vi älskar fotboll. Det är för supportrarna vi lever, det är för dem fotboll finns, det är från dem vi får betalt, men samtidigt var det dit jag behövde gå för min fotbollskarriär.
Jag har, personligen, landat i att allt i Red Bull-projektet som handlar om det som händer på fotbollsplanen… jag älskar det. Det är ungdom, det är fart, det är offensiv, en tydlighet som alla klubbar borde ha.
– Det är en skillnad mellan oss, Paris, Manchester City, alla de där. Du ser aldrig oss göra affärer för hundra miljoner euro. Inte för åttio, inte ens femtio. Det är oftast mellan femton och tjugofem. De köper aldrig en spelare över 26 år, med undantag för Kevin Kampl. Klubben har en klar strategi för hur de vill ha det, hur de vill utvecklas, hur de vill vara som förening. Att vi ändå lyckats så pass bra på den europeiska scenen, det visar väl att man gör rätt saker. Vi har många som varit här länge: jag är kvar, Willi Orbán är kvar, Yussuf Poulsen, Péter Gulásci… vi har spelare som varit här i sex år och fortfarande spelar. Det är det som är imponerande.
Det finns något tjurskalligt även i sättet ni spelar. Ibland, i vissa matcher, kan jag tänka att ni hade tjänat på att vara lite mer cyniska. Det är mycket att ni ligger med tre backar, söker uppspel, tappar boll och blir straffade.
– Det blir ju så. I stora turneringar eller mot Bayern i Bundesliga… de har spelare och erfarenhet och vi kämpar fortfarande med att avgöra matcher. Vi tar inte tillvara på våra chanser, och det gör spelare som Lewandowski, Gnabry, Sané. Det är samma sak i Champions League, i slutändan behöver Liverpool bara en chans. Men det kommer väl. Vi har många duktiga spelare, och har fått en otroligt duktig tränare nu.
Dominic Tedesco, 36, tog över RB Leipzig i början av december, efter att amerikanen Jesse Marsch kört laget i botten.
Du har fått en bra känsla för Tedesco?
– Ja, verkligen. Han vet vad laget behöver och vad varje spelare behöver. Det känns jättebra.
Han praktiserade faktiskt som sportjournalist när han var fjorton, precis som jag… Det sägs att han är väldigt kommunikativ, en spelarnas tränare?
– Han kan sex språk, tror jag. Det är viktigt. Har du en tränare som bara pratar tyska blir kemin inte riktigt lika stark som om du kan närma dig en fransk ung spelare och snacka franska. Samtidigt så vet han vad laget behöver, att vi behöver ha bollen.
Han är det de kallar laptop-tränare i Tyskland. Ung, utan någon egen spelarerfarenhet på hög nivå, precis som Julian Nagelsmann. Vad är din bild av det fenomenet?
– Kommunikationen vid sidan om kan vara svår för en ung tränare, det kommer med erfarenhet, man lär sig av alla spelare man träffat på. ”En sådan spelare har jag haft, jag vet hur man ska hantera det”. Dominic är 36 nu, han har haft Aue, Schalke, Spartak Moskva, han har lärt sig en del, det känns bra.
I Sverige hade vi Graham Potter, som påminner en del om den sortens karaktärer: en modern, ung tränare utan tungt spelar-cv.
– Ja. Och man ska inte glömma Henrik Rydström. Där har du en som är rätt på det. Han vet hur fotboll ska spelas, och har fått ett lag som Kalmar att bli så pass bra genom tydliga strukturer, ett förtroende för sättet att spela. Jag är superimponerad av honom. Det är verkligen en tränare för framtiden. Det hade varit intressant att se vad han skulle kunna göra med ett lag som Malmö.
Hur mycket följer du ditt Gif Sundsvall?
– Varje match. Min bäste polare, Pontus Engblom, är ju kapten där. Jag följer dem stenhårt. Det är kul både för föreningen och staden Sundsvall. Men det är nu det svåra börjar.
Du spelade väl innebandy med Pontus?
– Ja, länge. Sedan flyttade han till AIK och satsade helt på fotbollen, medan jag fortsatte med innebandyn.
Och där finns en nyckel i hela berättelsen om Sveriges bäste fotbollsspelare. Han spelade innebandy när andra tryckte på play för sina fotbollskarriärer. Ingen som tagit emot det här priset har följt en snitslad bana, inte ens Zlatan Ibrahimovic, men det är ovanligt att en guldboll landar hos en kille som lika gärna hade kunnat lägga ner fotbollen innan karriären ens börjat.
Emil Forsberg spelade innebandy med Pontus Engblom, i ett gäng fullt av blivande landslagsmän. Johan Samuelsson (Sveriges meste landslagsspelare i innebandy) spelade där, världsmästare som Martin Östholm och Robin Nilsberth också.
På en presskonferens inför en landskamp i höstas erkände Mini-Foppa att han gärna skulle avsluta sin fotbollskarriär på hemmaplan, med Giffarna.
Det var där allt började, men det verkligt intressanta är att det var där allt mycket väl kunnat ta slut.
Kvällar med en materialförvaltare som barnvakt, tupplurar i ett bollnät, improviserade lekmatcher på ”Wembley”, gräsplätten bredvid farsans brandstation… Emil Forsberg föddes in i fotbollen, den var en del av släktens DNA, något man bara gjorde.
Farfar var Stor-Foppa, pappa var Lill-Foppa, Emil var… inte alls särskilt säker.
– Det var aldrig givet att det skulle bli fotboll, säger han.
John Guidetti nötte extrapass med farsan Mike, Ludwig Augustinsson badade isbad för att skynda på återhämtningen mellan träningarna i tidiga tonåren. Det var utlandsläger, landslagssamlingar, akademitänk och en snäv tunnel på väg mot proffslivet.
Emil Forsberg?
Han lirade innebandy. Han platsade inte i Medelpads distriktslag. Han ratades när de jämnåriga sorterades in på elitpojklägret i Sannarp.
– Alla tar sin väg. Min var krokig. Jag var kort så länge, så jag kom inte med till Halmstadslägret för att jag var för kort.
Hur kunde du bli kort? Är din mamma kort?
– Nä. Jag vet inte hur det kunde bli så! Farsan är väl 186, tror jag. När jag blev tolv-tretton så började de andra växa, och jag var för kort för att vara forward. Inte stark nog. Jag minns när jag fått det samtalet, hur jag gick till mitt rum, satte mig och spelade Counter Strike och tänkte ”vad ska jag göra nu då?”.
Det var slut?
– Ja. Men jag hade ju innebandyn. För en ung kille då var Halmstadslägret chansen man hade att lyckas. Det var så jag trodde att det var. Men på något sätt tyckte jag då ändå att innebandyn var roligare. Jag började träna med a-laget där, kände att jag allt mer var på väg mot innebandyn. I fotbollen var jag inte med i tipselit från början heller, så jag sa till pappa att ”vad ska jag åka på provspel där för?”. Han sa åt mig att testa. Jag sökte fotbollsgymnasiet också, det var pappa som sa åt mig att i alla fall försöka, men jag kom inte in där heller. Vi var femton-sexton år då, och jag hade bokat en resa till Thailand i mars, jag hade ju ändå gett upp fotbollen. Det kunde kanske bli division III med Alnö. Så jag fick förklara för Joel Cedergren, som tränade Giffarna, att ”du… jag hade tänkt dra till Thailand två veckor, har redan bokat med en polare”.
– Jag hade inte räknat med att jag skulle få provträna. Men Joel sa åt mig att åka ändå. När jag kom tillbaka fortsatte jag träna, det var mörkt och rått, i mars typ. Joel ringde in mig till ett möte, och jag utgick från att det var slutet. Det fick bli innebandyn. Det var klart. Men han sa åt mig att ”Emil, du kommer att spela varje match”. Jag hade hoppats på att, kanske, få hoppa in någon gång. Jag fattade ingenting. Det var skitkul, det var där allt vände: ”Emil, du kommer att få spela”. Jag kanske inte var så kass trots allt. Efter det förändrades allt.
– Jag tränade fortfarande både fotboll och innebandy, men till slut sa pappa åt mig att välja. Jag lutade åt innebandyn, men han sa åt mig att innebandyn alltid skulle finnas kvar. Vägen kändes så mycket längre i fotbollen. Innebandyn var en annan känsla, roligare, fler vänner.
Tagit hjälp av innebandyn
Jag har funderat på en sak… det var väl Ralf Rangnick som sa att du hade ”Bundesligas bästa förstatouch”?
– Jo. Jag tycker väl själv att jag har en riktigt bra förstatouch, men det är kul när folk ser det. Det är något man kan träna, men på något sätt måste man ha det. Det måste finnas i ditt DNA. Ralf var tidig med att se det. Jag minns när jag kom, mina första sex månader var inte särskilt bra, jag hade det jobbigt, men när vi kom till nästa försäsong sa han både till mig och media att ”det här blir din säsong, du kommer att bli ligans bäste spelare”. Att få höra det när så många tvivlade var viktigt. Jag blev vald till Zweites bäste spelare, vi gick upp och jag gjorde mål när vi gjorde det.
Men det där med förstatouchen – kan det komma från innebandyn, tror du?
Ja, absolut. Jag menar, innebandyn är så pass snabb. Du måste förflytta dig snabbt, man kommer med bollen mot sargen och har en försvarare i ryggen, du vet att om du står still åker du ut över sargen. Jag har lärt mig att känna av det… en snabb blick, känna av läget, det kommer definitivt från innebandyn. Jag var ofta nere i hörnen och lirkade när vi spelade fem mot fyra.
De som varit kontinuerligt bäst i landslaget 2021 är väl du, Robin Olsen och Victor Nilsson Lindelöf. Både du och Robin har tagit väldigt långa vägar till landslaget, långt från att vara supertalanger.
– Ja, det är häftigt. Robin har varit i Bunkeflo (i division fem), vi kommer båda från små ställen, och har aldrig räknat med något. Jag tror att det kan betyda något, vi har varit rätt bekymmerslösa, saker har bara hänt. Det har inte varit den där otroliga prestationspressen.
Men du är ju Lill-Foppas grabb. Det borde inte varit så? Du hade ju fått en gratis förförståelse för jobbet fotboll?
– Jag tänkte aldrig så mycket på det. Det är klart att det fanns en press i Sundsvall, med allt pappa gjort. Men farsan sa alltid att det var skit samma om jag så blev rörmokare, så länge som jag hade kul. Snacket rörde mig inte i ryggen. Visst, jag var Lill-Foppas grabb, men jag är inte han. Jag är Emil. Det gick aldrig in i mig. Jag sket fullständigt i det. Jag spelade innebandy, testade hockey, tennis… allt. Jag behövde inte spela fotboll. Jag tror att det där bekymmerslösa tänkandet hjälpt mig mycket. Hade jag satt för mycket press på mig tidigt hade jag inte varit där jag är idag. Det hjälper mig fortfarande, som spelare, människa, vän, pappa. Jag är väldigt flummig ibland, men även bekymmerslös. Det har varit viktigt för mig.
Du har aldrig framstått som någon som varit nära utbrändhet?
– Aldrig nära. Det är klart att jag reagerar på hur det går i fotbollen, det är fantastiskt när man gör mål och assists, men när det inte funkar så vet jag att jag kommer att ha nytta av den erfarenheten senare.
En ny nyckel: att lära sig på vägen. Grå decemberfukt sveper utanför hotellrummet, Emil lutar sig tillbaka och tar sats. För första gången tänker han själv ta initiativ till en vändning i samtalet.
För snart tre år sedan lämnade han en landslagssamling efter att ha blivit utbytt mot Rumänien, han gjorde det sammanbitet, utan att svara på frågor. Det ledde till ett kommunikationshaveri, jag skrev själv en krönika om att verksamheten förvandlats till ett dagis och i kölvattnet efteråt sattes frågetecken för vad Emil Forsberg egentligen tagit för roll i landslaget.
Nu har vi pratat om bekymmerslöshet och förmågan att dra nytta av motgångar. Han vill säga något om den stormen också, var den kom ifrån och vad den ledde till.
Luggen dras från ögonen, armarna slås ut.
– Alltså, det där när det verkligen brände till med landslaget. Det var också en sån grej som behövde hända för att lära mig hur det kan bli om man gör si eller så. Jag hade aldrig varit med om något liknande förut, och för mig var det inget bekymmer. Jag visste att jag hade en historik av ljumskbesvär, visste att våra klubbläkare ville ha hem mig, visste att vi har direktiv från klubben om att inte säga så mycket. Folk sa att jag åkt från hotellet, men jag hade åkt spelarbuss hem, ätit frukost på hotellet… men jag lärde mig att det jag gjorde fick konsekvenser för andra. Det var lärorikt. Det påverkade många andra.
Du lärde dig om kommunikation?
– Kanske.
Kan du se tillbaka på det och tänka att du borde gjort något annorlunda?
– Absolut. Självklart. Hade jag bara sagt ett par ord till media hade det inte blivit något. Nu blev det en skitgrej, jag kallades diva och… det är jag überhaupt inte.
…überhaupt nicht?
– Du ser… förlåt! Men det är jag inte. Men vissa situationer får det att framstå så. Nu vet jag bättre hur jag ska hantera situationer, det tror jag att ni kan märka på presskonferenser och så också. Men jag älskar att det har hänt, jag har lärt mig mycket av det. Det har blivit något positivt av det.
Jag har aldrig upplevt dig som en diva, däremot har jag känt att du försökt bygga ett ego inom dig själv, och det kan ju tangera sådana saker. Du har behövt bli mer individuellt driven, och ibland kan man blanda ihop det.
– Det är lite roligt, för jag vet hur det var. Man är ung, man har gjort en bra säsong, och man säger att man är en av de bästa… och det blir reaktioner på det. Jag har alltid haft en omedveten mental styrka, som inte synts utåt. Men när jag var yngre, 24-25-26, så pratade jag lite annorlunda. Som efter målet mot Schweiz i VM (2018), när jag sa det där ”Sverige behövde mig och jag var där”. Det bara kom. Jag behövde säga det. Jag hade fått mycket kritik, hade inte gjort ett bra VM, var inte nöjd med mig själv, och på den tiden var det lättare för mig att söka fel någon annanstans än hos mig.
”Det var en så oerhörd glädje”
Jag tycker att det är bland det bästa du sagt! Det var ju så. Du hade varit nästan där ganska länge, hade varit blek i EM 2016, börjat VM svagt, och sedan var du faktiskt där du skulle vara.
– Det blev en grej. Men, visst, EM 2016 hade inte varit bra. Jag hade blivit hajpad, men det blev inte bra. VM blev inte som jag hoppats, även om vi som lag var fantastiska. Jag var nöjd, men… den fotbollsspelare som säger att han inte är egoist, på den här nivån, han ljuger. I VM tror jag inte att jag riktigt lärt mig än hur jag skulle kunna omvandla pressen till något bra. Jag gick ut och kände att NU måste jag göra något, NU måste jag… och då lyckades jag inte. Nu låter jag matcherna komma till mig. Jag har blivit bättre på det, att göra matcherna till mina i stället för att söka att matcherna måste bli mina. Nu analyserar jag, ser efter, hur spelar vi, hur spelar dom, vilka ytor kan jag söka för att göra oss bättre?
2021 är det en annan Forsberg. I sommarens EM ledde han verkligen landslaget, med totalfotboll i spelet, uppoffrande slit, med knixig kreativitet och konkreta hot framåt. Ett mål mot Slovakien, två mot Polen, ett mot Ukraina. Mästerskapets vassaste mittfältare.
Jag skrev om Picasso efter någon av matcherna i EM, hur han ska ha sagt att ”jag söker inte, jag finner”. Det finns något fint i det, att det mer handlar om att vara mottaglig.
– Det är väl det som är häftigt, att jag insett det: Så här ser din fotboll ut Emil, det är så här du ska göra för att vara som bäst. Jag kunde spänna mig förut, sätta upp spärrar för mig själv. Jag tänkte ”Emil, du är bäst”, och så var jag inte det. Det är ett annat lugn nu.
Vad minns du mest från EM?
– Får jag säga flygresorna hem efter matcherna? Det var en så oerhörd glädje, allt var perfekt. Jag kände då, på planet, att det var så underbart allt. Det var en jäkla känsla.
Gjorde allt det det lättare eller svårare att ta förlusten mot Ukraina?
– Svårare. Det var ett fantastiskt mästerskap, jag är stolt över det, men hade jag gjort mål mot Ukraina så… det var en otrolig känsla, det gjorde ont att kliva ut ur den där zonen jag var i.
Sverige behövde dig och du var där? Titta, där är Emil, sådan här är han?
– Det är en väldigt bra sammanfattning. Det var ändå ett kvitto. Där kom det, det fanns inga tvivel. ”Sån är han”.
Familjen är redan hemma i Sundsvall när vi ses, för att förbereda julen och få lite uppbackning med den treåriga dottern Florence. Emil lever ensamliv i Leipzig, och så himla glamouröst verkar det ju inte.
Hunden Roffe börjar bli gammal, men kräver sina promenader. Och mitt under intervjun ringer telefonen för en snabb avstämning.
– Jag har tydligen 350 sponsortröjor som ska signeras i morgon. Jag tackade ja men… 350 stycken. Det tar sin tid.
Ett par dagar senare drar han en muskel i vänster lår direkt i matchen mot Arminia Bielefeld. Det pratas om åtta veckors rehabilitering. Ett mörkt slut på ett fint fotbollsår. Emil Forsberg har kontrakt med RB Leipzig över ytterligare tre säsonger, han är en av klubbens senatorer, det här är ett hack i en fascinerande tidslinje.
Hans fotboll har utvecklats, han själv har utvecklats, och sannolikt har det andra styrt det första.
Det fanns liksom inte så mycket till självsäker stjärnstatus i Emil Forsberg från början.
Pappa Leif berättat om hur oerhört blyg du var som liten, att du inte ens vågade bada. Varför var du sådan?
– Jag hade stora tänder, såg ut som en kanin. På skolfoton gömde jag undan dem. Det var inte kul. Jag fick höra det när jag spelade fotboll också: ”Jävla kanin”. Det lagrades inne i mig. Jag var blyg, jag var liten, ville inte visa tänderna. Det var bara så. Nu tycker jag att jag är rätt rolig och självsäker. Man växer.
– Jag hade tandställning i fem år, hade den första gången jag träffade Shanga. När jag väl tog av den, när jag var sjutton eller så, började hon grina. Hon tyckte inte att det var så jag såg ut, jag skulle ju ha tandställning. Men allt som hänt har lett hit, det har varit en häftig resa. Och den fortsätter.
Du har pratat mycket om hur Shanga och Hasan liksom tryckt fram den här självsäkerheten hos dig. Fanns den inom dig, eller fick de uppfinna det?
– De har verkligen fått kriga för det. Det fanns väl lite i mig. Men Hasan präntade in det i mig direkt när jag kom till Lepizig, att jag var här för att spela, att jag ville bli bäst. Det var en ny miljö, jag kunde inte komma hit och vara den snälle Emil från Sundsvall. Jag var tvungen att ta för mig och göra rätt för mig. Det var viktigt för mig att höra. Och Shanga känner mig inifrån och ut, hon har funnits hos mig i sjutton år.
Hon är intressant, bilden av henne är att hon är väldigt driven och tuff. Finns det något i bilden av henne som du stör dig på?
– Det folk måste förstå är att Shanga spelade fotboll länge, hon var hur bra som helst. Hon hade kunnat bli otroligt bra, en artist, en tia med bra skott (hon spelade i u-landslagen fram till en korsbandsskada för tio år sedan). Hon spelade med Leipzigs a-lag, gjorde mål och allt. Vi har varit tillsammans så länge att vi blivit ett, och hennes fotboll lever genom mig. Förstår du? Hon är så engagerad, fortfarande. Hon bryr sig så mycket om mig, som person, hon tycker att jag ska få ut mer av min fotboll. Och hon är en känslomänniska. Jag älskar det, för det visar hur mycket hon bryr sig om mig.
Vad sa hon när hon fick veta att du fått guldbollen? ”Det var fan på tiden”?
– Haha. Äh, hon var stolt. Det är det finaste man kan få. Vi har delat allt, vi kommer från Sundsvall, och att få vara med om det här… det är känslosamt, det är mäktigt. Både för hennes mamma och pappa och mina föräldrar. Vi har känt varandra så länge. Det var inte så här det skulle se ut, men det blev så här. Och utan dem hade jag absolut inte lyckats.
Har Shanga släkt kvar i Kurdistan (familjen har rötterna i Irak)?
– Ja.
Hur har de klarat sig?
Ja… Nu är det väl lite sisådär. Men de finns kvar. Vi har velat åka dit, men förut var det oroligt och nu är det coronan. Jag har hört så mycket gott om det, det ska vara så vackert. Det hade varit häftigt för mig, men framför allt för Shanga och Florence.
Det är en känsla, det är bekymmerslöst. Hit med bollen så är det roligt.
Familjen mår bra, Roffe trivs med att vara ensambarn när tjejerna är borta, RB Leipzig har bytt tränare, guldbollen står på bordet, vintersemestern är bokad. Livet är gott. Emil kan fortfarande störa sig på att konstant bli utbytt efter en timme av matcherna, en fråga som aktualiserades när han plockades av i slutet av kvalfinalen mot Spanien senast. Han köper inte den stämpeln (”det är ett råd till unga spelare: Bli aldrig yttermittfältare. Det är oftast där man byter först”). Men annars? Han trivs med platsen han tagit sig till, älskar att spela fotboll, älskar att prata om fotboll när han kommer hem.
– Jag vet inte vad jag vill göra sedan, men jag vill definitivt göra något inom fotbollen. Jag vill dela med mig av det jag lärt mig, framför allt det taktiska tycker jag är oerhört häftigt. Nu har jag haft så duktiga tränare, jag har lärt mig av hur de tänker, hur man kan öppna ytor eller…
Vad skulle du plocka då`
– Mest från Rangnick och Julian (Nagelsmann). Julian har så otrolig många kloka idéer om hur man spelar och går, spelar och följer efter, hur man får motståndarna att… det är mycket sådana idéer. Om motståndarna spelar 3-5-2 eller 4-3-3, hur kan du göra för att flytta den eller den spelaren. Jag kan gå i gång på sådant där. Men det är ett tag kvar.
För fem år sedan hade jag sagt att det inte fanns på kartan att du skulle bli tränare.
– Inte en chans.
Nu? Kanske?
– Ja, absolut. Men kanske inte direkt efter karriären. Jag får fråga frugan först.
Emil Forsberg ler. Jag har egentligen bara en fråga kvar att ställa, den tar avstamp i det han i tio års tid sagt nästan varje gång han pratat i samband med matcher eller träningar.
”Det är alltid kul med fotboll” säger du ju. Vad är det som är så kul?
– Ja, vad är det? Det går inte att förklara. Det är en känsla, det är bekymmerslöst. Hit med bollen så är det roligt. Det tar bort stress, även när jag varit som sämst så har jag alltid hämtat mig, och det handlar om att jag tycker så: Det är kul. Enjoy it.
