Blev mobbad i Real Madrid – nu i rivalen
Publicerad 2016-02-27
Berättelsen om Atleticospelaren Saul Niguez
Fotbollsvärlden är ibland en smutsig plats. Och ibland är den alldeles, alldeles underbar.
Som 11-åring blev Saul Niguez mobbad och utstött från Real Madrid.
Men inget ont som inte för något gott med sig.
Vi har sett en generation försvinna – och en annan ta över.
Numera är det inte självklart att en spelare väljer bort pengarna och titlar för sin personliga utveckling.
Numera är det inte självklart att en spelare hyllas som den ikon han är.
Vi såg så sent som i somras Fabian Delph tacka nej till Manchester City för ”kärleken till Aston Villa” för att bara en vecka senare bara glömma allt det där och bli klar för just City.
Och i Real Madrid kastades en tårögd Iker Casillas ut från klubben han växte upp i.
I kväll kliver Saul Niguez ut på arenan han hade drömt om att spela på.
Han gör det dock med en annan tröja han hade drömt om att spela med.
”Jag grät massor”
I Elche växte Saul Niguez upp som en av tre bröder.
Han var yngst i en fotbollsfamilj där pappa Jose Antonio spelade La Liga-fotboll i Elche och bröderna Jony och Aaron tidigt flyttade till Valencias akademi för att söka fotbollslyckan.
– Jag var alltid den som fick stå i mål och bli blöt för att jag var tvungen att hämta bollen när den hamnade i vattnet.
Men när kläderna torkat klart och bröderna flyttat ut var det även Sauls tur att ge sig ut efter drömmen om att bli fotbollsspelare som pappa.
Som 11-åring gick flyttlasset till Madrid. En ungdomstränare, Pepe Fernandez, hade fått höra om sonen till Jose Antonio Niguez och ville genast ha honom.
Tiden i Real blev dock inte riktigt som han hade tänkt sig. Saul lämnade Real efter bara två år utan att egentligen någon visste varför.
– Det fanns omständigheter som gjorde att jag inte var bekväm där, sa mittfältaren för något år sedan.
Och det är inte förrän nu som 21-åringen vågat berätta sin historia om ett för stort gäng egon, vid elva års ålder, som tar plats i en av världens största fotbollsklubbar med ett enda mål: Att konkurrera ut varandra och en gång ta en plats i Real Madrids A-trupp.
– Under åren i Real Madrid lärde jag mig massor. Och grät massor. Det var tuffa år eftersom så mycket som inte var idrottsrelaterat hände.
Utsattes för mobbning
Han berättar hur han utsattes för systematisk mobbning. Om lagkamrater som var allt annat än just lagkamrater.
– De tog mina skor. De tog till och med min mat. De lyckades till och med få mig avstängd från träningsanläggningen Valdebebas under två veckor för saker jag inte ens gjort. De skrev ett brev med mitt namn och lämnade till tränaren utan att jag ens hade skrivit det. Jag försökte förklara att jag inte hade gjort det, men det hjälpte inte.
På frågan om vem han vet vem som gjorde det svarar han med en axelryckning. Han vet inte. Han vill inte veta.
– Det kanske var lagkamrater eller deras föräldrar. Jag vet inte.
Han säger att han inte känner något agg utan snarare tacksamhet för en läxa han fick lära sig.
– Min pappa sa alltid att jag skulle hålla på så länge jag kunde stå upp. Jag skulle köra tills jag verkligen inte stod ut längre. Det var svårt vissa gånger när jag blev skadad och fick kramper. Det kunde hända att jag spydde sju gånger innan jag kom ut i omklädningsrummet och sedan satt jag bara och inte kunde röra mig. Jag kände varken mina armar eller ben, men det värsta var att det enda jag tänkte på var oroligheten för att min pappa skulle se mig darra.
Flyttade till rivalen
Men chansen som inte dök upp i Real Madrid dök i stället upp i Atletico.
Pepe Fernandez, samme man som tog Saul till Real, flyttade över till rivalklubben medan Saul Niguez bestämt sig för att flytta hem till Elche. Börja om, kanske syssla med något annat.
– Men så ringde Pepe och berättade om Atletico. Jag tänkte inte ens på mig själv, jag visste att han var en bra person som jag litade på och att han skulle ta hand om mig. Jag är evigt tacksam och i dag är han en nära vän till mig.
I Atletico blev Saul behandlad som en människa. Som en lagkamrat. Och också som fotbollsspelare.
Genom ungdomslagen upp i B-laget fortsatte karriären med en utlåning till Rayo Vallecano. I dag är han en viktig del av Diego Simeones lagbygge med sin arbetskapacitet och defensiva klokhet. Det är som att de mörka krafterna som förde honom ut från Real Madrid har blivit som hans drivkraft på fotbollsplanen.
– Atletico är för mig mer än ett klubbmärke. Det är värden och ett sätt att leva livet. Om ödmjukhet och hur enat arbete och uppoffring ger laget styrka.
”Kostar mycket för ett barn”
Efter att utvecklingen gått rakt uppåt efter tiden i Real Madrid har Saul erkänt att de försökte värva tillbaka honom, men han tackade nej. Han ville inte återvända till platsen som en gång nästan förstörde hans liv.
– Det kostade mycket. Det är svårt att inte få tillhöra sitt ungdomslag då filosofin är som den är. Det tar mycket på en som barn när du inte kan spela som på datorn utan måste göra vad du blir tillsagd.
Men kanske är Saul Niguez den sortens spelare som bryter mot ”den moderna fotbollens” senaste trend.
Att klubbkänsla någon gång betyder mer än allt det där andra. Rykten säger att han tackade nej till Manchester United i somras.
Må hända att allt bara är tomma ord eller önskningar om respekt och kärlek från fansen. Men när Saul Niguez pratar om vad Atletico betytt för honom så är det en genuin känsla om att det handlar om mer än en fotbollsklubb. Om ett liv och en livsstil.
– Jag har varit här halva mitt liv och det vore fantastiskt att få avsluta karriären här. Jag har nått en dröm jag haft sedan jag var ett litet barn och min insats här varje dag är det bästa sättet att betala tillbaka till klubben för vad de gjort för mig.
– Atletico Madrid tog hand om mig som barn och de lärde mig om livets värderingar.
Källor: International Business Times, AS, Marca, El Mundo, Sport, Goal, Football-Espana.
Derbyt mellan Real Madrid–Atletico Madrid spelas klockan 16.00 och sänds på Viaplay.