Bank: Leva eller dö, fram med knivarna
GELENDZJIK. I ett VM får man se otroliga spelare, krisande lag, skandaler, tragedier, lag som vinner, lag som spelar oavgjort, lag som kraschar.
Argentina har allt samtidigt.
De har spelat med en revolver mot huvudet. Dags att spela med en kniv mellan tänderna.
Inga dokusåpor har varit mer fascinerande än den här.
Jorge Sampaoli som, söndertatuerad i svart t-shirt, skenar rakt ut i ett nervöst sammanbrott vid sidlinjen. Spelartruppen som påstås ha genomfört ett totalt myteri mot honom och avsatt honom som tränare. Alla som tittar på Lionel Messi, men när laget väl ska frälsas så är det inte av den moderna fotbollens känsligaste vänsterfot, utan av den moderna fotbollens trubbigaste högerfot. Marcos Rojos egen mor konstaterade chockskadat efter hans volleymål mot Nigeria att ”Marcos har ju bara sitt högerben så att han inte ska ramla omkull”.
När krisen var som djupast under gruppspelet läckte en ljudfil till de spanska medierna. På inspelningen hör man hur Diego Simeone, som ofta nämnts som kandidat till förbundskaptensjobbet, pratar med sin assistent Mono Burgos.
Utöver att ifrågasätta Leo Messis förmåga att lyfta ett lag konstaterar Simeone att det vi sett i VM är ”resultatet av fyra års nationell anarki. Ingen styr, från förbundet och ner till tränaren så är det en båt i kaos”.
Mer? Tja, enligt den mest underhållande konspirationsteorin så var det Mossad, den israeliska underrättelsetjänsten, som låg bakom läckan – som en hämnd för att Argentina ställde in sin landskamp i Israel före VM.
Good times.
Inte i hans natur att misslyckas
I kväll spelar Argentina mot Frankrike, ett av få länder som kan relatera till vad de går igenom.
De har haft sitt Knysna, sitt dysfunktionella VM, sitt 2010 då Raymond Domenech fick se truppen sitta kvar i bussen istället för att träna. Det dröjde fyra-fem år innan de hämtat sig efter det.
Nu är Frankrike här med all talang i världen, och med en Didier Deschamps som får hård till halvhård kritik från alla experter i fransk media, varav hälften är gamla världsmästarkompisar till honom från 1998.
Deschamps har ingen Messi, men han har Antoine Griezmann som plågats nästan lika mycket. Skillnaden är att Deschamps dessutom har precis alla pusselbitar han rimligen behöver för att kunna sätta ihop ett av världens två-tre bästa fotbollslag runt sitt lilla geni. Han har snabba, spelskickliga backar. Han har Pogba. Han har gnuggande och kreativa mittfältare. Han har smart överljudsfart längst fram i Mbappé och Dembélé. Han har pålitlige Matuidi som väl lär gå in från start idag. Han har en stark långskånksmålskytt som Giroud.
Men ännu har Deschamps inte lyckats. Och det ligger inte i hans natur att misslyckas.
Vad som ligger i Jorge Sampaolis natur vet jag inte riktigt, och kanske spelar det inte så stor roll heller.
”En revolver mot Messis huvud”
Truppen han har passar inte hans fotboll, eller om det är tvärtom. Han vill spela sin frustande aggressiva löpfotboll, men har inte den sortens backar, mittfältare eller anfallare. Försvararna är för tröga, mittfältarna för bekväma och anfallarna… ja, lite för skickliga för det.
Men Messi…?
Det är alltid där man landar, alldeles oavsett var man vill landa.
I april släppte Sampaoli en bok, där han ägnade ett kapitel åt sin lagkapten. I det skriver han om hur VM-pressen skadar Messi: ”VM är en revolver som man sätter mot huvudet på honom. Vinner han inte så skjuter man och dödar honom. Det är sjukt att man inte kan njuta av hans talang”.
Frankrike mot Argentina är en match med tusen olika historier, två länder med en gemensam historia. Vi hade kunnat prata om hur VM i Argentina (och en förlust mot Argentina) formade Frankrikes moderna landslagshistoria. Vi hade kunnat tänka på hur det gick till när Diego Maradona ägnade halva natten efter VM-finalen 2006 åt att trösta halvargentinaren David Trezeguet som missat sin straff. Vi hade kunnat berätta om när franskfödde Gonzalo Higuaín hade chansen att välja det franska landslaget. Ser ni på svensk tv i kväll så hoppas jag att ni får höra Jonas Eriksson berätta om när han dömde en träningsmatch mellan Frankrike–Argentina i Marseille, när hemmapubliken jublade åt Maradona och Messi och buade ut Frankrike (jag var där, jag minns).
Men det är väl ingen som vill höra på allt det där.
Kniven mellan tänderna
I dag pratar vi om Messi, som vi kommer att göra inför varje match han har kvar i sitt VM-liv.
2006 satt han på bänken under Pekerman, 2010 föll Argentina isär under Maradona, 2014 promenerade han hela vägen till final i sviterna efter en skada. 2016 slutade han men återvände, och i höstas bar han Argentina hela vägen till Ryssland under en dramatisk kväll i Ecuador.
Är det över nu? Tar det slut i kväll?
Jag tror inte att Argentina på något mirakulöst sätt kommer att få ordning på sitt lag, att Mascherano ska vrida klockan tillbaka, eller ens att Leo Messi ska kunna ensamtrixa in två mål mot ett så starkt försvar som Frankrikes.
Argentinas enda chans att överleva nu är att lyssna på vad Diego Simeone sa.
Nej, inte det där. Det han sa 1996.
Argentina hade just förlorat en träningsmatch mot Jugoslavien och släppt in tre mål, härnäst väntade arvfienden Uruguay och Simeone tänkte verkligen inte förlora igen.
– Nu måste vi spela med kniven mellan tänderna, sa han.
Uttrycket spred sig snabbt i sydamerikansk fotbollslingvistik. Alla fattar vad det innebär: dags att spela med hjärtat, dags att kriga, dags att visa precis vad man går för.
Argentina är bara en seger ifrån att få tron tillbaka, tron på något mer än Messi. Men de är bara en förlust ifrån att tvingas säga farväl till vår tids störste, lille fotbollsspelare.
Leva eller dö. Fram med knivarna.
- LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
- LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
- LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
- LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
- LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller