Bank: Neymar är krutdurken som leder Brasilien
DOHA. Om det nu ändå aldrig mer ska spelas fotboll på den här qatariska containerarenan så var det väl lika bra att säga hejdå rejält..
Skulle Brasilien riva hela haket?
Såklart.
Today I feel Heung-min Son.
Jag vet inte vad det doftar i São Paulo eller Rio i kväll, men det har varit en höst av brända däck, tårgas och politisk krutdoft i Brasilien. Det har inte funnits ett gram, inte en millimeter, av den här upplagan av a Seleção som inte varit uppe för polariserad diskussion och debatt.
Gjorde de rätt som valde en Asien-turné i somras i stället för att möta europeiskt motstånd? Gjorde Tite rätt som tog ut Dani Alvés i någon form av Andreas Granqvist-roll? Varför är det så många anfallare med? Lider de av Neymar-dependéncia, Neymar-beroende? Gåt det att ansluta till Lulismon och samtidigt bära den gula landslagströjan, som kidnappats av Bolsonaros faktaresistenta högerrörelse? Varför är den officiella supportergruppen Movimento Verde Amarelo så vit, överklassig och tyst? Varför röstar alla i laget höger och Richarlison vänster? Går det ens att jubla när Neymar gör mål? Varför måste han vara skattesmitare? Eller skadad?
Men en sen kväll i Doha gick de in på den temporära fotbollsinstallationen Stadium 974, den som snart ska monteras ner igen, och visade hur futebol ska spelas, låta, dofta.
– Tite säger alltid att ett omklädningsrum luktar. Det är när han känner lukten där som han vet om allt kommer att fungera eller inte.
Då struntar Brasilien i mittfältet
Det är fader Jeferson Flávio Mengali som sagt det, en präst som sedan ett årtionde är förbundskaptenens andlige vägledare. Padre Jeferson är i konstant kontakt med Tite, inför premiären lovade han att Brasilien skulle vinna mot Serbien ”med 2–0, lätt”. De vann med 2–0, lätt.
Det här är ett lag som inte bara jagar O Hexa, den sjätte titeln, utan som behöver vinna folkets, hela folkets, kärlek på vägen.
Och hoppsan, Kerstin, det här var ju en början.
När Japan straffade ut sig sörjde jag en smula, eftersom Japan–Sydkorea i en kvartsfinal hade varit den geopolitiskt intressantaste fotbollsmatchen i ett VM sen… Iran möte USA för ett par timmar sen. Japan var nära att ta sig till kvartsfinal, Sydkorea var inte ens nära att klara en kvart.
Merparten i den här truppen var barn, fotbollspojkar i formativ ålder, den där sommaren 2002 när sju miljoner gick ut på gator och torg för att följa deras resa i hemma-VM. Jag var där då, jag kommer aldrig att glömma hur det lät, hur det såg ut.
– OOOOOOOH Pilsung Korea!
Heung-min Son var nio då, han såg matcherna på tv och gick runt med en likadan röd t-shirt (”Be the Reds!” stod det på dem) som alla andra. Det här var hans – deras – chans att springa i kapp sin barndoms hjältar.
De tog den inte.
De ställde upp i 4-4-2 med två kompakta block framför målvakten. Problemet var att Brasilien inte är som andra lag. Kör alla andra fast på trånga innermittfält? Då struntar Brasilien i mittfältet. När de byggde spel smet vänsterbacken Danilo fram ett hack, Lucas Paquetà likaså. I princip spelade de 4-1-5 med bollen, fem anfallare mot Sydkoreas fyrbackslinje – och så hittade de fram med bollar utan att mellanlanda i mitten.
Sydkorea bjöd på ett strukturellt handikapp
Det finns inga andra som har samma en-mot-en-kvalitéer, och när koreanerna skulle försvara sig mot fullfartsattackerande Richarlison och Neymar och Vinicius Jr och Raphiña så…
Nä. Det gick ju inte alls.
Sydkorea förlorade dueller, gav bort bollen, fattade fel beslut och innan de hann samla sig hade Vinicius prickat in 1–0, Neymar trippat in en löjligt billig straff, Richarlison jonglerat på huvudet och Paquetá volleyskickat in en boll. 4–0 på en dryg halvtimme
Choi Hong-Hi, den sydkoreanske generalen som anses ha skapat kampsporten taekwondo, ska ha sagt att ”Om du inte kan besegra dem med dina fötter, använd dina händer. Om du inte kan använda dina händer, bit ihjäl dem. Om du inte kan bita ihjäl dem får du vilja ihjäl dem”. Men om inte viljan räcker, vad gör man då? Applåderar?
Det går absolut att tycka att Sydkorea gav bort matchen när de bjöd på ett strukturellt handikapp, det gick att längta efter ett motstånd som kunnat syna Brasilien, men… ibland får man bara böja sig för konstarten fotboll. Brasilien kunde gjort sju-åtta mål före paus, eftersom de var tekniskt överlägsna i varje enskilt moment. De kunde njuta av kvällsvärmen, deras supportersektion kunde hålla upp flaggor för att önska Pelé ett snabbt tillfrisknande, Neymar kunde veva i gång dem Brasilien kunde unna sig att bjuda på ett väldigt koreanskt tröstmål (4–1, en mörsare från distans av Paik Seung-Ho).
Hur många följer Neymar om två veckor?
Och nu då?
Om halva Brasilien bär landslagströjan som en protest mot valresultatet, och andra halvan den blå reservtröjan som en motreaktion, och Neymar är krutdurken som balanserar alla deras fotbollsdrömmar på sin högerfot? Jag har alltid tyckt att Neymars filmande, hans cai-cai, varit det i särklass minst provocerande med honom. Han är affischpojke för Qatar, han hyllar en fascistoid president, han smiter från skatt i ett fattigt land.
Men när han spelar fotboll är Brasilien alltjämt ett helt annat lag än de är utan honom.
De ska riva den här arenan nu. Neymar ska leda Brasilien mot större arenor, bättre motståndare, andra horisonter.
I går var det ett halvt folk som följde honom. I dag kanske några fler. Hur många är de om två veckor?
Brasilien-Kroatien: Allt om kvartsfinalen i fotbolls-VM
