Bank: Kroatien till semifinal – älskade fotboll
DOHA. Tvåhundra miljoner brasilianare mot fyra miljoner kroater, fem VM-titlar mot noll.
Släng oddsen i ansiktet på dem, rada upp all statistik ni kan komma på, be dem spela dag och natt för att vinna, men räkna aldrig aldrig bort dem.
Kroatien mot semifinal. Älskade fotboll.
Neymar gråter, Zlatko Dalic har inte mer än ett stilla leende kvar i kroppen, Dani Alvés är först fram och tröstar Maquinhos, Modric kramar Casemiro och den otrolige Dominik Livakovic flyr för livet från tjugo löddriga lagkamrater.
Nyss var Kroatien inlåsta i en liten låda fem meter under ökensanden här i Doha, men vadå. Någon hade glömt att låsa kistan, så här är de.
Ni minns kanske att ljuset slocknade en stund när Brasilien mötte Schweiz i gruppspelet? Sedan dess har det mest handlat om hur de dansat och lekt och spelat VM:s vackraste fotboll. Pagodão do Brimbola här, Dança do Pombo här, skratt och skönhet, lek och stoj.
Sedan kom Kroatien, och det var som när ljusen tänds på diskoteket.
Jaha. Var det så här vi såg ut? Ajdå.
Blev helgonförklarade
Kroatien är den minsta nation som spelat VM-final i modern tid, de trotsar alla regler som finns om vad som ger framgång i landslagsfotboll. Det är inget folkrikt land, som man ska vara. De är inte rika, vilket är en fördel. De är en ung nation, vilket brukar vara en nackdel.
Men Vatreni kan fotboll, de kan det så oerhört mycket. För fyra år sedan flögs de hem från Ryssland som vicevärldsmästare, en halv miljon tog emot dem, det sägs att bussresan från flygplats och in till Zagreb tog fem och en halv timme.
De blev helgonförklarade, förbundskaptenen Zlatko Dalic sågs som Kroatiens störste ledare alla kategorier. Han var ponizan a velik, ödmjuk men stor. Han pratade om tro, om patriotism och gemenskap, och fick ett bedrövat folk att tro med honom.
Skulle Brasilien komma här och dansa till semifinal? Inte en chans.
Att bara spela passiv, tillbakadragen fotboll går inte mot det här A Seleção. De är för skickliga, för bra en-mot-en, så duktiga på att spela sig fram med tre-fyra spelare tätt ihop runt straffområdets båda hörn (oftast till vänster, där Neymar letade efter Vinicius Jr). Kroatien visste det här, och använde sitt snabba omställningsspel. De har inga världsklassanfallare, ingen enmansarmé från Juventus längst fram – men de har Brozovic-Kovacic-Modric som både kan balansera och bygga, och de har Dejan Lovren som – faktiskt – är en absolut nyckel i deras sätt att spela, med sitt sätt att snabbt ta fram bollen i raka kontringar.
Så Brasilien fick tänka bakåt. Och Brasilien är 2022 inte särskilt bekväma när de behöver tänka bakåt.
Mest märktes det på Danilo. Först var han förskräckt, sen förstenad. Mot Sydkorea klev han upp och skapade överlägen, nu satte den formidable lille Josip Juranovic skräck i honom, tills han blev en bromskloss i hela Brasiliens balans.
Men som en vis man sagt: ”Det handlar om resultat, det är inte konståkning”. Eller, det var visst Zlatko Dalic, efter vinsten mot Japan.
Brasilien borde avgjort
För Kroatien handlade det inte om annat, och deras idéer hade ju fungerat hundraprocentigt. De har generationsväxlat sedan 2018, men det väldigt obalkanska lugnet är intakt. Förlängningar? Straffar? Åtta av deras nio senaste utslagsmatcher har gått till förlängning. Det är det här lagets vardagsrum, de kan varenda vrå där.
För Brasilien är allt annorlunda.
Under veckorna som föregick VM handlade landslagsdebatten oerhört mycket om politik, de senaste dagarna har det handlat om pengar. Efter Sydkorea-vinsten drog ett gäng spelare till kändiskocken Salt Bae och käkade gulddränkta biffar för 20 000 kronor stycket. Mer vulgärt lyxvältrande fanns: Kläderna för 90 000 kronor, Vuitton-väskorna för 70 000, Neymars personligt designade hörlurar för 115 000. När Casemiro gick på presskonferens bar han en Rolex-klocka som kostar sju miljoner.
Det går väl an om man dansar och ler och gör mål och skänker glädje, även i ett land där snittlönen är sextusen i månaden. Men om man går i baklås och förlorar?
I andra halvlek trillade de fram ett par, tre chanser som hade gett mål om det inte varit för en heroisk Livakovic i Kroatiens mål, men lika ofta fastnade A Seleção i gåfotboll. Kroatien blev mer exponerade defensivt, men också smartare offensivt. Kramaric mötte, Pasalic tryckte fram, de fick en rörelse och passningsspel högre upp.
Brasilien borde gjort mål, Brasilien borde avgjort, men Kroatien borde inte spela vare sig VM-finaler eller kvartsfinaler. Brasilien gjorde det inte, Kroatien gör det ändå. Det går inte att dansa när motståndet stänger av musiken.
Movimento Verde Amarelo malde på i en takt bakom målet, Brasilien malde på i en förlängningskvart, Borozovic krokodilsköt ett öppet läge tio meter över.
Och så: Dans.
Ödmjuka men enorma
Neymar får bollen av Rodrygo, släpper den till Paqueta, får tillbaka den, trippar runt Livakovic och skickar upp bollen i nättaket. Han blir tacklad oftare i Qatar än han blivit under något tidigare VM, hans sex senaste landslagsmål (13 av de 19 senaste) har varit straffar. Men Brasilien behövde honom nu, och här var han med all sin balettbriljans.
1–0, ett par minuter kvar av förlängningen, Kroatien fem meter under mark. Olåst. De hade inte skjutit ett skott på mål under matchen, jag är inte säker på att de gjort det än, men när Brasilien glömde bort det här med försvarsspel spelade det ingen roll. För fyra år sedan gick Kroatien till VM-final med stjärnor från världens största klubbar, nu var det Dinamo-duon Mislav Orsic och Bruno Petkovic som tog chansen de fick. Klumpedunsen Petkovic fick precis rätt sorts felträff, och kistlocket var vidöppet.
Ponizan a velik, ödmjuka men enorma.
Livakovic tog tre straffar mot Japan, han tog Rodrygos också. Marquinhos gick fram för att rädda Brasilien från den yttersta domen, han kysste bollen och skickade den i stolpen.
Jag vet inte vad de häller i vattnet i Zagreb, men de borde tappa det på butelj och sälja det till fotbollsvärlden. Hur många är de på gatorna när det här laget kommer hem? Vilken titel ska Zlatko Dalic få? President? Om han vill skulle han få jobbet i morgon, men han har annat för sig.
Luka Modric gör sitt bästa för att trösta Neymar, men till slut gråter han ändå. Brasilien ska hem och se sitt folk i ögonen. Under tiden går Ivan Kovacic, två år, av oklar anledning runt på innerplanen med en tandborste i handen. Hans pappa spelar på Kroatiens mittfält, hans gudfar heter Luka Modric.
Han skulle nog klara en förlängning till.