Asahara: Arsenals viktigaste seger på väldigt, väldigt länge
Det här var inte bara en första titel på fyra år.
Det här var inte bara en efterlängtad derbyseger mot laget de strävar efter att störta från en inhemsk tron.
Det här var Arsenals viktigaste seger på väldigt, väldigt länge.
När Guro Reiten prickade en målnickande Sam Kerr i boxen efter mindre än två minuter så fick man ändå den initiala känslan av att detta bara kunde gå åt ett håll.
Trots allt är det ju i inhemska cupfinaler som Chelsea frodats som mest de senaste åren, cupförlusten mot Manchester City ifjol undantaget.
Trots allt har ju just Arsenal haft så fasansfullt svårt för just Chelsea.
Sedan tidigare Rosengårdstränaren Jonas Eidevall klev in på Arsenals tränarpost sommaren 2021 så har ”The Gunners” trots allt närmat sig sina blåklädda Londonantagonister. Även om Arsenal, efter att de slog dem i hans WSL-debut, inte hade besegrat dem på fem raka försök inför söndagen.
Denna säsong är de dock distanserade från allt vad ligatitelstrid heter – vilket egentligen inte är konstigt när du har två av världens bästa anfallare långtidsskadade.
Det finns trots allt inget lag som inte skulle vackla av att sakna Vivianne Miedema och Beth Mead. Med andra ord ett otacksamt läge för en viss svensk landslagsstjärna.
Blackstenius på rätt plats
Stina Blackstenius värvades för ett år sedan för att agera världsklasskomplement till de världsklassforwards som redan fanns. Med en perfekt miljö för att i lugn och ro matchas in i Arsenal- och WSL-kostymen med allt vad den innebär. När Miedema och Mead gick sönder så var kort och gott smekmånaden över för stjärnan från Vadstena.
Och nej, hon har inte klivit fram och blivit den naturliga matchvinnaren och offensiva ledaren som Arsenal behövt i andras frånvaro. Hon har inte lyckats med den omöjliga uppgiften att ersätta två av världens bästa forwards på egen hand.
Men när kvitteringsläget dök upp på ett fullproppat och kokande Selhurst Park – då stod hon på precis rätt plats vid precis rätt tidpunkt.
1–1-avslutet av kliniskt. Repliken var blixtsnabb, med blott en dryg kvart spelad. Målet? Inte bara vitalt för Arsenal utan säkerligen också för en märkbart överlycklig Stina Blackstenius på längre sikt.
Men den här, på alla sätt och vis sprakande, finalen handlade ju om så mycket mer än en svensk anfallsstjärna.
Hayes var bevisligen ställd
När Kim Little, trotjänaren och lagkaptenen, kyligt placerade in ett vändningsfastställande 2–1-mål från straffpunkten med närmare halvtimmen spelad så kändes det fullkomligt logiskt. Trots allt hade Arsenal svarat på den där initiala Kerr-kallduschen på ett sensationellt dominerande vis. Chelsea var ett utmanövrerat lag. Om Arsenal haft fasansfullt svårt att faktiskt kapitalisera på de möjligheter de skapat mot Chelsea tidigare (bland annat i FA-cupförlusten för blott en vecka sedan) så var detta snarare ett Arsenal som var på väg att pulverisera en helt ställt förhandsfavorit.
Emma Hayes var bevisligen helt ställd i alla fall – när hon redan under första halvlek bytte ut Jelena Cankovic av taktiska skäl och kastade om hela matchplanen. Av den enkla anledningen att hon var illa tvungen till det.
Visst gav det viss spelmässig trygghet. Men ändå var det ett 3–1-mål snarare än en kvittering, instyrt av Niamh Charles i eget nät, som hittade in i nätmaskorna precis innan paus.
De, i senare derbysammanhang, så ofta blåa marginalerna hade plötsligt blivit skinande röda.
Det verkade nästan som att Jonas Eidevall först då också förstod var det här var på väg. För jublet vid 3–1:an överröstade onekligen det vid 2–1:an.
Besegrade alla möjliga saker
Inte skulle den andra halvleken ge skäl för den svenske tränaren att omvärdera sin glädjeyttring. Sam Kerr syntes inte så mycket mer än vid den där blixtstarten efter ett par minuter. Den, av oklar anledning, uteblivna straffen för den briljanta Caitlin Foord efter dryga timmen blev irrelevant i sammanhanget.
När slutsignalen gick stod det fortfarande 3–1 på tavlan.
Det finns absolut saker att fråga sig om i ett Chelsea som nu förlorat två raka ligacupfinaler. Men här är det snarare ett lag som ska hyllas än ett lag som ska sågas.
För Arsenal gjorde trots allt det maximala av sin sista, återstående inhemska titelchans – och det utan två av sina viktigaste stjärnor. De besegrade Chelsea och med det också alla möjliga former av mentala spöken och hinder. Detta i en högoktanig finaluppvisning som förtjänade en ännu större, utsåld arena (dags att flytta även ligacupfinalen till Wembley, FA?).
Det här var inte bara en sjätte ligacuptitel i klubbens historia, deras första titel på fyra år och Jonas Eidevalls första titel som Arsenalansvarig.
Det här var den viktigaste segern de tagit på väldigt, väldigt läge.
