Brutal belägring – men AIK höll undan

Bohmans fem punkter: Malmö FF-AIK

Per Bohman

MALMÖ

Per Bohmans fem punkter från Malmö FF-AIK på Stadion.

1. Är MFF fortfarande osunt beroende av AC?

Jag har själv drivit tesen att Malmö FF inte är lika osunt beroende av Anders Christiansen längre. Att den absoluta monarkin avskaffats till förmån för ett mer dynamiskt och hållbart triumvirat. Ola Toivonen och Isaac Kiese Thelin är galacticos på allsvensk nivå och kan kreativt avlasta seriens bästa spelare i ett mäktigt, delat ledarskap.

Ändå noterar man fortfarande en molande oro i Malmö var gång lagkaptenen inte kommer till spel. MFF har bara förlorat två allsvenska matcher i år, båda gångerna har Christiansens frånvaro varit ett helt avgörande skäl.

2. AIK såg – bitvis – ut som ett topplag

Inget 4-4-2, 3-5-2, 4-2-3-1 eller 5-3-2.

Känslan var att Bartosz Grezelak för första gången fick ställa upp AIK på det sättet han vill och borde: ett offensivt och aggressivt 4-3-3 som – precis som Örebro gjorde i veckan – vågade stå högt i perioder. Helt plötsligt såg stockholmarna, åtminstone bitvis, ut som ett topplag. Yttrarna Paulos Abraham och Nabil Bahoui rörde sig fritt och såg äntligen lika vassa ut i praktiken som de gör i teorin. Henok Goitom är helt beroende av den rörligheten runt omkring sig och såg några år yngre ut. Det fanns något lekfullt intuitivt i AIK:s kombinationsspel vi inte sett tidigare.

Samtidigt formerades ett starkt block med Papagiannoupoulos, Karlsson, Adu och Ofori som enkelt fångade in de många stressade chansbollar som ett andfått Malmö FF tvingades till.

AIK hävdade sig väl i den första halvleken.

3. Daniel Andersson var besviken, men...

Efter 25 minuter suckade Daniel Andersson högt på läktaren.

– Vi är ju inte med i matchen.

Det är förstås den sortens uppjagade överdrifter man häver ur sig när saker och ting inte riktigt går ens väg. Malmö var förstås med i matchen, men de styrde den inte i första halvlek som de är vana vid på Stadion.

AIK:s backlinje stod ofta en bit in på offensiv planhalva när bortalaget effektivt pressade högt. Den självklara medicinen – ett par längre lyror med kvalitet i djupled – förmådde inte MFF ta till. I stället skulle bollarna prompt chippas upp på brösten på Toivonen och Kiese Thelin, ofta svåra passningar som AIK hanterade rätt bra.

Med det sagt: Malmö är aldrig någonsin ofarliga även om motståndarna saboterar och neutraliserar delar av deras spel. När Malmö väl fick kontroll på bollen så gjorde skåningarna vad de gör allra bäst: skapar ett totaltungt tryck mot motståndarnas straffområde. Det gav – förstås! – fyra-fem halvchanser och ett par helchanser bara före paus.

4. Ofori – svagaste året i karriären?

Det är klart att Anders Christiansen saknades. När AIK gång på gång styrde MFF:s uppspel mot Franz Brorsson kan vare sig Oscar Lewicki eller Erdal Rakip lika ofta som dansken (eller Bachirou för den delen) erbjuda ett tillräckligt säkert alternativ. Då blir det gärna lite kantigt och försiktigt, sällan flytande.

Ändå fortsatte MFF ha perioder av stor dominans i början av den andra halvleken. AIK blev lite trötta, sjönk allt oftare djupt mot Budimir Janosevic och tappade formen på laget. Det fanns ytor för Toivonen – som ofta gör två slarviga saker för varje magnifik aktion – att nysta sig fram mot vassa lägen med Rakip, Jo Inge Berget och Kiese Thelin.

Gåtan Ebenezer Ofori fortsätter ha sitt svagaste fotbollsår i seniorkarriären och drog på sig sitt andra gula kort med 25 minuter kvar att spela.

5. Brutal belägring – men AIK höll undan

En man mindre mot Malmö på Stadion?

Det innebär en belägring så brutal att den hade kunnat förbjudas enligt Genèvekonventionen. Inget lag i hela allsvenskan är bättre på att fylla på i straffområdet än Malmö FF. Hemmalaget skickade in hela bisonhjorden och började metodiskt och oömt bearbeta ett allt mörare AIK. Det var inlägg, instick, inspel och infall.

Om AIK var illa ute?

Absolut.

Nära att förlora?

Definitivt.

Skakade?

Inte så farligt ändå. Faktum är att AIK ändå försvarade med både organisation och ett visst lugn. Bortalaget höll också tappert undan vilket måste betecknas som mycket starkt och något att bygga vidare på.

Malmö ska däremot vara radikalt missnöjda. De borde naturligtvis ha vunnit den här matchen. Visst skapade de mängder av feta chanser nog för att ta tre poäng, men det saknades helt enkelt kvalitet i avsluten, och det får spelare som Kiese Thelin och Toivonen ta på sig. Misstanken att de fortfarande är ohälsosamt beroende av Christiansens kreativitet och unika matchvinnaregenskaper i skarpt läge kommer förstås inte avta.

Nu har har Häcken chansen, på riktigt.