Bank: Denna besatthet vid Ödmjukhet
Tolv guldbollar, elva ligatitlar, skytteligatitlar, landslagsrekord, ett hundratal individuella utmärkelser – men äntligen har Zlatan Ibrahimovic fått kvalitetsstämpeln som hela Sverige längtat efter mest av allt.
Han är Ödmjuk.
Hur skulle vi klara oss utan det.
I går sprang jag på Olof Mellberg. Det var ett tag sedan, så det gjorde mig glad att se honom, dessutom påmindes jag om en gåta som är svår att lösa för de flesta av oss.
Ta en sådan som honom, som levt ett helt liv som fotbollsproffs. Inrutat, detaljkontrollerat, med krav på total underkastelse. Efter ett liv ute i Europa var det slut, miljoner och åter miljoner på banken, tid att ta igen allt det där man missat.
Äntligen: Ett vanligt liv.
Och då bestämde han sig alltså för att bli tränare i stället. Kaffepengar in, regniga träningar på Grimsta eller Olympia, kritik utifrån, dubbla arbetstiden, pendlande bort från ungarna.
Hur säljer man in den sortens livsval till familjen? Till sig själv? Hur sinnessjuk är man om man ens överväger det?
Eller ta en sån som Andreas Granqvist. Han fick med fru och familj till Krasnodar, men valde till slut att tacka nej till 40 nettomiljoner per år för att flytta hem till Skåne. Äntligen: Ett vanligt liv.
Och så berättade han för familjen att han tänkte bli sportchef och spelare. I superettan, som det blev. Evighetslånga arbetsdagar, rehab i gymmet, agenter i luren, förbannade supportrar på läktaren.
Kan någon förklara?
Krävs en hel del fantasi
Någonstans måste man inse att den här sortens idrottare är speciella, med speciella drivkrafter.
För många år sedan började jag använda en liten tanketrappa för att försöka närma mig våra stora fotbollsstjärnor, den fungerar så här:
Minns ni killen som var stjärna i juniorlaget? Han var lite speciell, ofta lite kaxig eller extra driven. Men kanske orkade han inte riktigt när det blev seniorfotboll. Minns ni han som orkade när det blev seniorfotboll? Stjärna i division III-laget? Han hade ett jävla självförtroende. Fast han pallade inte att flytta, så han blev kvar. Minns ni han som flyttade, och blev stjärna i division I? En riktig talang, var han, superambitiös, men mer än fem säsonger i Qviding blev det aldrig. Det krävdes mer. Sedan fanns det en tuffare, starkare, mer målmedveten kille som faktiskt blev allsvensk. Vilket proffs!
Det är en fotbollens näringskedja jag ritar, det märker ni.
Sedan fanns ju en kille som blev stjärna i allsvenskan, och en kille som faktiskt gjorde landskamper. Det är svårt att närma sig att fatta vilka berg det är att bestiga på vägen dit, uppoffringarna som gjorts, kraven det ställt, inställningen han måste ha.
Min poäng är att det krävs en hel del fantasi för att ens börja förstå vilken personlighet man måste ha för att bli en Kim Källström, Olof Mellberg, Andreas Granqvist. De är inte normala, de är inte som oss oavsett hur mycket de gillar marinerad fläskfilé och bea eller att svepa en cola zero.
Försök inte ens förstå.
Samlingen har sagt mer om alla andra
Han är snart 40 år, och fortsätter slita som ett djur för att vinna en kamp som han a) redan vunnit, och b) aldrig kommer att kunna vinna. Det finns någon form av hål i honom som kanske en psykolog hade kunnat redan ut efter 100 timmars terapi, men den vägen intresserar honom inte. Istället försöker han fylla det genom att vinna en närkamp till, besegra en motståndare till, göra ett mål till, vinna en pokal till, överbevisa en kritiker till. I evighet, amen.
Jag tänker på allt det här när han nu är tillbaka i landslaget, på den stationära superdimension han tillför på planen, på den statsmannaliknande charmoffensiven utanför.
Det kan rimligen inte överraska en enda människa att han charmar, det är så han hanterat varenda ny miljö han störtat in i under 20 års toppkarriär. Smeka först, slå sen. Inte tvärtom. Nej, den här samlingen har sagt mer om alla andra, om Sverige.
Denna besatthet vid Ödmjukhet.
Zlatan hann knappt landa på sin första pressträff innan frågan kom:
– Har du blivit lite mer ödmjuk?
– Jag är mig själv, sa Zlatan.
Och så har det fortsatt, oavsett om det är fotbollsexperter eller Börje Salming eller kommentariatet eller frågor till lagkaptensvikarien Sebastian Larsson.
Har han inte… blivit lite ödmjuk?
(”Vem var Winston Churchill?” ”En stark ledare, han vann visst ett krig”. ”Jo, men var han ödmjuk?”).
Jag blir också provocerad
Redan när Zlatan gläntade på dörren till en comeback i vintras skrev jag om att han var tvungen att köpslå en millimeter med sin egen storhet för att lyckas leda Sverige till framgång i ett stort mästerskap, det enda (det och Champions League-pokalen) han misslyckats med hittills. Inte för ett ögonblick ville jag att han skulle bli som de andra, förminska sig själv eller dagtinga med sin drivkraft. ”Negativt kroppsspråk”? Ni skämtar?
När Zlatan Ibrahimovic beter sig genuint illa, om han mobbar, använder plumpa härskartekniker, slår neråt eller blir en belastning med sitt ego – då finns det ingen anledning att försvara honom, för då gör han både sig själv och andra sämre. Jag blir också glad när han pratar om Laget, när han hyllar Tränaren eller Lagkaptenen. Jag blir också provocerad när han trampar snett.
Det är bara denna maniska fixering vid ödmjukhet som något slags egenvärde som skaver.
Zlatan Ibrahimovics epokgörande arv är brottet mot likriktningen, det omvälvande beviset för att det ibland kan vara individen som bär kollektivet tack vare (inte trots) att hen är annorlunda. Man kunde visst vara lite obekväm, lite speciell, till och med lite kaxig – och vara en tillgång ändå.
Nu har han spelat fram till tre mål på sina två första landskamper sedan comebacken, sannolikt sitter han på bänken när Sverige träningsspelar mot Estland på onsdag. Jag hoppas att han fortsätter spela den här sortens kloka fotboll, men jag önskar också att vi bär med oss insikten att även om det är fint, så är det inte en avgörande framgångsfaktor att säga ”tack så mycket, kompis” när materialaren håller upp dörren på spelarhotellet.
Jag vill ha en Zlatan som inser vad som gör både honom och laget bättre, och gör just det.
Om han är ödmjuk? Kunde inte bry mig mindre.