Tvingas avsluta karriären efter skadan
Uppdaterad 2020-06-05 | Publicerad 2020-06-04
En inläggsövning slutade i hjärnskakning.
Och nu är spelarkarriären plötsligt över för Kopparbergs/Göteborgs trotjänare Catrine Johansson.
– Det har varit tufft att ständigt försöka ta sig tillbaka till något som bara gör att man är rädd, säger 28-åringen.
Catrine Johansson nådde 196 matcher för Kopparbergs/Göteborg som hon kom till som 15-åring.
Ytterbacken har gjort ett helhjärtat försök att ta sig tillbaka efter hjärnskakningen som hon drabbades av på en träning i fjol. Men i mars tog hon beslutet, tillsammans med klubben, att det är över.
– Lite har man väl bearbetat det, men det är fortfarande tufft och svårt att greppa att man avslutat karriären på ett sätt som man inte velat, säger Johansson till Sportbladet.
Klarade inte nickdueller
Beslutet grundar sig i att hon var rädd. Rädd för att få en smäll till, för närkamper, för att ännu en nick ska ta fel.
– Att gå in i nickdueller. Där är jag inte. Jag klarar inte det, säger hon.
– Jag känner att det har varit mer jobbigt än kul. Det har inte varit lätt. Men jag är ändå glad att jag försökte och inte la ner direkt. Men det smärtar att känna att man inte klarar att ta sig tillbaka.
I dag lider hon fortfarande av hjärnskakningen med mer huvudvärk än innan och svårare att hantera vissa stressiga situationer.
Men när det var som värst var det betydligt tyngre och hon fick bland annat hjälp av psykolog.
Gick in i depression
– Jag gick in i en depression. Man mådde dåligt för allt som hjärnskakningen påverkade, att man hade huvudvärk, yrsel och var ljud- och ljuskänslig. Men också över att man gick från att ha varit aktiv till 100 procent till att inte kunna göra någonting och vara helt isolerad. Det var inget man tänkt att man skulle vara med om.
Men avslutet från fotbollen blir inte så abrupt. Catrine Johansson kommer att fortsätta som lagledare Kopparbergs/Göteborg under matcher och resor och sköta spelarnas material och klädinköp.
– Det känns verkligen skönt med tanke på att jag saknar fotbollen jättemycket. Jag saknar sammanhanget och att sträva efter ett gemensamt mål. Det är som en andra familj att komma ner till. Att kunna hjälpa dem på ett annat sätt blir jätteskönt. Klubben har på ett sätt betytt allt. Jag var i princip barn när jag kom dit.