Bank: Herregud, IFK Norrköping

NORRKÖPING. AIK-spelare hade sagt att de skulle åka iväg och ”krossa IFK Norrköping”.

Roligt sagt.

IFK Norrköpings spelare pratade inte. De krossade.

Följ ämnen
AIK Fotboll
Sportbladets Simon Bank.

Ni vet hur det låter när IFK Norrköping gör mål på hemmaplan? Man spelare ”Härliga IFK” på maxvolym, och det är en dänga som osar av folkhemsk ompa-ompa-präktighet.

– Härliga IFK, klubben med go!

Varmkorv och dansband, direkt från ett 1900-tal som inte kan stava till varumärkeskonsulter.

Ett par tusen AIK:are fick den som en örfil den här söndagen, rätt i nyllet, fyra gånger om, som en påminnelse om skillnaden mellan förankrad fotboll som kommer ur fotboll och fotboll som är slogans.

Regnet vräkte ner när det hälsades välkommen till Östgötaporten, den där arenan som hette Nya Parken och som kallas Parken.

Men ett hem är aldrig mer än de som bor där, och så skickade Janne Andersson ut ett gäng halvskadade, halvsjuka spelare efter en stökig försäsong, utan skyttekungen och dribbelungen och nyförvärvet och den hjärtpensionerade, och litade på att hans trupp alltjämt vet allt som han lärt dem om IFK sätt att spela fotboll.

Och jotack. De vet.

AIK hann inte runt i tid

Andreas Alm vet också, så han försökte göra allt det där Allan Kuhn misslyckades med i Malmö. Lågt fösvarsspel för att skydda sig mot kontringar, 4-4-2 från mittlinjen och hemåt, tillit till att det skulle gå att låsa boll med juniorkommandot Isak-Strandberg längst fram, och att sex så begåvade fötter som Ishizaki-Ofori-Blombergs skulle kunna kvadratspela sig fram till anfall på mitten.

Och det hade de kanske gjort om de rört bollen.

När två lag med likartade system spelar gäller det att hitta övertag på andra sätt, taktiskt, tekniskt. IFK lyckades med båda delar.

– Allsvenskans bäste spelare, har Janne Andersson sagt om Arnor Traustason.

Jag vet inte om han sa det i rollen som förbundskapten eller IFK-tränare, men det är lätt att förstå vad han menar. Traustason är kanske inte bäst, men han är absolut en av de intelligentaste.

Nyligen såg jag Philipp Lahm dubblera som ytterback och central mittfältare mot Benfica, här gjorde en isländsk ytter samma sorts diagonalglidningar. Hade AIK bollen hann han hem till sin vänsterkant – eller, rättare sagt, AIK hann inte runt i tid. Hade Peking bollen gled han in som tia, och gav IFK ett tre-mot-två-läge på innermittfältet.

Där fick de sitt övertag. Och herregud, som de använde det.

Andreas Johansson spelade jämnt och lite till med Carlos Strandberg i luftspelet, en enorm Totte Nyman löpte sig till målchanser, Daniel Sjölund trippade runt på artonåriga fötter under ett 80-årigt fotbollshuvud, Andreas Blomqvist bidrog med blick, och på högerkanten byggde Linus Wahlqvist och Nikola Tkalcic anfall med perfekt tålamod (hade de haft Emir Kujovics huvud att landa sina inlägg på hade de kunnat döda matchen på en halvtimme.

Enskilt skeppsbrott

Man borde kanske inte bli överraskad när svenska mästarna spelar Sveriges bästa fotboll, men det är svårt att inte bli imponerad av exakt hur enormt bra de var.

De varierade i sidled, i djupled, vilade när de skulle, stack iväg när de borde.

En utebliven straffavblåsning (hands på Hooiveld)?

Inga problem, de körde vidare.

Missade målchanser? En reducering från ingenstans.

Samma där. De körde på, vräkte på, kunde gjort fyra, fem, sex, sju mål. Och det är ingen förstärkning eller metafor.

Halvvägs in på första halvlek stack Daniel Sjölund förbi Ofori, scannade av alla alternativ som om han hade en halvdag på sig, och serverade Nyman 1–0-målet.

Mot allt det här harvade AIK vidare med sina systemproblem och sina tekniska misstag. Symbolspelare för haveriet blev Jos Hooiveld, som fyra gånger före paus klev fram med bollen, valde det svåra alternativet, förlorade boll och bjöd IFK på lägen.

Det är förstås dumt att dra för långtgående slutsatser av ett enskilt skeppsbrott en söndag i april, men ibland måste man faktiskt kunna lära sig saker även på 90 minuter.

Måste dra lärdomar

 ”Vi ska krossa IFK Norrköping” sa Ahmed Yasin enligt Expressen. ”Vi ligger redan bakom guldsnittet som vi behöver” sa Andreas Alm efter Sundsvallsmatchen, som en passning till styrelsens populism.

Det blir faktiskt bara löjligt, AIK.

Bygg verksamheten, spelidén. Prata om hur ni fostrar ungt och eget, vart ni vill på sikt, men låt fotbollen komma före rubrikerna.

Efter paus hade det varit rimligt om IFK släppt på gaspedalen lite, men de tryckte den genom golvet istället. Nyman pressade fram ett självmål från Per Karlsson, Sebastian Andersson skallade in en hörna och lille Tkalcic dunkade in 4–1 i slutsekunderna.

Härliga IFK, klubben med go.

I slutminuterna sjöng Curva Nordahl fint för Kamara och njöt av årets bästa fotbollsmatch. De ska ta sig igenom formsvackor, transferfönster, skador och ett tränarbyte innan vi vet hur tungt deras titelförsvar verkligen väger.

Men de har i alla fall en grund redan nu, och från den grunden tittar de ner på precis alla andra just nu.

Under tiden åker AIK hem till Solna och vet att de har fyra poäng upp till J-Södra.

De har också lärdomar att dra av det. Och det är mer än en säsong som avgörs av hur gärna de vill göra det.