Fagerlund: Detta är varför vi bör älska ligacupen
Uppdaterad 2019-10-31 | Publicerad 2019-10-30
LONDON. ”Ingen tar ligacupen på allvar”, säger vi alla.
Ja, so what?
Det är därför vi borde älska den.
Samtidigt som Chelsea mot Manchester United äntrade en sorts andra andning med tjugo minuter kvar, stod det 5–5 på resultattavlan i mötet mellan Liverpool och Arsenal.
När Marcus Rashford några minuter senare tar sats och dundrar in en sanslös frispark till 2–1 (skam den som ger sig), slår 18-årige Curtis Jones in den avgörande straffen på Anfield.
Energidryckssponsrade ligacupen var där och då något av det finaste vi har inom fotbollen. Galen, oberäknelig och alldeles, alldeles underbar.
En slumrande första halvlek på Stamford Bridge
Det stod snabbt klart att mötet mellan Chelsea och Manchester United skulle bli jämnt, liksom öppningsmatchen för knappt två månader sedan (ja, det var den trots att den slutade 4–0 till United). Chelsea inledde som de ofta gör nuförtiden, aggressivt och genom att nyttja all sin fart. Något konkret lyckades de däremot inte skapa, med undantag för en djupledsboll som Michy Batshuayi inte fick kontroll på.
Uniteds välsvarvade presspel har återuppstått efter en tids frånvaro. De stressade Chelsea högt upp i planen vilket ofta resulterade i att de vann tillbaka bollen. Även här saknades något sista tredjedelen, men så plötsligt hamnade den vid Daniel James fötter. Yttern sprintade in i straffområdet och Marcos Alonso, en av de äldre på planen, agerade som om han var en nybörjare. En klumpig tackling, utan möjlighet att nå bollen, senare var det straff. Marcus Rashford har haft en del problem på det området tidigare under säsongen men inte i dag, och så var det 1–0 till bortalaget.
Att Callum Hudson-Odoi och Christian Pulisic är i bra form är definitivt en sanning. Det betyder nödvändigtvis inte att de fungerar utmärkt tillsammans, vilket var situationen under den första halvleken. Den förstnämnde Hudson-Odoi försvann helt och hållet på högerkanten medan Pulisic inte heller fick särskilt mycket uträttat bortsett från några fina löpningar. Känslan var att de borde ha bytt kant.
Stamford Bridge gick in i viloläge, bokstavligt talat. Mannen bredvid mig på pressläktaren lyckades inte hålla ögonen öppna längre och slumrade till. Halvtidspausen kunde inte ha kommit mer lägligt.
Brandon Williams gjorde en Ashley Young
Det var ett betydligt bättre Chelsea som klev ut i andra. Hudson-Odoi syntes mer, inte minst när han flög över en reklamskylt vid sidlinjen. Man kunde nästan tro att Ashley Young var på planen men det var hans 19-årige lagkamrat Brandon Williams som hade tagit ett livgrepp om sin motståndare. Hudson-Odoi låg kvar ett tag men reste sig igen och hade en kort stund senare ett skott som ven strax över ribban.
När Batshuayi till slut drar in kvitteringen har den legat i luften ett tag. Avslutet satt stenhårt vid Sergio Romeros vänstra stolpe, något målvakten knappast kan lastas för. Vilken glädje det måste vara för Frank Lampard att han nu har två anfallare att förlita sig på, Tammy Abraham förstås inräknat.
Ole Gunnar Solskjær hade för en gångs skull ett ess i rockärmen att kasta in. Victor Lindelöf plockades av för Anthony Martial, den spelare som Chelsea-fansen förmodligen fruktade allra mest.
Det visade sig att esset redan befann sig ute på planen. Visst var det lite Cristiano-vibbar över Marcus Rashford när han siktade in sig, steppade fram och fick en helt makalös träff på bollen. Orättvist? Nja, ett sådant mål dyker sannerligen inte upp i varje match men Chelsea hade samtidigt inte förvaltat sina lägen tillräckligt väl.
Alla är vi vinnare
Nu blir det Manchester United som avancerar till nästa runda och kanske var det lika bra, tänker Frank Lampard. En turnering mindre innebär färre matcher på det redan tajta spelschemat. Han lär i vilket fall inte låta detta tynga ner honom särskilt länge, Chelsea mår bra ändå.
Rent symboliskt är det förstås en stor vinst för Solskjær, och framför allt en fortsatt chans på en titel. Det är ju det som är det fina med Carabao Cup som ”ingen bryr sig om”. Segraren, förloraren, åskådarna – alla är vi på sätt och vis vinnare.
