Niva möter barndomsvännerna Quaison och Dree Low
Uppdaterad 2021-06-09 | Publicerad 2021-06-08
För femton år sedan var de två små killar på samma skolgård.
Idag är Robin Quaison en av landets främsta fotbollsspelare, Dree Low en av Sveriges största artister.
Det har hänt en del längs vägen.
Mål har gjorts, triumfer har firats, blod har flutit, tragedier har sörjts.
Hur blev det som det blev för kompisarna från kvarteret?
Det känns som en evighet sedan, och det är väl för att en mindre evighet har gått.
Mer än 500 dagar har nu gått sedan Sverige blev EM-klart. Robin Quaison gjorde mål den där dimmiga novemberkvällen i Bukarest, precis som han hade gjort i hemmamatchen mot Rumänien ett drygt halvår tidigare. Däremellan hade han gjort kvalmål i Norge också. Mot Malta. Och på Färöarna.
2019 hade varit hans år.
Barndomskompisen hemifrån Järvafältet jublade på läktaren i Bukarest. Salah Abdulle hette han när de var små – heter han fortfarande – men på nolltid hade han blivit känd som Dree Low över hela Sverige.
2019 hade varit hans år också. En snabbt stigande musikkarriär hade nått en helt ny nivå då gatusvängiga ”Pippi” blivit en av landets allra mest spelade låtar.
Kvällen före hade Dree Low genomfört en konsert i Göteborg, men när Robin Quaison frågat om han inte skulle ta en spontan avstickare till Rumänien på vägen hem så hade han boardat första tillgängliga plan.
Nu skulle de fira framgångarna tillsammans.
– Det var fett stressigt där på läktaren. Det var första gången jag kollade på en av Robins matcher utomlands, och när han gjorde mål... Jag skulle jubla, men den andra vännen som var med bara drog ner mig. ”Fira inte! Alla här håller på andra laget, Rumänien, och dom verkar vara rassar allihop.” Dom gjorde apljud och höll på. Det var ett stort ögonblick, men hade jag firat så hade jag behövt bråka med alla. Jag fick fira lite sådär gömt – ”Yees!”.
Efter matchen anslöt Dree Low till landslagets hotell. Robin Quaison ler när han tänker tillbaka.
– Vet du... Vi lyssnar alltid mycket Dree i omklädningsrummet, men jag tror inte att han fattar hur stor han är bland de andra spelarna i laget. Jag blev själv chockad. När han först kom så satt vi i lobbyn och chillade, och de andra i laget betedde sig som att det var en superstjärna som kommit. De tog bilder med honom, allting... Vet du vem i laget som verkligen gillar Dree?
Dejan Kulusevski...? Han brukar väl pumpa ut de här låtarna på sociala medier.
– Lustig! Han gillar verkligen Dree. Hans favoritlåt är ”Dag Hammarskjöld”.
Just den här kvällen tog Robin Quaison på sig rollen som landslagets festfixare. Under åren i Mainz hade han spelat tillsammans med den rumänska mittfältaren Alexandru Maxim, som sett till att hjälpa till med arrangemanget.
Väl framme på klubben klev DJ:n åt sidan efter ett tag, lämnade över mikrofonen till Dree Low som framförde ”Pippi” inför ett skummigt gäng svenska landslagsspelare. Robin Quaison var mitt i klungan, både lycklig och stolt.
– Det var en otrolig kväll, rolig från första till sista minuten. För mig har Dree alltid varit den bästa artisten, men... När man fick se människor från Umeå och från Sundsvall och från överallt i hela Sverige som också uppskattar det... Jag är ju ofta med de killarna i landslaget, och jag hade aldrig kunnat se att vår musik här hemifrån hade kunnat nå så långt, nå ända till dem... Men den här kvällen fattade jag att den hade gjort det.
Järvafältet vann?
– Den kvällen vann Järva. Det är kanske inte så ofta, men den kvällen var det så.
Vi går längs Sibeliusgången, det trångt myllrande promenadstråket som skär igenom Akalla och fortsätter bort mot Husby.
Robin Quaison är bokstavligt talat på mammas gata. Han växte upp på den näst högsta våningen i ett av tiovåningshusen här. Själv bodde han där tills han lämnade AIK för Palermo, och hans mamma stannade sedan kvar i lägenheten fram till och med sommaren 2019.
Dree Low kommer från andra sidan gångvägen, från det Husby som ligger några hundra meter härifrån. Första gången de två träffades var i slutet av mellanstadiet.
– Jag gick i sexan, han i femman. Men hans storebror gick i min parallellklass, och vi hade gympa tillsammans. Och en dag hade han tagit med sig sin lillebror. Där inne sågs vi för första gången.
Vi går precis förbi gamla Akallaskolans idrottshall, och Robin Quaison pekar.
– Det finns en lek här i förorten... Man försöker stressa någon annan, typ låtsas slå honom – och om den andra då reagerar får man ge honom en box på armen. Dree körde den på mig, jag reagerade och... Han var stor redan då. Alltså, min arm... Jag lovar, den domnade i tre dagar. Det var mitt första minne av honom, jag kommer aldrig att glömma det.
Den gången var Dree Low bara på tillfälligt besök, men när han året därefter började i sjätteklass så hamnade han på Akallaskolan för att stanna. Skrattande berättar Robin Quaison om hur han hela tiden ruvat på någon lämplig hämnd.
– Hela tiden tänkte jag: ”Han ska få tillbaka, han ska få tillbaka”.
Fick han tillbaka?
– Jag minns inte, haha. Hade han fått det så hade jag säkert kommit ihåg det, så säkert inte.
Egentligen hade vi tänkt sätta oss någonstans i närheten av skolan för att prata, men det väcker uppståndelse att två av ortens stora söner nu är tillbaka i kvarteret. Det ska tas bilder, det ska bumpas nävar och det ska tjoas, tjimmas och tuggas i största allmänhet.
Vi får lov att dra oss undan till en lugn innergård i närheten för att få samtalsro, för att kunna vrida klockan tillbaka. Dree Low och Robin Quaison berättar om sina första år på samma skola, om hur bekantskapskretsarna snabbt smälte ihop.
Ibland var de i Akalla, ibland var de i Husby – och någon gång ibland korsade de stan tillsammans. Under några år var Fryshusets fest ”The Wave” en magnet för ungdomar från hela Stockholm. Egentligen var den väl riktad till lite äldre kids, men det här kompisgänget började åka dit redan i de tidigaste tonåren.
– Jag tror inte ens att min mamma vet om att det var dit vi brukade åka, hon kommer bli arg på mig nu.
Ett lite förläget leende från Robin Quaison innan Dree Low tar vid:
– Vi åkte hela tiden och vi var många – säkert 30-40 pers på tåget. Ingen alkohol, men vi festade ändå på riktigt, jag lovar. En DJ som spelade musik och ett dansgolv... Det var skitroligt, jag kommer aldrig att glömma det.
Några olika partyminnen betas av, innan tanken på en särskild kväll slår Robin Quaison.
– Ey, ska vi berätta den där grejen? Du vet vilken jag menar, den där den 6 juni.
Kallade det ”Rasistdagen”
Quaison väntar inte på något svar eller någon invändning, utan drar själv igång historien.
– Det var Nationaldagen, och... I hela våra liv har vi varit lite rädda för Nationaldagen. Nu är det inte så längre, men när vi var yngre så var det alltid mycket skinheads och så ute... Alla visste att den dagen så åkte man inte in till stan. Vi brukade kalla den för ”Rasistdagen”.
När de två barndomsvännerna pratar så fyller de i varandras meningar, fullföljer den andras tankebanor. Nu bryter Dree Low in, och tar historien vidare.
– Den gången var vi på den där festen till kanske två, tre på natten och jag hade ingen telefon, yani. Min morsa blev orolig och började leta efter mig. Hon skickade min äldsta storebror att leta efter mig, och började ringa runt.
Den något äldre Robin Quaison hade mobiltelefon, så han fick ett av de första samtalen.
– Dom ringde mig: ”Var är Salah?”. Vi var på väg hem, så jag liksom viskade till honom: ”Bror, vad ska vi säga?”. Han bara: ”Säg att jag är med dig, att vi är hemma hos dig!”. Och sedan bestämde vi att vi skulle skicka meddelande till hans mellanbrorsa om att öppna toalettfönstret, så att Dree skulle kunna klättra in där utan att hans mamma märkte det.
Problemet var bara att familjens äldsta son hade skickats ut i natten för att hämta hem sin lillebror från Akalla – bara för att inse att han inte alls var i den där lägenheten i Akalla dit han skickats.
Planen föll. När Dree Low väl kom hem lyckades han inte alls smyga in osedd som han tänkt sig.
– Jag minns när jag kom dit... ”Ey, varför är inte fönstret öppet? Fan, yao, jag måste knacka”. Jag började kolla brevlådan, försökte hitta en väg in – men plötsligt fick jag bara en sån jävla smäll bakifrån i huvudet. Det var min storebror som kom – jättearg – bara knockade mig, haha.
På ett sätt var tonåren sedan tydligare för Robin Quaison än de var för Dree Low. Fotbollsgrabben visste vart han ville, och förstod mer och mer om vad som krävdes för att komma dit.
Det innebar nu inte att det var enkelt. Det är närmare till gatan i miljonprogramsförorterna än det är i villakvarteren, och lockropen därifrån når fram till dig alldeles oavsett om du är en fotbollstalang eller inte.
– Min dröm har alltid varit att bli fotbollsspelare, men när du kommer upp i en viss ålder är det andra saker som drar också. Du kanske vill se bra ut för tjejer, ha lite fina skor, lite fina kläder... Och du vet, du softar med dina kompisar när du kommer på att du måste åka till träningen... Sen kommer du tillbaka efter träningen, och helt plötsligt... Har grabbarna lite skönare kläder än de hade när du åkte, haha.
Robin Quaison skrattar, men är samtidigt ändå allvarlig. Det var en avgörande typ av val han stod inför, och han visste det redan då.
– När du är 16-17 härute så kommer du till den där punkten... ”Vad händer med livet? Ska jag gå åt höger eller ska jag gå åt vänster eller ska jag gå i mitten?”. Fram till dess hade jag väl dansat runt lite överallt. Jag sprang hela tiden till träning, jag jagade min dröm. Men payoffen... Den var däääär långt borta, jag visste inte om jag någonsin skulle nå fram. Och jag ville ju också ha de där nya jeansen, jag ville också ha de där sköna skorna.
I tidigare intervjuer har vi pratat om hur du påverkades när din närmaste fotbollskompis begick självmord under den här perioden. Min bild är att det fick dig att fokusera mer på fotbollen.
– Det gör ont att säga, men jag tror att det som hände med honom gjorde så att jag vaknade till och började fokusera. Jag blev en bättre människa på grund av det som hände honom.
Om Dree Low alltid visste att hans kompis skulle lyckas med fotbollen? Både och. Han såg ju såklart hur stor talangen var, men han visste samtidigt att enbart talang inte var tillräckligt.
– Alltså, han var ju skitbra på fotboll – men hur många har man inte sett som varit skitbra på fotboll och sedan ändå inte lyckats? Det fanns en annan kille som hette Gazi från Husby som också var otrolig. Han hade kunnat bli proffs, men han valde gatans liv istället. Man vet aldrig, det är sanningen. Att kasta bort sin talang är det värsta som finns.
Men Robin var annorlunda?
– Han hade disciplinen som alla andra kanske inte har. När han skrev på för AIK... det blev gähda. Jag hör fortfarande historierna nu – hur du brukar äta gröt fast du inte gillar det, hur du håller för näsan när du äter. Jag jobbar också hårt, men det är skillnad på min disciplin och hans disciplin. Jag har mitt eget schema. Jag kan gå till studion när jag vill, jag kan sova när jag vill.
Ingen gröt för dig.
– Ingen gröt. Kebab.
För Dree Low bar inte fotbollen på några drömmar. Han har alltid älskat sporten och gör det fortfarande – håller på Arsenal – men i unga år älskade inte sporten honom tillbaka.
– Jag brukade spela mycket med grabbarna i buren – ”The Cage” – men det här med att spela i lag och så gav jag upp ganska tidigt. Jag tränade lite med Råsunda, en kille som heter Nader hade ett lag. Jag var på topp, yao, jag var striker! Jag tränade lite med dom, men dom tyckte att jag var keff. Så efter det har jag inte spelat sådär riktig fotboll. Men jag kollar fortfarande hela tiden.
Talangscouten Robin Quaison ger sitt omdöme, det som visat sig bli ett slutomdöme.
– Dree var... en stark spelare. Du vet, han har alltid varit stor, så han var riktig jobbig att spela mot. Bra avslut också, faktiskt. Vi spelade på rasterna, på ungdomsgården. Det fanns ett litet svettigt rum på ungdomsgården där man kunde spela två mot två, tre mot tre... Vi spenderade många timmar där.
Pojkbusen blev småkriminell
Medan Robin Quaison kämpade för att förverkliga sin fotbollstalang blev Dree Low mer och mer intresserad av att utforska musiken. Från början inspirerades han mest av amerikansk hiphop – och fotbollsrapparen Martin Mutumba från Rinkeby – innan det svenska gangsterrapkollektivet Kartellen slog igenom.
– Kartellen kom typ när jag gick i nian – och Kartellen tog över. Dom ändrade inte bara musikgejmet, dom ändrade allt. Jag lovar, dom kom riktigt hårt, dom kom med kraft.
Första gången han testade på att spela in egen musik var på KFUM-gården i Kista – ”där fanns en shuno med ett riktigt skumt beat” – under namnet Terra Low. Några år senare ingick han sedan i Krabban, ett halvhemligt Husby-kollektiv som fick ett ganska stort lokalt följe.
Ändå går det inte att påstå att Dree Low gjorde någon satsning på musiken under tonåren. Han var en av sex söner till en somalisk mamma och en frånvarande pappa, och beskriver det som att han fick en stor del av sin uppfostran från gatan. Livet där drog mer än studion. Pojkbusen blev småkriminell utifrån en livskurva som egentligen bara pekade neråt.
Samtidigt var han något av en skuggfigur till och med i gathörnen. Plötsligt stod han inte där längre, plötsligt var han bara borta.
– Jag hade en period när jag slutade vara på gatan, när jag bara var för mig själv. Jag var 17-18, och jag kommer aldrig att glömma det. Jag blev sviken av många vänner, och kände bara... ”Vad är det här för något? Jag vill inte vara beroende av falska människor”.
Vad hände sedan?
– I ett, två år så var jag inte med någon. Jag var själv, jag var med min familj... Jag försvann. Men sen gick tiden, man glömde bort sveket. Så jag kom tillbaka, blev indragen igen.
Och det är ungefär då som skjutningarna tar fart runt Järvafältet?
– Stämmer. Jag tror att jag var 19 när det verkligen började bli hetsigt här ute. Först började det på andra sidan av fältet, så det var inte så nära mig... Men sedan spred det sig, och det stod klart att infektionen skulle sprida sig hela vägen. Vad ska man säga? Det är tragiskt.
Under 2020 var Dree Low den mest spelade svensken på Spotify, på så sätt hela landets allra mest populära musiker. I streamingvärlden är han klart större än Håkan Hellström, Ulf Lundell, Veronica Maggio eller vilken folkhemsförankrad, medialt etablerad artist du än kan tänka dig.
Det går inte att låtsas som att han är en obetydlig, marginell artist – men det går inte heller att påstå att han är en okontroversiell, oproblematisk artist.
Han kommer från just de gator på Järvafältet som slitits sönder av de senaste årens gänguppgörelser. Det är hans värld som spunnit iväg fullständigt bortom kontroll, hans generationskamrater som både skjutit och blivit skjutna. På frågan om han har följt den tragiska händelsekedjan inifrån eller från sidan svarar han ”lite av båda”.
– Men jag har varit kriminell, yani. Det är sanningen.
Grovt kriminell eller småbrottsling?
– Allt från grova saker till smågrejer.
Dree Low har blivit dömd vid några tillfällen, men inte för något mer allvarligt än olovlig körning och ringa narkotikabrott. Även om hans musik innehåller gott om referenser till våld, vapen och droger så tycker han inte själv att det är någon fullständig innehållsförteckning.
– Yani, det finns, såklart, men jag pratar inte bara om våld, vapen och knark. Jag har en massa låtar om helt andra saker – och när jag rappar så pratar jag om alla aspekter av livet här ute. De säger att jag glamouriserar gatulivet... Och okej, jag förstår att ibland så kan man tycka det – men varför berättar ni inte om hur mycket jag också problematiserar gatulivet? Vad hände med de gånger jag avrått barn från att äta tabletter och ta kokain? Det finns ingen som sjungit lika mycket negativt om gatulivet som jag har gjort. Jag berättar om livet här ute från alla sidor.
”Hur skulle jag kunna sova gott då?”
Nyligen publicerades ”Tills alla dör”, en bok om de dödliga gängkonflikterna i nordvästra Stockholm. I den redogör författaren Diamant Salihu för en polisiär uppfattning om hur miljonprogrammens rappare kan användas och utnyttjas av gatugängen från samma kvarter.
Artisterna är med på samma Instagram-bilder som gangstrarna de vuxit upp bredvid, de plussar varandra kors och tvärs genom samma kommentarsfält. Även om de inte själva deltar aktivt i den grova kriminaliteten så sägs de legitimera den. Det heter att de blir en sorts statussymboler och reklampelare för gängen – och samtidigt också en sorts negativa förebilder och vägvisare för förorternas unga.
– Alltså, jag ska inte ljuga... Det är klart att jag har tänkt på det, jag har tänkt mer och mer på det. Och inte för att media har varit på mig – jag skiter i media – men det finns eldsjälar här ute som jag verkligen respekterar och som jag har hamnat i diskussioner med. Vissa av dom säger att dom också uppfattar det som att jag glamouriserar dåliga saker, dom har sagt till mig: ”Tänk om du inspirerar någon till en dålig väg”.
Och vad tänker du då?
– Det är något jag tar med mig till sängen. Hur skulle jag kunna sova gott om du fått någon unge att välja fel väg i livet?
Tror du att du har gjort det?
– Jag vet inte. Jag förstår att gangsterrappen kan se glorifierande ut, det är inte något som jag förnekar. Och jag får väl fatta att musiken kanske är någon liten, liten del av förklaringen till varför saker har gått fel på Järva, det är mitt ansvar att bära. Om en enda människa har påverkats på ett negativt sätt av min musik så har jag en del i det. Men vid slutet av dagen... Det kan inte vara sju rappares fel att alla människor dör här ute! Det kan inte vara musiken som bär ansvaret för allt dåligt som har hänt! Jag är beredd att brösta min del av grejen. Fast jag bara har en liten, liten, liten del av skulden kan jag ändå ställa mig upp och säga det.
Dree Low har pratat med blicken huvudsakligen nedfälld under några minuter. Nu viker han upp den.
– Vem mer tänker göra det? Vem av dom som faktiskt bär det stora ansvaret?
– Jag måste säga en sak här...
Ifall du har pratat en del med Robin Quaison så vet du att det är en ovanlig mening. Så fort han är i någon slags officiellt sammanhang har han ett nästan gammeldags sätt att vänta på sin tur i samtalet, att inte prata innan han först blivit tilltalad.
Men nu vill han ha ordet, nu har han något han vill ha sagt.
– Dom människor som på allvar pratar om att det är rapparna som lockar folk till kriminalitet – det är människor som aldrig satt sin fot här ute. Bara för att du säger ”Glock” i en låttext så är du en dålig kille...?! Kom igen! Ni måste kunna göra skillnad på killen som säger ordet ”Glock” och killen som skjuter med en Glock. Musiken räddar många fler liv än den tar. Musiken är vägen ut från våldet, inte vägen in.
Dree Low är inte fläckfri. Han väljer att säga att han försöker hålla sig borta från kriminalitet – ”jag har för mycket att förlora” – snarare än att lova något dyrt och heligt. Det finns inte fog för att fästa en gloria ovanför hans huvud, men det är inte heller något han begär. Han vill mest bara slippa dömas för saker han inte är dömd för.
Vid den här typen av möte är rapparen en kille som är lätt att gilla. Han har nära till skrattet, och lyckas på något sätt vara både bullrig och lågmäld på samma gång. Samtidigt går det givetvis inte att bedöma hans personlighet – eller hans gärning – utifrån en halvdag i Akalla.
Robin Quaison har däremot känt honom i mer än 15 år, och han tvekar inte en sekund att ställa upp som karaktärsvittne. Han försäkrar att han inte har minsta tvivel att se Dree Low som en god förebild, en positiv kraft.
– 100 procent. Jag har sett hela hans resa – och hans väg har inte varit rak, den har inte varit självklar. Men det gör mig bara ännu mer stolt idag.
Som på beställning kommer en lågstadieklass i gula västar, på väg att korsa innergården längs vägen för någon utflykt. När deras lärare får syn på vårt lilla sällskap hojtar han till, ber om en bild och förklarar för sina elever.
– Killen här spelar i svenska landslaget – och han är från Akalla!
Just den här läraren verkar mer intresserad av fotboll än av hiphop. Dree Low blir degraderad till gruppfotograf.
– Quaison ska spela EM om några dagar. Då ska vi heja på honom!
Arbetsfördelningen verkar passa Dree Low alldeles förträffligt – en rad i hans mest kända låt ”Pippi” är ”jag hatar att vara känd” – men efteråt är det nästan som att Robin Quaison vill ursäkta sig på ett halvt beskyddande sätt. Han förklarar att det inte brukar vara sådär. I de flesta fall är det minsann Dree Low som skiner i rampljuset medan han själv får lov att stå tillbaka i skuggorna
– Jag är inte Sveriges största fotbollsspelare – men Dree är Sveriges största artist. Drar du jämförelserna mellan oss så är hans bedrift absolut större än min. Fyra gånger större, fem gånger större... Jag tror inte ens att Dree själv fattar hur stolt jag är över honom.
Parallellt med den mest destruktiva dödsvågen har även en sorts musikunder vuxit upp i Stockholms nordvästra förorter. Utan minsta problem kan du räkna upp ett dussin artister härifrån med nationellt genomslag; Dree Low, Adel, P.J och Blizzy från Husby, Cherrie, Imenella, Yasin och Jaffar Byn från Rinkeby, Greekazo och 1.Cuz från Hässelby, Z.E från Tensta... Det går att tycka olika saker om deras musik – om deras budskap – men det går inte att ifrågasätta deras framgång.
– Adel har jag känt ännu längre än jag känt Dree, sedan jag var sex år. Och hans väg har varit ännu krokigare. Men när jag ser honom idag, i intervjuer och så... Han har blivit vältalig. Fattar ni? Du är inte vältalig, Dree. Jag är inte vältalig. Men Adel är det. Och jag har sagt till honom: ”Bror, så långt du har kommit, så mycket det värmer oss att se det”.
Även om han inte ser sig själv som vältalig så är Robin Quaison tydligt retoriskt begåvad. Han har den där förmågan att växla tilltal beroende på vem han pratar med, vilket sammanhang han pratar i. När han vill så kapar han bort all slang, och förvandlar sig till en sorts orator.
– Vem är den riktiga förebilden? Vem är den viktiga förebilden? Om du letar efter någon som aldrig gjort ett misstag i hela sitt liv, som aldrig någonsin har trampat fel, som aldrig har umgåtts med någon som gått snett i livet – då är jag ledsen, då kommer du aldrig någonsin kunna hitta en enda förebild här ute. Dom personerna finns inte. Däremot finns det människor som gjort dumheter, som varit djupt nere – men som sedan tänkt om och tagit sig till en bättre plats i livet.
Som fotbollsspelare drabbas du sällan av guilt by association, du slipper en viss typ av beröringsskräck. Trots att vi har flera elitspelare med bröder och släktingar bland Sveriges absolut mest brottsbelastade gängkriminella avkrävs de sällan på några avståndstaganden. För en artist är villkoren ofta annorlunda.
– Jag spelar fotboll, och därför säger folk att jag är en bra förebild... Tro mig, dom här grabbarna som faktiskt stått i gathörnen är mycket bättre förebilder. Dom har gjort mer, sett mer, kämpat mer – och det är dom som barnen här ute kan känna igen sig i och relatera till. Kan inte folk se vilka förebilder dom här grabbarna är så är dom helt fel ute.
Ibland känns det som att gangsterrappen till sisådär 50 procent handlar om att bulta sig på bröstet och skrävla om sin egen status som den tuffaste kungen i djungeln. När nu Dree Low får beröm på riktigt – från någon han lyssnar på – är det som att han har svårt att ta det till sig. Han ser nästan förlägen ut.
– Vad ska jag säga, yao?
Är du inte stolt över vad ni byggt upp med musiken?
– Jo, för att... Vi var tvungna att göra det själva. Vi har aldrig fått någon hjälp från industrin, inga erbjudanden eller någonting. Så vi har lärt oss allt själva, fått ut allt helt själva, byggt upp hela vårt skivbolag och allting helt själva.
Så...?
– När du säger det... Det är en sjuk stolthetskänsla.
Vi sitter en stund och kollar på gamla klipp från förr på telefonerna. Robin Quaison sa först att han själv aldrig försökt rappa – ”jag har alltid varit för blyg för sånt” – men nu har det krupit fram en film från hans inkilning i Mainz.
– Ni ska få se, men den här ska absolut inte komma ut till folket...
Med hyggligt flow men bedrövlig närvaro karaokerappar Quaison till en Dree Low-låt som heter ”Va”. Upphovsmannen själv kan inte sluta skratta när han ser det.
– Abow, du skäms för mycket! Vilken scenskräck du har, haha!
– Det räcker, det räcker...
På Youtube ligger fortfarande ett klipp på Robin Quaison och Dree Low som 16-åringar i Husby-hallen. Sekvensen är filmad på valdagen 2010, och en Quaison med dreadlocks och bortvänd blick skämtar om att han röstat på Sverigedemokraterna.
– Redan då kan du se att jag hatade kameran. Men vet du vem jag sitter bredvid på den videon? Det är Paulos Abrahams storebror.
Vem är det som har filmat?
– Han heter Said Ali. Han har varit med länge, arrangerat mycket sån här drive in-fotboll. Nu har han ett pojklag i Råsunda IS, och vi är med lite där och hjälper till med det de behöver hjälp med.
Dree Low nickar:
– De har Top Class Music på bröstet. Fett roligt.
Med åldern och framgångarna har en vilja till ansvarstagande vuxit fram. Robin Quaison har tagit på sig en sorts mentorsroll för Paulos Abraham – det 18-åriga Groningen-proffset från Husby – medan Dree Low har lotsat in flera lokala artister till sitt egenuppbyggda skivbolag, Top Class Music. Just nu är det gaturapparen P.J som tycks stå inför genombrottet.
– Han har verkligen inte heller haft någon självklar väg. Han blev vägledd lite mer in mot... den andra sidan, förstår du? Han har en sorglig historia, en bror som nyligen gått bort i det här gatuvåldet. Just nu behöver han oss mer än någonsin. Vad skulle han göra nu om han inte var artist? Jag kan inte tänka mig. Men Top Class Music har hjälpt honom mycket, det kan jag ärligt säga. Nu kan han istället försörja både sig själv och sin familj genom att vara artist.
”Som jag sprungit med en sele”
En annan av nyckelfraserna i Dree Lows ”Pippi” lyder: ”De hyllar mig i Mitt I, men hatar i Expressen”. Det är en av Robin Quaisons favoritrader.
– Den där, den var så perfekt! Ibland känner jag också sådär... När vi hjälper någon framåt är det aldrig någon som märker det. När jag ger bort 500 landskampsbiljetter till barnen i Akalla, Husby, Rinkeby och Tensta så står det här i lokaltidningen Mitt I – men det står aldrig i Aftonbladet eller Expressen. Det är inte så att jag jagar uppmärksamheten, men jag undrar varför...?
Vad tror du själv? Misstänksamhet och missunnsamhet mot förorten?
– 100 procent, 100 procent. Genom hela livet, hela karriären... Jag har sprungit – men det är som att jag har sprungit med en sån här sele. Det är som att en kraft hela tiden har hållit mig tillbaka. Det går fortfarande att springa, men allt är lite tyngre. Och jag tror att det har varit ännu mycket värre för Dree. I fotboll är det ändå lättare att... spela ditt eget spel. I musiken så behöver du medierna för att bli större, för att bli en profil, för att bli mer omtyckt, för att bli förstådd. Om jag tycker att det dragit i min tröja vill jag inte ens tänka på hur det känts för honom. Dom har dragit i honom, dom har hållit honom tillbaka, dom har försökt trycka ner.
Under våren har Netflix-serien ”Snabba cash” varit en av Sveriges stora tv-succéer, hyllad av både tittare och kritiker. Den utgår från förortsvåldet på ungefär samma sätt som Dree Lows musik – delar är glamouriserande, delar problematiserande – men har inte alls mötts av lika många invändningar och lika stark kritik.
För många människor på Järvafältet finns det en provocerande dimension i det. För dem framstår det som att det viktiga inte är vad som sägs, utan vem som säger det. Är det alltså okej att berätta på det här sättet så länge det är ett multinationellt medieföretag som är avsändare...?
Diskussionen är minst 30 år gammal. Redan när N.W.A. lanserade gangsterrappen i Compton i skarven mellan 1980- och 1990-talet blev det tydligt att gatuvåldet var sexigt, att gatuvåldet var lätt att sälja till en köpstark målgrupp.
Men vem skulle tjäna pengarna? Och vem hade tolkningsföreträdet? Själva kallade N.W.A. sig för ghetto reporters, inifrånskildrare av verkligheten. Dree Low känner igen sig i det uttrycket.
– Det gör jag. Men hela den där gränsen är svår att sätta – var börjar jag glorifiera, var slutar jag berätta? Det är en skitsvår gräns att dra, och vem har rätt att göra det? Och man utvecklas som artist, man utvecklas som människa. Jag rappar inte på samma sätt som jag gjorde i början. Jag tycker fortfarande att en konstnär inte ska begränsas – det är mycket viktigt att vara fri att nämna alla sidor av saken – men jag tänker på konsekvenser idag på ett sätt som jag inte gjorde förut. På mitt senaste projekt är jag mycket mer personlig än jag varit tidigare. Man måste visa sidor som inte bara är den hårda. Och jag försöker inspirera människor på ett bra sätt, jag gör verkligen det. Jag försöker vara en bra förebild.
Det är ändå viktigt för dig?
– Mm. Så är det.
När jag frågar vad som är rättvist att kräva av två förortskillar i deras position så svarar Robin Quaison med en kontrollfråga. Menar jag vad samhället och staten har rätt att förvänta sig – eller vad som är rättvist att kräva gentemot dem själva?
Två olika nyanser av frågan, med två helt olika svar.
– Om du pratar om oss så har jag väldigt höga krav på mig själv i den här frågan – och jag väntar mig mycket av en sådan som Dree också. Vi kan pusha barnen här. Du såg den här skolklassen som kom här, bara glädjen i deras ögon när de såg oss. Den glädjen... Jag känner igen den. Jag hade själv samma glädje i ögonen när jag såg Martin Mutumba här som liten. Jag vet hur det känns att se en förebild här ute i dina egna områden. Det kan få dig att verkligen sträva efter din dröm.
Och om jag pratar på någon slags samhällsnivå...?
– Då känner jag också ett slags skyldighet, det gör jag, men den är inget mot skyldigheten som staten borde känna. Det går liksom inte för politikerna att peka på oss och tro att vi ska göra deras jobb.
Robin Quaison slår först ut med händerna, sedan slår han ihop dem.
– Dom håller inte... Vad heter det...? Dom håller inte sin del av avtalet.
På sin ”Flawless” från 2019 rappade Dree Low om att vara ”som Quaison i Gnaget”, och hela hans backkatalog är sprinklad av fotbollsreferenser. Det är allt från dagens storstjärnor (Mané, Sergio Ramos) över historiska hjältar (Maradona, Maldini) till mer oväntade namn (Juanfran, Callejón).
Nu släntrar vi tillbaka genom Akalla centrum – betar av en obligatorisk selfiesväng – och Dree Low funderar på om han inte borde slänga ihop en egen EM-låt. Det är rättvist att säga att han inte är helt övertygad av förbundets officiella ”Flaggan i topp”.
– Jag pratade med (producenten) Straynané om det, och han började faktiskt göra ett beat. Men jag vet inte riktigt vad som hände... Jag taggade från studion innan det var klart.
Vad skulle din låt handla om då?
– Bara om Robin, haha.
Snart sju år har gått sedan Robin Quaison lämnade Stockholm. Sedan dess har det blivit tre säsonger i Italien och fem i Tyskland, och nyligen tog han rekordet som den främsta Bundesliga-målskytten i Mainz hela historia.
Vad som händer efter EM är inte klart ännu, men kanske blir det ett nytt land och en ny storliga. Oavsett vilket kommer de här kvarteren alltid att vara hemma för Quaison, det som händer här kommer alltid att påverka honom.
– Det är helt omöjligt att klippa av helt, det går inte. Sanningen är att när jag sitter hemma i Mainz och ser rubriken om ”Man skjuten” så får jag alltid en klump i magen... Öppnar artikeln, ser ”nordvästra Stockholm”... Klumpen i magen växer... Jag blir alltid orolig. Är det någon jag känner? Även om jag inte bor här längre är det ändå alltid något som finns med mig. Jag tänker på grabbarna... Vad är det för tider just nu? Vad händer med dom? Hur mår dom? Ingenting har hänt dom jag verkligen står nära, men det här gatuvåldet gör hela tiden så att man är orolig för folk man inte vill vara orolig för.
Medan vi sakta går förbi torget i Akalla passar Dree Low och Robin Quaison på att uppdatera varandra på kompisar från förr, namn som dyker upp nu när de är tillbaka.
– Vad gör George nu?
– Han är naprapat, bror.
Någon annan jobbar på skola, en tredje kille på lager. Vanliga jobb, vanliga liv. För de allra flesta är det ju så tillvaron har blivit. I grunden är både Robin Quaison och Dree Low pessimistiska inför för utvecklingen på Järvafältet – ”så som det ser ut nu kommer det bara att bli värre och värre” – men gör samtidigt ändå en ansträngning för att se ljuspunkterna. Det går att lyckas även om du kommer från de här kvarteren. Det går att hitta både goda exempel och förebilder. Det går att göra olika val.
Walla, det finns ljus.
Trots allt känns det som en fin dag, en hoppfull dag. För fotbollsspelaren väntar en mästerskapssommar, för artisten närmar sig spelningarna och turnéerna igen. Solen skiner, barnen leker, vaccinet biter. Klockan är ungefär två på sommarens första måndagseftermiddag när vi till sist skiljs åt vid parkeringen bakom Akalla centrum.
Strax före halv fyra ekar sedan skotten mitt i Husby. Både förbipasserande och skolbarn blir vittne till den bestialiska jakten och de dödande kulorna. Nyhetsflasharna kommer snabbt. 28-årig man mördad i Husby.
Mindre än två timmar tidigare stod vi mindre än en kilometer bort. Då stod vi där för att en 27-årig man från Akalla och en 26-årig man från Husby skulle visa att det finns andra rubriker att skriva, andra vägar att gå.
Allt om fotbolls-EM 2021
Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare