Fagerlund: En FA-cupfinal värdig alla de som kämpat

1921, 1971, 2021.

Chelsea och Arsenal bjöd på en FA-cupfinal värdig alla de som kämpat för något så banalt som rätten att få spela fotboll.

Och svenskarnas involvering i utvecklingen ska inte underskattas.

För exakt hundra år sedan bannlyste FA damfotboll, femtio år senare lyftes förbudet. Det var känslosamt att se två av pionjärerna, Lesley Lloyd och Elsie Cook, bära ut cuppokalen på ett välfyllt Wembley denna gråruggiga vinterdag medan de torkade tårfyllda ögon.

Den 5 december är och förblir ett speciellt datum i engelsk fotbollshistoria. Trots att FA-cupfinalen vanligtvis spelas i vårvärme bjöd de två största klubbarna på en oförglömlig drabbning värdig alla de som kämpat för sporten genom åren.

Ansiktet utåt för damfotbollen

En annan pionjär, Emma Hayes, är inte längre enkom tränare. 45-åringen är själva ansiktet utåt för engelsk damfotboll, med den sortens auktoritativa personlighet som till och med vinner över skeptiska män (hon prisades för sin expertroll under herrarnas EM i somras).

Länge fanns det något Hayes saknade, och då åsyftas inte inhemska titlar. Arsène Wenger hade Alex Ferguson, Pep Guardiola sin komplicerade relation till José Mourinho. WSL behövde någon som rörde om i grytan och bidrog till en rubrikvänlig storyline.

Tänk att denna någon visade sig vara en 38-årig svensk.

Ända sedan Jonas Eidevall med ett triumferande vrål föll ned på knä i öppningsmatchen på The Emirates har ett kallt - om än respektfullt - krig förts. Hayes är en vinnarskalle av rang och uppskattade knappast Arsenal-tränarens teatraliska firande efter segern mot Chelsea.

”Störst rivalitet har vi till Man City”, påstod Hayes nyligen, något som få gick på. Arsenal är laget att slå numera, mycket tack vare Eidevall.

Iögonfallande startelvor

Båda Londonklubbarna ställde ut iögonfallande startelvor under söndagseftermiddagen. Magdalena Eriksson vänsterback och Jess Carter mittback? Yttern Erin Cuthbert som högerback?

Okej då.

Eidevall satsade å sin sida på mer traditionella mittbackar i Wubben-Moy och Beattie och satte Lia Wälti på mittfältet. Det får konstateras att Hayes fick ut betydligt mer av sin formation under de inledande 30 minuterna, faktum är att Chelsea borde haft en större ledning när det vankades pausvila.

Fran Kirby och Sam Kerr löpte ständigt in bakom Arsenals backlinje och hade vad som kändes som otaliga avslut. 1–0-målet kom sig av att tidigare Linköpingsspelaren och Eidevall-kompatibla Frida Manuum stod för en blunder hon nog helst vill glömma, varpå Kirby utnyttjade slarvet genom att dra in ledningsmålet.

Det var först när Katie McCabe och Beath Mead bytte kant som Arsenal kom in i matchen, men det hjälpte föga. Då Kerr tryckte in bollen i nätmaskorna i 57:e minuten med ett smart avslut intill stolpen höll Chelsea båda händerna på pokalen. Australiensaren, som säkert grämt sig över de missade lägena under första halvleken, såg främst lättad ut.

Behövdes inga svarta katter

När Kerr sedan spektakulärt lobbade in 3–0 bakom målvakten Manuela Zinsberger höjde slutligen Emma Hayes näven i en segergest. Fortfarande mer sansad än hennes nya duellant var på The Emirates i september.

På presskonferensen inför finalen avslöjade Eidevall sin vidskeplighet inför svarta katter.

”Om Emma Hayes ser detta lär hon väl släppa ut tusen katter och låta dem springa över vår gata”, tillade svensken skämtsamt.

I dag behövde Chelsea inte ta till extrema åtgärder för att säkra sin tredje FA-cuptitel. Det bättre laget vann på Wembley Stadium, femtio år efter att kvinnor tilläts spela fotboll igen på dessa öar. Sporten har fortfarande en lång väg att vandra men oavsett lagtillhörighet kan det knappt bli vackrare än så här.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.