”Egentligen var det ett stort felbeslut att skjuta från den där distansen”

Erik Edman om Premier League-året och chocken att bli köpt av Tottenham

Erik Niva

• Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
• Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
• Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? Erik Edman.

VAR? Tottenham, England.

NÄR? 2004/05.

/Erik Edman berättar själv/

”Det hade gått bra för mig i EM 2004, men när Tottenham kom in med ett konkret bud för mig var det ändå som en chock. Hade jag spelat i Ajax, PSV eller Feyenoord hade det varit en annan sak – men steget mellan lilla Heerenveen och Tottenham kändes inte normalt. 

Det enda som ens kommit i närheten var några veckor tidigare då jag hade Benfica på bordet, men då sa Heerenveen nej. De tyckte i grund och botten att de fick för dåligt betalt, och jag hade hunnit börja ställa in mig på att spela vidare i holländska ligan.

Men grejen med Tottenham var att de var mitt uppe i en sorts nystart. Den här sommaren hade hela den sportsliga ledningen bytts ut, så fransmannen Jacques Santini var ny manager, dansken Frank Arnesen ny sportchef och holländaren Martin Jol var ny andretränare. Väldigt mycket hände med både klubben och laget på väldigt kort tid.

Även om Tottenham inte hade presterat som en storklubb under en tid så var det ändå en storklubb på ett väldigt tydligt sätt, en sovande jätte. Så som jag uppfattade det hade Frank Arnesen fått order om att städa upp och ta in nytt och spännande med potential att lyfta klubben, och alla insåg nog att 2004-05 skulle bli något av ett ombyggnadsår.

Flera månader senare undrade jag fortfarande hur jag egentligen hade hamnat i Tottenham, så då frågade jag faktiskt Martin Jol om hur de hade tänkt. Då berättade han att Santini haft Bixente Lizarazu som förstaval, men när han lämnade Bayern München så valde han att flytta tillbaka till Olympique Marseille istället.

Då hade de börjat titta mot Holland istället. Frank Arnesen hade jobbat många år i PSV, och frågade Martin Jol vem han tyckte var den bästa vänsterbacken i holländska ligan. ”Maxwell i Ajax”, sa Martin. ”Honom har vi inte råd med. Vem är näst bäst?”. Och då hade Martin sagt mitt namn.

helskärm

Själv hade jag egentligen inte vuxit upp med Tipsextra, det var mest något som farsan satt och somnade till varenda jävla lördag. För mig var det annorlunda. När jag flyttade ner till Helsingborg 1994 så fick jag tillgång till dansk tv, och det var på den tiden Michael Laudrup var som störst. Först spelade han i Barcelona, sedan i Real Madrid – så jag fastnade för spansk fotboll. Det var kul att titta på, underhållande. På den tiden var jag innermittfältare, så min favorit var Fernando Redondo.

Men det är klart att Premier League ändå hade ett speciellt skimmer för mig också. Från början kändes det som att jag hade hamnat i någon jävla film. Många av de här spelarna hade jag sett på tv så väldigt många gånger, men nu så bytte vi plötsligt om i samma omklädningsrum. I början kändes det konstigt att spela med Ledley King, Robbie Keane, Freddie Kanouté och de andra, det kan jag ärligt säga.

Men det där blir snabbt också en vana. De killarna är ju precis som oss andra. Efter en vecka eller två kom till insikten att det inte var något märkvärdigt med dem som personer, alla var jävligt sköna.

Kvalitetsmässigt var det absolut ett stort kliv jämfört med Holland. Alla i truppen höll svensk landslagsklass – eller högre. Robbie Keane, Jermain Defoe, Freddie Kanouté och Michael Carrick var ännu bättre än så. Kvaliteten på träningarna var lika hög som i en riktigt bra match.

Bäst av alla var Ledley King. Odiskutabelt. Han är den absolut bästa jag har spelat med på klubblagsnivå, det finns ingen annan som ens är i närheten. Varje gång jag hade honom bredvid mig kände jag att jag gjorde en bra match. Sedan kom det någon annan bredvid mig istället och då var det: ”Fan, det stämde inte idag”. Ledley städade alltid upp bakom när man låg fel, såg alltid till att allt hängde ihop och fungerade.

Men redan på den tiden var det ju så att vi andra knappt ens såg honom på träningsanläggningen. Han var inne i gymet fram till och med torsdag, på torsdagarna brukade han jogga några varv runt planen medan vi tränade och på fredagen kom han ut och var med oss och körde kvadraten och kanske lite smålagsspel. Det var allt – men på lördagen var han ju Man of the Match. Så var det hela tiden.

”Gick mot Ronaldo...”

Några år efter att jag hade lämnat klubben såg jag Tottenham möta Sevilla i Europa League, och då fick jag höra att Ledley inte hade gjort en enda riktig träning på tre månader. Ändå var han fullständig jävla chef i den matchen också. Helt outstanding. För mig hade han varit en av tidernas riktigt stora ifall han inte hade haft alla de här problemen med sina knän.

Den här säsongen var nog den sista då han trots allt ändå kunde spela alla matcher, och det var helt avgörande för oss. Tack vare honom fick vi snabbt ihop någon sorts solid defensiv bas att stå på. Trots att laget var ganska ofärdigt släppte vi inte in mer än ett mål någon enda gång på de tio första matcherna, och vi behövde verkligen den vinden med oss i seglen in på säsongen. Det började faktiskt riktigt bra. Vi fick kryss mot Liverpool i premiären, vi höll nollan mot Chelsea på Stamford Bridge och mer än en månad in på säsongen hade vi fortfarande inte förlorat en enda match.

Första förlusten kom i sjunde omgången, hemma mot Manchester United. Jag gick mot Cristiano Ronaldo, och var riktigt nöjd med insatsen mot honom – men surt nog drog jag på mig en straff vid en fast situation som vi förlorade på. Det kändes inte bra.

Sedan var det Everton borta, och i den matchen fick jag fick en hjärnskakning efter att ha skallat ihop med Tim Cahill. Det var precis det som inte skulle hända. Jag kände att jag hade fått en bra start och kommit in riktigt bra i klubben och ligan, men nu tog det väldigt lång tid att komma tillbaka. Man ska inte använda hjärnan – den ska få vila – så jag låg bara hemma, gjorde ingenting och var jäkligt uttråkad.

Jag fick flera bakslag, men efter sex veckor tyckte jag ändå att jag började känna mig spelklar. Vi skulle spela derbyt mot Arsenal, och jag ville såklart väldigt gärna spela. Lite lurade jag nog mig själv med någon sorts önsketänkande: ”Det är nog bättre nu”.

Och vad hände? Precis när uppvärmningen är på väg att ta slut fick jag en boll rätt i huvudet. Jag var på väg att gå in, samtidigt som vår marockanske mittback Noureddine Naybet stod och slog långa crossbollar. Han fick någon sorts sneträff, och prickade mig i huvudet från typ 40 meter.

Jag visste faktiskt inte hur jag skulle göra, men kände mest: ”Vafan, jag kan inte skita i den här matchen också”. Trots allt spelade jag ändå matchen, och även om vi förlorade med 5-4 så är jag glad att jag gjorde det.

helskärm

Personligen var jag faktiskt rätt nöjd, trots fem insläppta. Jag hade Fredrik Ljungberg emot mig, och lyckades väl tämja honom hyfsat. Men framförallt var det upplevelsen, stämningen... Trycket som var på den matchen har jag aldrig upplevt, vare sig förr eller senare. Arsenal hade precis gått igenom sin ”Invincibles”-period, Tottenham var lillebror – och det var faktiskt ett riktigt hat som låg där i luften.

Och White Hart Lane... Det fanns inget bättre, i alla fall inte för mig. Alla har sina egna specifika favoritarenor beroende på var de själva har spelat, men jag upplevde aldrig en bättre arena under min karriär. Så jävla cool att spela på. Tät som fan, grym stämning, en magiskt häftig arena.

Men för egen del fick jag inte tillbaka rytmen. I matchen efter derbyt mötte vi Aston Villa, och jag kände mig helt seg och groggy och blev tvungen att byta efter första halvlek.

Till sist dröjde det nästan tre månader från det att jag fick den första smällen mot huvudet tills det att jag spelade regelbundet igen. Och vid det laget hade vi redan hunnit byta tränare.

Efter den fina starten förlorade vi sex raka matcher, och det blev allt mer uppenbart att det var ett stort problem att Jacques Santini inte riktigt kunde engelska. Det var svårt att veta exakt vad han ville. Hans assistent kunde språket lite bättre, men det blev ändå så att Santini la sina taktiska direktiv på en väldigt basic nivå. Och när chefen inte kunde uttrycka sig och förklara så gjorde det så att många spelare upplevde honom som introvert och nästan asocial.

Jag tror att han kände sig rätt frustrerad också. Han hade ändå haft det franska landslaget i några år – ”Zizou” och grabbarna – och på något sätt fick jag intrycket av att han var irriterad över att vi inte var på samma nivå som dem: ”Fan, ska jag verkligen behöva bygga nytt hela vägen från grunden?”.

Dessutom fick jag intrycket av att det fanns friktion mellan Jacques Santini och Frank Arnesen också, det var rätt frostigt dem två emellan. Till exempel hade Arnesen tagit in Michael Carrick som ung och het från West Ham – men Santini var inte så glad i Carrick, visste väl knappt vem det var. Han ville inte ha honom, men alla andra såg ju: ”Shit, vilken passningsspelare”.

Martin Jol tog över som huvudtränare, och det första han gjorde var att ta bort Jamie Redknapp och sätta in Carrick istället. Det var en stor förändring, för Jamie hade varit kapten fram till dess.

Jol hade själv spelat i England, så på många sätt var han mer av en engelsk tränare än någon som kom från den traditionella holländska skolan. När jag var i Heerenveen körde han RKC Waalwijk, och det var ett kontringslag som låg i 4-4-2 och ställde om. I Holland var det ett väldigt annorlunda sätt att spela på.

Han insåg ganska snabbt vad våra styrkor i Tottenham egentligen var. Se till så att Ledley är frisk, ge bollen till Carrick och se till så att han snabbt får upp den till våra forwards... Ungefär så. Bortsett från Ledley ska jag vara ärlig och säga att våra kvaliteter egentligen låg längst fram i banan. För att vara ett ungt mittenlag hade vi fyra forwards som höll jävligt hög klass.

Utöver Defoe, Keane och Kanouté kom Mido in i januari. Jag kände honom som spelare från hans Ajax-tid, och jag tyckte att han var fantastisk. Det är ändå ett kvitto på att man gör något bra om man sätter Zlatan på bänken. Mido är sådan, så när han kommer in och börjar träna de första veckorna så tänker man bara: ”Shit, det här är världens bästa anfallare! Det kan inte finnas någon bättre!”. Det var så i Wigan när jag spelade där – och samma sak här i Tottenham.

Sedan är han en jävla skön snubbe också, på sitt eget väldigt speciella sätt. Trots att det här var ett lag med många unga killar i samma ålder var jag själv nästan inte alls något på krogen, men ett par gånger gick jag ändå ut med Mido. Han parkerade bara bilen mitt utanför stället, gav nycklarna till vakten och gick in. ”Vafan, de har ingen sån där valet-parking här! Bilen står ju totalt felparkerad, de kommer sätta såna här jävla klamrar på däcken och bärga bort den så att du får hämta den på något jävla lager utanför stan!”. Men Mido sket ju i det. Han gjorde som han ville, tyckte att det borde funka likadant i London som det tydligen gjorde för honom när han var hemma i Kairo.

När Mido hade kommit in så hade vi fyra riktigt bra strikers. Martin ville ha en stor och en liten, så Mido fick växla med Freddie Kanouté, och Robbie Keane fick turas om med Jermain Defoe. Riktigt bra alternativ, så vi började vinna och säsongen vände igen.

helskärm

”Var mest bara surrealistiskt”

Runt nyår hade vi åtta raka utan förlust, och borde ha vunnit på Old Trafford också. Det var den här matchen då Roy Carroll tappade in en lyra från halva plan, men domarteamet ändå inte godkände målet. Det kändes ju som en stöld. Det var inget snack om saken – bollen var ju en meter inne! Ända nerifrån vänsterbacken hade jag ju känslan av att Carroll var där och grävde långt innanför mållinjen, men det var väl det där klassiska med Manchester United under Ferguson... Han satt där som någon typ av Gudfader, och det kändes verkligen som att alla var rädda för hans vrede.

Tottenham hade inte fått med sig tre poäng från Old Trafford på väldigt länge, och för att vinna mot Manchester United behövde man göra mer än att bara besegra dem.

På våren spelade jag de allra flesta matcher, men kände mig ändå inte helt säker på min plats. Det var jag och Timothée Atouba som konkurrerade, och han var en jävla skön spelare. Avig, irrationell och konstig, men med fantastiska kvaliteter som skiljde sig totalt från det jag hade. Ofta kändes det som att Martin ville spela mig på bortaplan – solid defensivt – och så fick Timothée komma in mot lite sämre lag på hemmaplan för att göra sina grejer.

Själv minns jag ju mycket från den här säsongen, men alla andra kommer egentligen bara ihåg en enda sak.

Liverpool borta i slutet av säsongen... Det hade varit en hörna, och när jag fick bollen tänkte jag väl inte så mycket mer än att jag skulle ta den framåt i planen. Jag vet att Robbie Keane sprang där framme och gapade, skrek och viftade om att han ville ha bollen – som han alltid gjorde – men av någon anledning hade jag känslan av att jag var närmare deras mål än jag i själva verket är.

Egentligen var det ett stort felbeslut att skjuta från den där distansen, men den här gången blev det ju rätt bra ändå. Bollen seglade in i krysset nedanför The Kop, och... det var mest bara surrealistiskt.

helskärm

I flera veckor efter det där skanderade publiken ”Shoot! Shoot!” precis varenda gång som jag fick bollen. Freddie Kanouté gjorde rätt många fina mål i sin karriär, men han var ändå på mig om att göra någon sorts fiktivt byte: ”Du kan få tio stycken av mina mål om jag får det här av dig”.

Målet dyker fortfarande upp på sociala medier med jämna mellanrum, och det är bara kul. Någon form av egoboost får jag ändå erkänna att det ger.

Som helhet blev väl säsongen okej efter förutsättningarna, men det hade absolut kunnat bli ännu bättre. Vi blev nia till slut, men ända in i de sista omgångarna hade vi en liten chans att i alla fall gå till UEFA-cupen. Men det blev inget. På de två sista matcherna mot Middlesbrough och Blackburn tog vi bara en poäng.

Direkt efter den sista matchen visade det sig att vi skulle åka till Mauritius i fyra, fem dagar. Klubben hade gjort någon deal, men det blev ramaskri från vissa av spelarna som bara ville åka till sina hemländer och sina familjer. Det låter såklart sjukt, men de allra flesta av oss såg det verkligen som en bestraffning att behöva åka till Mauritius. Vi väntade själva vårt första barn, så jag tillhörde själv dem som inte ville åka.

Men nä, alla skulle med: ”Träningsanläggningen i morgon klockan åtta, sedan vidare till Heathrow”. Men Timothée Atouba, Freddie Kanouté och Mido sket helt enkelt i att dyka upp. De bara vägrade, följde inte med. Så när vi kom tillbaka efter sommaren var både Timothée och Freddie sålda. Mido fick stanna lite på nåder – både han och Martin Jol tillhörde Mino Raiolas agentstall – men jag vet att de i klubben var besvikna på honom också.

helskärm

I förlängningen påverkade det här även mig. Jag startade de tre första matcherna säsongen 2005-06 – vi höll nollan i alla tre – men eftersom klubben gjort sig av med Timothée var de tvungna att hämta in en annan vänsterback. Och istället för att ligga lite före min konkurrent hamnade jag istället långt bakom Young-Pyo Lee, som Tottenham tog in från ett PSV som precis gått till semifinal i Champions League.

Jag försökte snacka lite med Martin Jol, men fick väl inte riktigt de garantier och besked som jag kände att jag behövde. Det var ingen schism mellan oss – jag gillar honom och tycker att han är en bra tränare – men ett år före VM ville jag veta att jag verkligen skulle få speltid.

I det läget hörde Rennes av sig. De hade följt mig länge, och inlett den franska säsongen med fem raka torsk och låg sist i ligan. De var desperata, så jag fick ett jävla bra kontrakt. Egentligen borde det inte vara möjligt när du flyttar från en stor Premier League-klubb till en av de lite mindre klubbarna i Frankrike – men jag höjde faktiskt min lön riktigt rejält när jag gick till Rennes.

När jag hade förhandlat om min övergång från Heerenveen till Tottenham så kände Frank Arnesen till exakt hur lönenivån såg ut i Holland, så kontraktet han erbjöd var inte ens i närheten av att vara kompatibelt med vad de flesta andra i laget tjänade. För att spela så många matcher som jag gjorde så hade jag varit en väldigt billig lösning för Tottenham, och det bidrog absolut till att jag valde att flytta vidare.

Men hade jag tagit samma beslut idag? Nej, det hade jag inte. Martin Jol hade inte behövt utnämna mig till förstaval, utan hade han bara sagt att jag skulle få mina matcher under säsongen så hade det varit tillräckligt för att jag skulle stanna. Sedan hade jag fina år i Rennes också – fick spela med Kim och Isaksson och Yoann Gourcuff – men auran runt ligan och klubben kan såklart inte mäta sig med Premier League och Tottenham.

Hade jag gjort om samma val idag så hade jag inte flyttat.

helskärm

En gång fick jag ändå komma tillbaka till White Hart Lane som spelare, men det slutade med en 45 minuter lång mardröm. Hösten 2009, jag spelade i Wigan. Faktiskt så hade jag precis kommit tillbaks från en hjärnskakning den gången också, och jag såg nog fram emot att komma tillbaka till White Hart Lane lite för mycket. Med facit i hand skulle jag inte ha spelat.

För Wigan var Tottenham borta såklart en tuff uppgift, men även om vi låg under med 1-0 i paus kände vi ändå att vi hade lite hugg. Men sedan var andra halvlek bara hemsk, hemsk. Vi släppte in åtta mål – förlorade med 9-1 – och jag ville bara få bort mig själv från planen. Det var förnedrande på alla möjliga olika sätt. Även om jag bara hade haft en dryg säsong i Tottenham ville jag ju ändå bevisa för alla runt den klubben att jag var en bra spelare.

Idag kan jag väl egentligen inte säga att jag har någon relation till Tottenham. Förra säsongen försökte jag få biljetter till en match, men det var ingen som svarade när jag ringde, haha. Det var under tiden då Tottenham spelade på Wembley, och det här var en match mot Manchester City som de hade blivit tvungna att flytta till en måndagskväll eftersom NFL hade spelat amerikansk fotboll där på helgen. Det var kallt som fan, och jag och min grabb satt och frös där högt upp på läktaren, jättelångt från planen. Inga VIP-biljetter, direkt, och där och då kan jag inte påstå att jag kände mig särskilt delaktig i klubben.

Men idag är Tottenham tillbaka i den position där jag tycker att de hör hemma. Det är en riktigt jävla stor klubb, och någonstans kan jag väl ändå känna att jag var en liten, liten mikrobricka på vägen under bygget som lett dem hit fram. Det var viktigt att bryta en spiral som gått åt fel håll ganska länge, och nystarten gjordes på något sätt under perioden när jag också kom. När vi gick in i säsongen 2005-06 och började vinna så fanns det en tydlig framåtriktning i klubben igen.

I stort sett tycker jag att de har klarat av att hålla fast vid den ända sedan dess”.