Frändén: Mest tråkigt för Zlatans eftermäle
Publicerad 2020-09-06
Zlatan Ibrahimovic har ännu en gång satt ner foten i debatten om det landslag han lämnat.
Ett problem är att han verkar glömma hur stora fötter han har och hur många som följer varje steg de tar.
Svenska landslaget behöver ingen kvasidebatt om rasism just nu.
Men svensk fotboll behöver fortsatt en diskussion om mångfald.
Det började med en skakning på nedre däck, när Dejan Kulusevski förklarade i TV4 att han var chockad över att inte ha fått starta matchen mot Frankrike. Kulusevski är nästan ny i gänget, han kommer från en av svensk fotbolls tyngsta transferaffärer och han ska bilda anfallskedja med Cristiano Ronaldo i höst. Det är klart att han tycker att han borde ha fått starta matchen. Det är inte självklart att han ska uttrycka det i en intervju.
Nu är Dejan Kulusevski 20 år gammal och inte helt inskolad i Janne Anderssons ABC.
Uttalandet gav förstås ringar på vattnet – det är det vi finns här för! – men inte mer än att det skulle ha blåst över på ett par dagar.
Sedan satte Zlatan Ibrahimovic ner sina fötter av storlek 47 på Twitter och misstroendeförklarade hela den svenska landslagsledningen. Ett ”jävla skämt” och ”ytterligare ett bevis” på vilka ”inkompetenta personer” som förstör för svensk fotboll. Kväver den, till och med.
Stråk av missunnsamhet
Här finns hundra frågor att ställa så låt oss städa undan ett par direkt:
Det går förstås att prata om nyanser här, om vikten av diplomati och tydlighet när man som svensk fotbolls viktigaste kulturbärare startar ett krig med densamma. Men att be Zlatan Ibrahimovic att vara diplomatisk är ungefär lika effektivt som att använda honom som målvakt i Milan. Det är inte där han har sina kvalitéer.
Zlatan har inte tvekat att ge sig på sitt gamla landslag sedan han själv slutade, inte sällan med stråk av missunnsamhet och en typ av småaktighet som han borde hålla sig för god för. Dagens bajsmacka på Twitter är ett fullt medvetet sätt att skapa oreda i landslaget bara dagar inför mötet med Portugal. Den delen är mest tråkig för Zlatan Ibrahimovic eget eftermäle. I ett land där han hade kunnat åldras som en ikon med hjältestatus har han effektivt skjutit ner varje möjlighet att adlas av Svenska Fotbollförbundet. Och då har de ändå rest en staty till hans minne. Eller försökt i alla fall.
Får inte vara så slarvig
Men problemet är tvådelat:
Att Ibrahimovic skjuter giftpilar mot Blågult hade landslaget nästan lärt sig att leva med.
Att han varje gång hundvisslar om rasism i landslagsledningen är en helt annan historia. Och här kan en gång vara ingen gång, men två, tre gånger en solklar vana.
Förra hösten gick Zlatan bort sig i en intervju i Expressen när han kallade landslaget post Ibrahimovic för en ”sekt” och menade att inga spelare med utländsk bakgrund fanns med i Janne Anderssons första trupp. Det stämde inte och man får inte vara så slarvig när man kastar ur sig anklagelser av den magnituden. Framför allt inte om man har så stora fötter som Zlatan Ibrahimovic.
Men känslan av att vara en udda fågel, att inte passa in och att härleda det till sin etniska bakgrund kan ingen ta ifrån honom. Att han delar den med många första och andra generationens invandrare inom svensk fotboll är inga nyheter. Tidigare landslagsspelaren Abbe Khalili sa i efterspelet kring debaclet att han och flera lagkamrater delade Zlatans åsikt.
Kartläggningar av svensk fotbolls struktur på ledarnivå visar år efter år en akut brist på mångfald på nästan alla håll.
Svensk fotboll måste prata vidare om det här problemet och ställa sig rätt frågor.
Det är svårt att skaka av sig känslan av att det är något fel i systemet. Det är ingen chock, för att använda ett modeord, att det spiller över på landslagsnivå. För om en hel generation spelare växer upp med en skavande känsla och misstankar om att hud- och ögonfärgen styr möjligheterna att bli uttagen kommer varje enskilt exempel på detta, stort eller litet, tas för inteckning att det är så. Och bara för att man är paranoid betyder det som bekant inte att man inte är jagad.
Janne Andersson gjorde det bästa han kunde i ämnet på dagens presskonferens. Det är lätt att sympatisera med förbundskaptenen som fått den här frågan på bordet fler gånger än vad som känns bekvämt. Det går också att konstatera att trion Andersson, John Guidetti och Gustav Svensson parerade frågorna i väl över en timme utan att en enda gång säga Zlatans namn. Ibrahimovic har gått från att vara många landslagsspelares stora idol till att bli ett orosmoment kring nästan varje samling.
Det här har utvecklat sig till ett fullskaligt krig mellan det svenska landslaget och dess tidigare överstepräst. Svenska landslaget har för närvarande Frankrike, Portugal, Kroatien och Zlatan att tampas med. Det är minst en storhet för mycket.