Asaharas fem punkter: ”Pulveriserande styrkedemonstration”

Häcken pulveriserade ett brandskattat AIK med tvåsiffrigt antal mål. Djurgården har hittat sitt defensiva poängrecept. Och släkten var värst i Piteå.

Här är Makoto Asaharas fem punkter från en damallsvensk söndag i juni.

Följ ämnen

En fullkomlig pulverisering

Gastkramande sommarhetta väntar i OS i Tokyo. Det är sedan gammalt. Men frågan är om inte Stina Blacktenius är snäppet hetare här och nu?

Inte hade hon direkt svalnat av under landslagsuppehållet i alla fall – vilket hon visade med all tydlighet mot ett paralyserat, brandskattat och rakt igenom svagt AIK.

Innan ens en kvart hade passerat så hade hon blivit tvåmålsskytt. Och sen rullade det bara på för ett BK Häcken som visade noll pardon. När Blackstenius väl fullbordade sitt hattrick så var det ett 8–0-mål.

Samtliga i gulsvart var fullkomligt strålande. Jennifer Falk i målet var lika sysselsatt som en snöröjare i juli. Häckenoffensiven malde på utan att visa några tecken på att slappna av och nöja sig.

Det var ett briljant, iögonfallande och fullkomligt pulveriserande styrkedemonstration av en guldkandidat. Men med en väldigt stor asterisk. För vad sysslade motståndet med?

Vad kan rättfärdiga detta?

Att AIK skulle få en jobbig eftermiddag på västkusten kändes ganska tydligt redan på förhand. Det räckte med att titta på den minst sagt stukade och roterade laguppställningen. Varken Honoka Hayashi eller Hannah Davison i matchtruppen. Varken Milla-Maj Maajasari eller Jenny Danielsson i startelvan. I stället en startformation med en tydligt defensiv approach och med bland annat damallsvenska debutanten Serina Backmark i målet (som faktiskt, tro det eller ej, håller ner siffrorna här).

Det blev en total mardröm för samtliga inblandade gäster.

Oavsett kvalitetsskillnad, trupprotation, värme och alla andra existerande parametrar så är det svårt att hitta något som rättfärdigar den här AIK-förlusten.

De har studsat tillbaka från kölhalningar förr. Trots allt följdes storförlust mot Rosengård upp med en övertygande seger mot Kif Örebro.

Men 0–10? Tvåsiffrigt?

Hur bra än AIK är på att lämna det förgångna i just det förgångna så känns denna smäll inte lika lätt att studsa tillbaka från.

Och studsa tillbaka behöver de göra om de inte ska bli indragna i en akut bottenstrid.

En eventuell bottenstrid där de inte direkt kommer ha någon målskillnadsfördel.

Växjö är inte Spanien – men är det verkligen läge att klaga?

En 5–3–2-formation. Gassande, småländsk sommarvärme. Och ett motstånd som haft ofantligt svårt att göra mål och själva är smärtsamt väl medvetna om det.

Djurgården hittade alla nycklar man behöver för att stänga en match och norpa en poäng borta mot Växjö.

Förstå mig rätt, om Djurgården spelar på detta vis resterande säsong så kommer man säkra kontraktet. Kämpasegern mot Eskilstuna och denna mållösa poäng mot Växjö är ganska tydliga kvitton på att den defensiva taktikförändring som laget gjort har varit lyckosam och gett önskade resultat. Och med tanke på hur ofantligt svårforcerad en välorganiserad 5–3–2 kan vara så lär det bli fler poäng med denna matchplan.

Kalla mig överkritisk: men jag kan inte hjälpa att jag känner mig frågande till detta ändå.

När Sverige parkerar EM-långtradare i Sevilla så gör de det mot ett betydligt bättre Spanien. Nu var inte den gästande Djurgårdsbussen i närheten lika parkerad som den svenska landslagsbussen. Men samtidigt såg det i andra halvlek ut som ett Djurgården som med näbbar och klor slogs för en vunnen pinne borta mot en tabelljumbo som inte kan göra spelmål. Med all respekt mot Växjö så är de inte Spanien.

Visst är det effektivt, visst spelade värmen in och visst är poängen det primära här och nu. Visst är det inte läge att klaga. Men borde inte Djurgården likväl kunna vara mer spelförande än detta i en så här pass viktig match?

Dags att kalla in en häxdoktor?

Växjös plan under landslagsuppehållet har varit glasklar. Hitta ett sätt att börja göra mål på, kort och gott.

I allt från det spelmässiga till det mentala har Växjö letat, vänt och vridit för att hitta lösningen på den måltorka som klamrat fast dem på en jumboplats i tabellen.

Och sen går de ut mot ett långt stående och kompakt Djurgården – och misslyckas göra mål.

Att det var två tappade snarare än en vunnen poäng för just Växjö råder det ingen tvekan om. För det här var matchen de behövde vinna för att på allvar väcka hopp och liv om att inte vara helt fast i bottenstrid under resterande del av säsongen. Det här var matchen de behövde göra mål i.

Men så blev det inte.

Så vad nu? Ska man kalla in en häxdoktor för att försöka upphäva målförbannelsen? Ska man ta lite av den där gröna gräsfärgen och applicera den på målnäten på Visma arena i stället?

Hjälper det ens? Jag har ingen aning. Men något måste de ju göra.

Släkten är värst

Samtidigt som Djurgården hittat poängrecept och AIK agerar som en pastasil så hittade Hammarby något oerhört värdefullt under sin bortavisit i Piteå.

Nämligen en stabil, välförtjänt och inte allt för iögonfallande trepoängare.

Det här var inte en halvleksexplosion av mål som mot Kif Örebro. Det här var inte en hårt framkämpad derbyseger som mot Djurgården. Det här var inte ett ekande styrkebesked som mot Kristianstad. Det här var tre nästan rutinmässiga poäng i en match man hade favoritskap i på förhand.

Madelen Janogy var sedvanligt tongivande och gjorde både ett och två mål mot sin förra klubb. Och som om vi inte tjatat ut ”släkten är värst”-dramaturgin nog så var det naturligtvis Nina Jakobsson som fastställde slutresultatet på ett oerhört vackert manér.

Något som innebär att Hammarby just nu faktiskt är ett lag som i högsta grad slåss om en tredjeplats.

Något som är desto mer anmärkningsvärt och iögonfallande än en bortaseger mot Piteå.

Se OBOS damallsvenskan – starta ditt abonnemang här!

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.