Leifby: Det är maktmissbruk
Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn.
Svenska Ishockeyförbundets och SHL:s förbud mot flaggor och banderoller är ingen säkerhetsåtgärd.
Det är maktmissbruk.
I tre decennier har jag frekventerat svenska ishockeyarenor och jag har aldrig varit rädd för annat än domare från Ljungby eller sura suddenförluster.
Jag har aldrig fått stryk, träffats av en puck eller en isskrapa, främst har det handlat om en inre, själslig ödeläggelse.
Visst har jag fått adrenalinpåslag när barbröstade och brölande Rögle- och Linköping-fans klättrat på plexit, och under ett derby i Globen en gång för många år sedan var det lite obehagligt när några skumma figurer började rusa rundor i korridorerna.
Försvinnande få undantag och på det stora hela skulle jag säga att det är totalt ofarligt att gå på ishockey.
Svenska Ishockeyförbundet resonerar annorlunda.
Vid tre tillfällen – på 314 matcher i SHL och Hockeyallsvenskan den här säsongen – har någon eller några bränt av en bengal.
En gång var det en så kallad rökbengal, brandlarmet gick inte ens igång och arenan utrymdes inte, så särskilt farligt kan det inte ha varit.
Kollektiv bestraffning
På en del håll har ”förövarna” identifierats och ärendet skickats vidare till åklagare, men trots att det rör sig om en handfull personer har Svenska Ishockeyförbundets tävlingsnämnd kollektivt bestraffat och gett sig på tusentals starkt engagerade supportar.
De som lever för och med sin klubb, de som är uppe om nätterna och målar banderoller och tifo-lakan, de som står där oavsett hur säsongen ser ut.
Linköping har fått flagg- och banderollförbud säsongen ut, Modo och Luleå till och med 31 januari.
Kollektiv bestraffning (och förespråkande av angiveri) känns väldigt mycket 40-tal och snart vill väl tävlingsnämnden, som självklart inte gör någonting utan SHL:s goda minne, att ”risksupportrar” ska bära utmärkande symboler på kläderna.
Om jag kör för fort och får körkortet indraget, ska ingen i min familj, eller mina kollegor på Aftonbladet, få köra bil då?
I svensk fotboll har polisen med sin villkorstrappa agerat som om de stod inför ett stundande inbördeskrig, i svensk ishockey är det förbundet som på eget initiativ satt allting i rullning.
Förtroendet från supporterhåll var kört i botten redan innan.
I fjol bötfälldes Luleå med 25 000 kronor för att några barnfamiljer och glada supportrar firade damernas SM-guld med spelarna på isen.
Slåss mot spöken
Skrattande, upprymda barn, fy hundan, sånt måste beivras!
Vilket taktlöst vanstyre och paragrafrytteri.
Hårdare straff-fixeringen har nått även ishockeyn, där folk mest träffas, umgås och har kul tillsammans, och där den sprakande läktarrörelsen med sin koreografi och sitt oväsen varje vecka gör svenska ishockeymatcher mer levande.
Det är allt detta tävlingsnämnden nu angriper när de låter tämligen obetydliga problem få alldeles för stora proportioner.
Genom att slåss mot spöken och fiender som inte finns kan de här säkerhetsnissarna motivera sina tjänster och till och med få ökade anslag.
Vem som har skrivit reglerna, eller vilka som varit med och tagit besluten, är det knappt någon som vet.
Det går inte att överklaga, för det är inte tillåtet, det har samma personer som tagit det första beslutet bestämt.
Jag vet att många klubbledare tycker att den här bestraffningen (och mycket annat som ryms i den upprättade säkerhetsmanualen) är åt helvete, men de förväntas vara lojala mot flocken och det är svårt att protestera mot just säkerhetsfrågor.
Åtdragningarna och detaljstyrningen ökar, det läggs allt mer tid, pengar och resurser på att föregripa saker som förmodligen aldrig kommer att inträffa.
Samtliga åskådare kroppsvisiteras inför ”högriskmatcher” där den senaste incidenten var en inkastad snusdosa 1991.
Matcherna ska flyta, tjafs och gruff städas undan, bilderna på jumbotronen censureras och gud nåde den som spelar ett annat lags favoritlåt.
Det viktigaste är att återge en polerad, korrigerad bild av verkligheten.
Regelverket för säkerheten (mejla mig så kan jag skicka dokumentet vidare) sväller för varje säsong men några påföljder finns inte återgivna, på sidan åtta i dokumentet hänvisas i stället till ”bestraffningshandboken”.
Var finns den och varför får inte alla tillgång, lagboken ska väl inte vara hemlig?
Officiella supporterklubbar har bett om att få läsa dokumentet men nekats av sin egna föreningar, vilket är absurt då alla dessa prydliga dokument, som påverkar alla som går på ishockey, borde ligga på nätet, öppna och tillgängliga för alla.
Flaggförbudet och den kollektiva bestraffningen motiverar Svenska Ishockeyförbundets tävlingsnämnd med att ”förövarna” kan gömma sig och försvåra identifieringen, att exempelvis Modo ändå lyckats identifiera ett par personer visar på hur ihåligt resonemanget är.
Får man ha tröja med huva? Keps på huvudet? Mustasch? Slips?
Maktmissbruk.
Man skäms.
