Bjurman: Farväl, Börje Salming. Vi glömmer dig aldrig
NEW YORK. Så det var ett sista avsked vi var med om i Toronto förrförra helgen…
Hjärtat går sönder igen.
Men samtidigt känns det ännu mer värdefullt och vackert att Börje en sista gång fick se och höra och uppleva hur oerhört älskad han var.
Det var en tanke jag inte ens ville tänka under de där dygnen i Toronto när Börje Salming två oförglömliga kvällar i rad hyllades av sina gamla fans, jag – och alla andra – slog bort den.
Men i bakhuvudet fanns ju insikten:
Det här är sista besöket, han är här för att ta farväl av den kanadensiska världsstaden där han under sexton gloriösa säsonger blev en av de allra största ikonerna.
Och mindre än två veckor senare är han – lejonet från Kiruna, pionjären som med sin briljans, sitt mod och sin okuvliga beslutsamhet öppnade världens bästa hockeyliga för europeiska spelare – borta.
Det är svårt att ta in, det känns overkligt. Det var ju alldeles nyss han stod på isen i Scotiabank Arena och åter förärades en stående ovation som aldrig ville ta slut, lika innerlig och varm som de innan Canada Cup-matcherna 1976.
Vi såg vad den fruktansvärda sjukdomen hade gjort med honom, hur svårt han plågades – och vi visste att det helt obarmhärtigt bara finns en ändpunkt för den som drabbas av ALS. Men ändå. Att det skulle gå så chockerande fort…
Det är en tröst att veta att denna genuint vänlige, mjuke och fine man inte behöver lida mer – och det är en tröst att tänka tillbaka på hyllningsceremonierna i Toronto.
De kändes otroligt betydelsefulla och gripande redan då, men med detta sorgliga facit i hand framstår de som ännu mer värdefulla – precis som den lika fina hyllning som några dagar senare följde vid svenska hockeyförbundets 100-årsgala på Avicii Arena. Börje Salming lämnade jordelivet med hjärtat full av vetskap om hur mycket världen älskade honom.
Ett slut, om det nu måste komma, kan inte bli finare.
Om jag får avrunda lite mer personligt…det finns många som stod Börje närmare än vad jag gjorde, som har det mycket svårare just nu, och hjärtat blöder för dem. Men han var, vill jag ändå få sagt, min allra första och största idol; jag lekte som barn i 70-talets mitt att jag var Börje Salming under ett oändligt antal landhockeymatcher och när jag många decennier senare träffade honom, i Toronto, blev jag helt stum. Hjärtat dunkade i bröstkorgen. Han var, som de säger här, ”larger than life” och jag kunde inte riktigt fatta att han stod framför mig och pratade och skrattade och var som vem som helst.
Så det här känns inte blott som förlusten av en legendarisk, magnifik idrottare och berömdhet. Det känns som att en del av livet gått förlorat.
Farväl, Börje Salming.
Vi glömmer dig aldrig.
