Viktor Fasth lägger av
Uppdaterad 2021-06-09 | Publicerad 2021-06-08
Viktor Fasth, 38, lägger av.
Hockeymålvakten säger att skador sätter stopp.
– Hjärtat vill men inte kroppen, säger han i en intervju med Smålandsposten.
Viktor Fasth hade en mycket ovanlig karriär. Han var 28 när han nådde SHL-nivå med AIK efter att under flera år spelat allt bättre i Tingsryd och Växjö Lakers i hockeyallsvenskan.
Sen gick det fort.
Första året i SHL vann han priset som hela SHL:s bästa spelare, spelade VM, tog silver och blev hela turneringens mest värdefulla spelare.
2012 blev det NHL-spel mitt under lockoutsäsongen och sen vidare till KHL. Under andra året i CSKA Moskva ledde han också Sverige till ett VM-guld innan det blev två SM-guld med Växjö i återkomsten till Växjö.
– Det är som två olika kapitel i min aktiva karriär. En före Växjö Lakers och en efter. En från det att jag spelade i Vänersborg och Tingsryd, där jag hankade mig fram på deltidsjobb och tränade på kvällar. Brytpunkten var mitt sista år i Tingsryd. Då funderade jag på om det var värt det, om jag skulle fortsätta satsa eller inte. Men det gick så bra att jag fick skriva kontrakt med Växjö Lakers. Och därifrån och uppåt gick det väldigt bra. Under mitt sista år i Växjö kunde jag mer eller mindre livnära mig på hockeyn, säger han i en längre intervju med Smålandsposten.
Skador präglade dock tiden i Växjö. Båda guldåren har han tvingats avbryta slutspelet efter fina säsonger. Nu orkar inte kroppen ladda om en gång till.
– Jag har kommit fram till att det beslutet jag tagit nu är det rätta. Jag har inte orken och kraften kvar för att mobilisera till en ny säsong, säger han.
Han tackar lagkamrater i klubblag och landslag. Men det största tacket går ut till frun Linda.
– Det är Linda som gjort det möjligt för oss att resa runt så mycket som vi gjort. Hon har fått dra ett fruktansvärt tungt lass för att jag ska spela hockey. Jag glömmer aldrig första gången hon och barnen kom till Ryssland. Linda hade aldrig varit där tidigare och jag hann i princip bara hämta henne på flygplatsen innan jag tvingades åka iväg på en 16 dagar lång roadtrip. Jag släppte bara av henne vid lägenheten, sedan fick hon klara allting själv. Hon har alltid löst saker och ting och det gjorde hon även den gången. Det är ett minne som etsat sig fast.
