Leifby på plats på AIK-Dif i SDHL: Var är ni?
Djurgården slår AIK med 3-1 i derbyt inför 132 åskådare i hall 3 på Ulriksdals Idrottsplats.
De här spelarna förtjänar att spela inför betydligt fler.
De här spelarna förtjänar att spela inför ett fullsatt Hovet.
Det var väl inte direkt så att derbystämningen slog mig till marken när jag rullade in på grusparkeringen på Ulriksdals idrottsplats, men ett derby är ett derby, och jag är inte nödbedd.
Djurgården spelar sina hemmamatcher på Hovet, AIK håller till ute i Ritorp ett stenkast från Friends, här står tre plåtskjul på rad och det är ishalls-ishockey med allt vad det innebär.
Nybakat i fiket, långkalsonger uppdragna till bröstkorgen, en skiva på väggen som kallas läktare, och så Radiosportens referent Petra Svensson vid rinkside, eftersom det inte finns någon annanstans att stå än vid just rinkside.
Jag ackrediterade mig pliktskyldigt till matchen men hit hade jag kunnat ta hela släkten, två nötdjur och sexton backar pilsner utan att någon hade ställt frågor om det.
Alla är välkomna
Det spelas inga stadsderbyn i S(H)HL, svenska herrhockeyligan, men det spelas ett i SDHL, svenska damhockeyligan, och det är klart att AIK mot Djurgården på många sätt förtjänar en annan inramning än det här.
Ett fullpackat Hovet?
Så klart.
Jag brukar tänka på svensk supporterrörelse som något av det mest solidariska vi har, här finns en livskraft och en fördomsfrihet som tyvärr inte yttrar sig på så fasansfullt många andra ställen i samhället.
På en fotbolls- eller hockeyläktare är alla välkomna, människor sorteras inte in i olika klasser, det spelar ingen roll vem du är, varifrån du kommer, hur du ser ut eller vem du ligger med om kvällarna.
Det enda som spelar någon roll är vilka du håller på, och hur mycket du belastar dina stämband.
Det finns ett och annat undantag, förstås, men det finns också tusentals exempel på vilken lojal kraft den här strömningen kan vara.
För bara ett par dagar sedan såg jag hur AIK-supportrar swishade fram ett årskort till en äldre herre som inte längre hade råd, en tweet och 25 minuter senare var allt klart och betalt.
Välkommen åter.
Men det finns en sak som gnager lite i mig, och det är frågan om när samma rörelse ska sluta göra skillnad på herr- och damidrott?
Det vore välförtjänt
Jag menar, två anrika klubbar som Djurgården och AIK, som har horder av anhängare med klubbemblem-tatueringar i kroppsliga vrår vi knappt trodde fanns, borde väl utan större möda klara av att mobilisera tusentals åskådare till ett derby på Hovet?
För att det behövs.
För att det vore välförtjänt.
Vi pratar trots allt om ett 40-tal utövare arketypiska för den sortens spelare många drömmer om.
De som investerar allt de har i sin sport, varje match, för sin klubb, utan att få betalt.
Sena kvällar, tidiga morgnar, tomt på kontot.
Det är väl den sortens hängivenhet vi aktar så högt, så var är ni?
Jag hoppas att vi här pratar om en outnyttjad resurs, en kontinentalplatta som när som helst kan börja röra på sig, och ett sätt att aktivera den skulle kunna vara att prata om det.
Och sluta göra skillnad.
Jag tror att 80 procent av klubbarna i SDHL skulle kunna dubbla sitt publiksnitt under en säsong om de bara bestämde sig för att göra det, och det handlar inte om att avsätta miljoner hit och dit, utan om att rycka upp sig en aning, att ändra inställning.
Det räcker att gå in på vissa klubbars (de som har lag i både S(H)HL och SDHL) hemsidor och sociala medier-konton för att komma till den slutsatsen.
På de flesta håll syns knappt ett spår av att klubbarna faktiskt har ett representationslag även på damsidan.
Vad som däremot syns är halsdukens dag och annat trams, och så alla ambulerande budskap om att det minsann går att äta och dricka gott, när herrarna spelar, och att det trots mängder med platser kvar ändå är BÄST ATT SÄKRA SIN PLATS NU, GÖR DET HÄR, HÄR OCH HÄÄÄÄR!!!
Svagt.
Jävla drag på Hovet
Ute i hall 3 på Ulriksdals idrottsplats var Djurgården det bättre laget utan att egentligen göra en särskilt bra match.
Matchen levde hela vägen och fram till att den annars så duktiga Fanny Rask slog en lite väl vågad passning diagonalt i mittzon med tom målbur, och Djurgårdens Josefine Jakobsen kunde sätta 1-3 i öppen kasse.
En annan Josefine, Holmgren bestämt, gav Djurgården ledningen i andra när hon smiskade in en retur bakom Meeri Räisänen, hennes första mål för säsongen.
Underhållningsvärdet var högre än flera andra matcher jag sett den här säsongen, oavsett om vi pratar S(H)HL, SDHL, Hockeyallsvenskan eller Hockeyettan.
Rejäla närkamper, hög fart, flippmackor och stundtals också ett lekfullt, lustfyllt lirkande som man annars inte ser så mycket av i svensk ishockey.
En kul match-i-matchen var AIK:s lilla stora elegant Linnea Hedins möten med det kanadensiska ångloket Jennifer Wakefield.
Båda konstfulla på sitt sätt.
Efter derbysegern sjöng Djurgården nidramsor om sin rival så att taket guppade och vissa styrelser, säg Västerås IK:s, hade tvingats gå till arbetsdomstolen.
Nästa Stockholmsderby spelas på Hovet i december.
Då lär det bli ett jävla drag ska ni se.
Alltid, oavsett.
Visst?
