Bjurman: NHL nöjde sig med 27 sekunders reflektion
NEW YORK. Det hade varit så enkelt – och kostat ingenting.
Men NHL försatte den gyllene chansen att visa att alla vackra fraser om social rättvisa i våras inte bara var just vackra fraser.
”Jaha, där släppte de pucken i alla fall…”
Det var den snopna, för att inte säga besvikna, känslan när det sena passet i nattens Stanley Cup-omgång startade.
Då hade det gått ett par timmar sedan basketspelarna i NBA och WNBA – samt vissa lag i baseboll- och fotbollsligan – meddelat att de skulle bojkotta nattens matcher i protest mot den senaste i raden av tragedier med obeväpnade svarta i USA som blir skjutna av polis och många trodde att också NHL-spelarna skulle ta samma beslut.
I våras, när världen chockades av bilderna på hur George Floyd dödades under ett polisingripande i Minneapolis, radade otaliga av dem upp appeller mot rasism och för social rättvisa på sociala medier och här fanns ju den perfekt möjligheten att på ett mer handfast sätt solidarisera sig – dels med basketkollegorna, dels med de få spelare i den egna ligan som tillhör etniska minoriteter – och visa att alla de där fina fraserna i maj och juni var något mer än just bara sådana.
Business as usual
Det hade varit så enkelt och kostat ingenting. Alla lagen befinner sig ju redan i samma ”bubbelstäder” under det här unika slutspelet och ingen tidsnöd råder, resten av spelschemat kunde bara ha pushats framåt ett dygn.
Men NHL nöjde sig med en till intet förpliktigande ”stund av reflektion”, 27 sekunder lång, innan nationalsångerna – och sedan var det business as usual.
Man kan förstås fråga sig vad en dylik protest skulle göra för nytta. Ingen konkret förstås, samhällsproblem blir inte lösta för att idrottsstjärnor strejkar. Det vore en symbolhandling. Men sådana kan också ha betydelse – i det här fallet allra särskilt för Matt Dumba, JT Brown, Evander Kane och de andra, fåtaliga spelare i ligan som inte är vita och hela våren och sommaren uttryckt sorg över att de känner sig så ensamma och övergivna i sin förtvivlan. De hade kunnat få ett mer handgripligt bevis för att kollegorna verkligen bryr sig och hör vad de säger.
Men den möjligheten gick om intet – helt i onödan.
