Debutanten nära döden: ”Ingen dröm är för stor”

Stephanie Werder inför V75-debuten med bäste vännen: ”Man blir rörd bara av att tänka på detta...”

Uppdaterad 2021-07-25 | Publicerad 2021-07-19

Namur och Stephanie Werder jagar V75-seger på lördag.

Stephanie Werder var på väg mot en lovande karriär som veterinär när hon en dag sparkades svårt och nästan dog.

Hennes häst Namur drabbades under fjolåret av hjärtmuskelinflammation men kämpade även han sig tillbaka.

– Jag var knäckt under en tid men ingen dröm är för stor, berättar hon för Trav365.

Stephanie J Werder och Namur var båda nere för räkning men reste sig på nio och ser nu fram emot att ta sig an de stora elefanterna när Axevalla slår upp sina portar. Bästa vännerna är båda positiva och glada, men också envisa och viljestarka. Inget tycks kunna stoppa dem, varken svåra skador eller sjukdomar. Detta är historien om en 30-årig tjej med två hästar i träning som på lördag gör V75-debut.

– Vad är det man säger? Ingen dröm är för stor, säger Stephanie till Trav365.

72 stygn och kraniebrott

På tal om drömmar. Det var i början inte alls givet att Werder skulle arbeta med hästar. Hon hade andra mål i livet, nämligen att bli veterinär på heltid. Något som även hennes morfar varit en gång i tiden. Ibland blir det dock inte som man tänkt sig, vilket hon fick erfara en dag då en svår olycka ändrade hennes liv för alltid.

– Jag lever verkligen för djuren. En dag när jag satt på en ridhäst så tvingades jag hoppa av i full fart. Då börjar den springa runt mig och när jag vänder mig om för att se var den är så sparkar han bakut. Sparken träffar mig i ansiktet och det resulterade i 72 stygn och ett kraniebrott. De första två dygnen på sjukhuset var kritiska och det var 50/50 att jag skulle överleva, då det vid sådana huvudskador lätt kan bildas bakterier som leder till hjärninflammation. Efter det kunde jag inte läsa böcker sammanhängande de första 1,5-2 åren och dessutom var det svårt att fullfölja mina veterinärsstudier på grund av huvudvärken. Det var min dröm att bli veterinär men jag känner mig absolut inte bitter. Så fort jag kunde stå på benen utan att bli yr satt jag på hästryggen igen, tog drygt 2,5 månad.

Än i dag kan Stephanie se sig i spegeln och bli påmind om den dagen. Ett stort ärr går nämligen från ögat och upp till hårfästet. Och det var inte helt lätt att åter hoppa upp i sadeln när tiden väl var kommen.

– Jag var ställd i början men samtidigt är man så jäkla envis och bara skulle upp på hästryggen så fort som möjligt igen. Mamma var dock väldigt orolig när olyckan var framme.

Har vunnit lopp – i sex länder

Jägersroamatören är född i Sverige men flyttade som tolvåring till Norge då hennes mamma förälskat sig i en norrman. Där blev dottern kvar under tio års tid men i början fanns det inte mycket att göra för den hästtokiga tjejen.

– Vi bodde i en riktig håla. Det fanns inga plana ytor, det var antingen uppåt eller neråt, och svårt att hitta någon proffsig ridanläggning. Som tur var fann vi en travamatör som hade fyra hästar, och där tillbringade jag alla veckodagar. En av dem var San Soir (med över miljonen intjänat i karriären). Han lyckades på svenska V75 och startade till och med i Harper Hanovers lopp. Jag har även jobbat för Atle och Frode Hamre och de har hjälpt mig oerhört mycket genom åren. Sedan flytten tillbaka till Sverige är det främst Ola Samuelsson och Johnny Takter som hjälpt till och varit mina förebilder.

Stephanie har trots sin ringa ålder redan hunnit se mycket av världen, och kan skryta med att ha vunnit lopp i hela sex länder – bland annat i mer exotiska länder som Kanada, USA och... Polen?

– Montésegern i USA under Hambletonian-meetinget var en makalös upplevelse för mig, med den publiken. Och visst stämmer det att jag vunnit sulkylopp i Polen! Jag blev inbjuden till en europeisk kuskmatch då någon bana hade jubileum. Presidenten skulle tydligen vara på plats men om han faktiskt kom vet jag inte.

Hur gick det?

– Jag vann.

Vad annars? Om man har lärt sig något under intervjun med det glada och positiva energiknippet så är det att hon har höga krav på sig själv och ser till att saker och ting blir gjorda.

– Alla säger ju att jag är envis. Det ska vara hundra procent eller ingenting! Så var det även under min friidrottskarriär när jag var yngre. Jag tävlade i längdhopp, 60 meter, 80 meter häck, samt 600 och 800 meter. Vid något tillfälle var jag uttagen i mästerskap i Skåne och det gick även riktigt bra när jag tävlade i Norge. Och så har jag nog ett rekord i längdhopp i Göteborg då det blev 5 meter och 25 centimeter, kanske står det sig fortfarande? Mycket av mitt träningstänk från den tiden har jag tagit med mig till hästarna. Det blir en hel del intervaller i sand både för vagn och med sadel. Och så tror jag på alternativa träningsformer för travhästar, så som ridträning och att träna på stranden i vatten. Jag jobbar en del med alternativa behandlingsmetoder då jag tycker det fungerar.

”Hästar ger så otroligt mycket”

Djuren och familjen har en väldigt stor plats i hennes hjärta, och det blir extra känslosamt för Stephanie när man kan kombinera de båda. Vardaga Villa Vikhem är ett äldreboende som för en tid sedan fick besök av en något... udda besökare. Nämligen den egna hästen Clintan Sisu, som för tillfället återhämtar sig efter skada.

– Hästar ger så otroligt mycket och det var jag som kom på idén att låta honom hälsa på de boende. Min mormor bor där sedan två år tillbaka då hon drabbades av en stroke. Hon brukade tidigare alltid följa med mig vart jag än åkte och tävlade men kan det inte längre. Jag ville ge tillbaka och låta människorna se något annat, istället för att bara vänta på att livet skulle ta slut. Vi planerar resa dit igen på måndag då min semester inleds.

Kanske med en färsk V75-vinnare i bagaget? Namur är för dagen stallets stora reklamhäst och precis som sin tränare har den sexårige valacken varit uträknad av de flesta – i omgångar. I sitt gamla hemland Tyskland hade han som unghäst problem med fräschören men i samband med en tävlingsdag under landets stora Derby-dag fick Stephanie tipset om honom – och efter en provkörning fick han följa med till Skåne.

– Jag tittade på flera hästar där nere men gillade stammen på Namur. Vem vill inte ha en häst efter Ready Cash? Efter att ha kört honom kände jag att det fanns utveckling, och det finns fortfarande mer att plocka ur honom i framtiden då han ännu går med skor runt om och vanlig vagn. Senast var han ute över kort distans trots att han inte är någon sprinter. Tanken var att han skulle bli rappare i steget och det känns att han gått framåt sedan dess. Han är väldigt stark, som en maskin, och när jag tittade på startlistan fanns det ingen som stack ut.

”Det gjorde mig förbannad”

Stephanie berättar vidare om en tung period i både hennes och hästens liv, då han under fjolåret drabbades av hjärtmuskelinflammation och inte stod att känna igen.

– Han var inte samma häst i träningen. Vi kollade halsen, tog blodprov, jag googlade, men vi hittade inte vad som var fel med honom. Folk började tvivla och säga: "Han är nog inte bättre än så", och "det kanske sitter i huvudet på dig, starta igen!". Det gjorde mig förbannad och jag tog hjälp av Jonas Thornell som är en känd veterinär, och så har jag fått vägledning via telefon varje vecka av Atle Hamre. Utan honom och Jonas vet jag inte om jag lyckats få Namur frisk igen. Det blev många sömnlösa nätter när det var som tuffast, och det var frustrerande för min sambo Daniel att se mig så knäckt som jag var under en tid. Ingenting är dock omöjligt om man kämpar för att komma tillbaka.

Det är fullt upp för dagen med jobb på 80 procent, samt hästar resten av tiden. Werder arbetar på Returhuset, ett börsnoterat företag som bland annat hjälper bolag bli mer cirkulära i sin returhantering, varor av alla de slag. Mycket av det de säljer är saker som annars hade kastats. Stephanie är dessutom snabb att påpeka att vi i Sverige återvinner för dåligt.

Vad skulle en V75-seger betyda för dig?

– Det vore som en dröm, overkligt! Namur är min bästa vän. Det känns ibland som att han gör detta för att jag ska synas. Det är här jag vill fortsätta och givetvis är det kul att vara med i dessa sammanhang. Man blir rörd bara av att tänka på detta... och visst hoppas jag få in fler hästar på sikt. Det ska dock vara kvalitet och inte kvantitet. Jag jobbar hårt med tidiga mornar och sena kvällar. Dessutom har jag lyckats omvandla min sambo som tidigare var en riktig storstadskille, men som numera hjälper till i stallet och har dessutom köpt in sig i en häst.

Den glada amatören är även flitig på sociala medier och spelade nyligen in ett videoklipp där hon berättar för Namur att det på lördag minsann väntar V75 och att han fick spår två.

Hur tog han det beskedet?

– Han bryr sig inte. Det finns dock en del nerver i honom så jag får se till att hålla honom lugn innan loppet. Så är det ibland med avkommor efter Ready Cash, avslutar Stephanie.

Följ ämnen i artikeln