80-åriga travtränaren: ”Jag känner stolthet”
Norska pionjären Liv Haslie i stor intervju om • Kvinnors rättigheter • Hall of Fame • Envisheten • Chansen på V86
Publicerad 2022-12-07
80-åriga Liv Haslie förändrade en hel travsport.
Som Nordens första kvinnliga proffstränare har hon blivit en förebild för många.
Nu berättar hon om uppväxten, kampen mot männen som styrde, sin villkorslösa kärlek till hästarna och chansen på V86 med norska hästen Ståle.
– Jag har aldrig gett upp någonsin. Det gör jag inte på V86 heller. Tar han ledningen, då vinner han, säger hon till Trav365.
V86-INTERVJUERNA: ”Spikas till tacksam procent”
Norska travtränaren Liv Haslie föddes under andra andra världskriget och fyllde i februari 80 år.
Hon växte upp under anspråkslösa förhållanden och kom tidigt i kontakt med hästarna på den norska gården.
Haslie kände direkt att hon fick en kontakt med djuren som än i dag är svår att förklara.
Hästarnas betydelse: ”Talade deras språk”
De hade ett nära band och förstod varandra på ett sätt som tidigt mynnade ut i en ömsesidig kärlek och passion.
80-åringen minns tydligt sin barndom där hästarna alltid fanns nära.
– Jag kommer väl ihåg att jag redan som fem- och sexåring fick köra häst själv. Då bodde vi på ett litet gårdsbruk i Norge och jag älskade att vara med djuren. Det fanns ingen cykel eller bil på den tiden och det var 12 kilometer till skolan, berättar Liv Haslie och fortsätter:
– Jag förstod direkt att hästarna skulle bli en viktig del i mitt liv, det var en känsla redan från den tiden jag var barn, då vi hade arbetshästar. Kände tidigt att jag kunde kommunicera med hästen, jag förstod vad de sa och man kan nästan säga att jag talade deras språk.
”Männen strejkade för att utesluta mig”
När Liv Haslie blev äldre var hon fast besluten att arbeta med sin dröm och som 24-åring tränade hon hästar.
Men vägen att nå sitt stora mål, att bli kvinnlig proffstränare i Norge, var ingen lätt väg att gå.
I början av 1970-talet hade inte kvinnorna den rätten men Liv vägrade acceptera att kvinnor skulle uteslutas bara för att de råkat födas med ”fel” kön.
– Jag har verkligen fått kämpa i motvind men jag har aldrig gett mig någon gång. Det har varit så i hela mitt liv, jag har aldrig gett upp. Jag sökte tillstånd år efter år för att kunna ta ut A-licens med fick avslag varje år, på slutet svarade de inte ens på min ansökan. Det var den synen som fanns då. Männen, de strejkade till och med just för att utesluta mig inom travsporten.
Men till slut lyckades du. Kan du berätta om vändningen?
– En av de styrande imponerades av min känsla för hästarna och gav mig chansen, det var 1975 och det innebar att jag blev den första kvinnliga proffstränaren i Norge och hela Norden.
”Alltid satt hästarna först”
Liv Haslie har sedan dess skördat stora framgångar som tränare där hon blev starkt förknippad med kallblodet Slogum Jarl, en häst som tog 35 segrar.
Bland hennes meriter slår andraplatsen i det norska kallblodsderbyt och segern i norska Kriteriet med Nimbus Gold högst.
– Det var fantastiska hästar trots att jag slutade träna Nimbus Gold efter segern i Kriteriet. Jag kom inte överens med ägaren, det gällde en skada i hans knä. Det blev inte den behandlingen jag önskade och då kunde jag inte fortsätta. Jag har alltid satt hästarna först, säger hon.
Vad är du mest stolt över i ditt liv?
– Jag måste säga att jag känner stolthet över det sista loppet på Solvalla 2013 då jag vann som kusk, ett internationellt damlopp, med Re Robintor. Det var känslosamt efteråt. Jag är också stolt över att ha lyckats med små medel.
– Har aldrig jagat framgångar och pengar. Det blir bara en massa problem med en massa miljoner och tillgångar, sånt ödeläger bara min tillvaro. Jag är också stolt över att jag nyligen blev invald i svenska Hall of Fame som första norska kvinna.
Slutade som kusk: ”En potatissäck”
Trots att Haslie är pigg och frisk så slutade hon för fyra år sedan som kusk.
Beslutet var enkelt att fatta.
– Jag körde lopp ända fram tills det att jag var 76 år. Men om jag i den åldern skulle ha gått omkull hade jag fallit som en potatissäck. När jag var yngre då var jag mer som en tennisboll som bara studsade tillbaka. Men jag är i övrigt helt frisk, äter inga mediciner, går upp varje morgon klockan 07:00 och älskar att vara ute och fiska.
Hur är det med kärleken? Har du hunnit med något förhållande i ditt liv?
– Min stora kärlek och jag kunde inte ses mer då hans allergi blev mer allvarlig för hundar och hästar. Jag var särbo i många år med den här mannen, han bodde i Sverige och jag här i Norge, väldigt nära gränsen. Vi sågs under 12 år och direkt när det tog slut tänkte jag mycket på det. Men nu har det gått många år och jag lever själv.
Numera tränar Liv Haslie en häst, åttaårige valacken Ståle.
När han kom till den norska tränaren var han inte helt lätt att handskas med.
Men 80-åringen har under sin karriär varit känd för att kunna hantera just dessa hästar.
– Jag älskar den här hästen, är kär i honom. Men vi fick bra kontakt, särskilt efter att jag tog bort käken, han gillade inte den. Det är bara han och jag nu, det blir mycket omsorg just för Ståle.
V86-chansen: ”Absolut inte glömma bort”
Ståle startar på V86 under onsdagen, en omgång som saxas mellan den norska banan Bjerke och nationalbanan Solvalla och innehåller en jackpott på 14 miljoner kronor.
I den första avdelningen (V86–1), från innerspåret bakom bilen, ska kusken Hans Jørgen Eggen göra sitt yttersta för att inte sitta fast – distansen 2 100 meter.
– Han har varit ute på sprint på slutet och suttit fast flera gånger, nu är det medeldistans och det tror jag är en fördel för honom. Det finns en möjlighet att han tar ledningen, då vinner han, det tror jag verkligen. Men jag vet att det är flera startsnabba så vi får se. Vet att den där Trefilov ska vara bra. Kusken bestämmer men jag tror han kommer göra allt den här gången för att inte sitta fast, säger Liv Haslie.
Du låter optimistisk. Hur är formen och vilket råd vill du ge V86-spelarna?
– Han blir bättre och bättre och har ofta god form just runt jul. För två starter sedan satt han i kön och avslutade 1.09,5 de sista 500 meterna. Senast satt han fast med rubbet kvar. Jag tycker absolut inte man ska glömma bort honom.
