Amatören gör succé – med utdömda hästen

Jill Ivarsson i stor intervju om • Framgångarna • Tragedin • V75-drömmen: ”Jag har ingen överdriven respekt för de övriga kuskarna”

helskärm

Amatören Jill Ivarsson gör succé med auktionsfyndet, fältets minsta häst, A Knight’s Victory.

Någon kärlek vid första ögonkastet var det dock verkligen inte.

– Vi köpte henne osedd och var inte jättenöjda vid första anblicken, säger Jill till Trav365.

I V75-3 kryllar det av proffs, både på kusk- och tränarsidan. En deltagare sticker dock ut och det är amatören Jill Ivarsson, som tillsammans med tidigare utdömda märren A Knight's Victory ska försöka sätta konkurrenterna på plats.

När vi når henne på telefon gör hon sig precis redo för en sex timmar lång bilresa efter att ha kört lopp på Visbytravet under torsdagen. Det är en krasslig 22-åring som precis klivit av färjan, och någon större framgång blev det inte under dagen innan.

– Vi var tippade sist och kom näst sist så... Det är svårt när man inte riktigt har gjort sig ett namn här nere. Nu väntar en lång resa men vi är två som hjälps åt då jag varit sängliggande några dagar med 40 graders feber, berättar Jill för Trav365.

Två till priset av en

Hon beskriver sig själv som lugn och samlad, en tjej med fötterna på jorden. Ambitiös och målmedveten är andra adjektiv som nämns.

– Jag brinner verkligen för det här och kämpar varje dag för att det ska gå bättre och bättre. Till slut så får man utdelning för sitt slit. Vad jag skulle göra om jag inte hade hästar i mitt liv? Den frågan har jag faktiskt fått förut men jag vet inte riktigt... Det är hästarna som jag trivs med och det är tveksamt om jag har några andra oanade talanger.

Jill växte upp med föräldrar som där och då inte hade något större hästintresse. Pappa Tomas är egen företagare och driver en åkerifirma med hjullastare, lastbilar och traktorer. Detta var dock inget som lockade dottern, även om hon mer än en gång genom åren fått känna på hästkrafterna bakom ratten.

– Jag har inte haft några tankar på att följa i hans fotspår, verkligen inte. Han vill dock väldigt gärna att jag ska ta ett lastbilskort. När jag var yngre och hade mindre jobb i stallet hände det att jag hjälpte honom med pappersarbetet på kontoret.

Kärleken till hästarna började i ung ålder för Ivarsson som i grund och botten är ridtjej. I samband med en resa söderut inhandlades två ponnyhästar. Och en av dessa bar tydligen på en hemlighet.

– När vi skulle hämta dem visade det sig att det att märren var dräktig med ett föl, eftersom hon hade gått med en hingst hela sommaren. Så vi fick två ponnys till priset av en! Vi var dock tre syskon och tyckte att det blev perfekt för oss med varsin.

”Dog när jag var elva år”

I samband med döttrarnas stegrande intresse hakade så föräldrarna på. Tyvärr drabbades familjen av en tragedi som vände ut och in på vardagen.

– Mamma jobbade på ett fängelse men dog när jag var elva år gammal. Det var cancern som tog henne. Jag fick lära mig att stå på egna ben och mina syrror har gjort ett bra jobb.

Ivarsson tvingades således växa upp med endast en förälder under delar av barndomen. Hennes två äldre systrar spelade dock en viktig roll under de där tidigare åren och en av dessa, Jennifer, är även hon hästbiten nu i vuxen ålder. Den andra har dock flyttat till Stockholm och gör något helt annat.

– Min mellansyster jobbar på TV4 och vet knappt vad som är fram och bak på en häst. Hon tog helt andra vägar i livet men trivs med det hon gör.

Jill började alltså sin karriär lite försiktigt med ponnys men det släppte hon nästan omgående efter att en amatör låtit henne testa på hästkrafterna bakom en fullvuxen travhäst.

– Då var det klart för mig. Explosiviteten, farten, kraften... Efteråt var det ganska svårt för mig att återgå till ponnys. Jag köpte sedan min första stora häst för fem kronor när jag var 15-16 år.

Fem kronor...?

– Det var ganska billigt, ja. Jag fick låna en äldre valack som hette Diesel Dee i samband med några licenslopp och efteråt sa amatörtränaren: ”Vill du så får du köpa honom för fem kronor.” Och jag var jättepå! Det blev inga större framgångar men hästen lärde mig väldigt mycket. Efter avslutad tävlingskarriär blev han ridhäst och hade det bra hela vägen.

Vill synas oftare på lördagar

Pappa Tomas är även han tokig i travhästar numera och finns med på varje resa som döttrarna gör. Det har blivit ett familjeföretag och man äger samtliga hästar i stallet.

– När jag klev över på stor häst så började han tycka att det blev allt mer roligt. Nu skulle jag nog säga att han nästan är mer intresserad än vad jag är. Han hjälper till i stallet och är med i samband med tävlingarna. Det är faktiskt svårt att få bort honom härifrån. När jag vinner lopp är det nog ganska tajt om vem som blir gladast av oss två.

Ivarsson har fått en flygande start på sin travkarriär och kan i år som tränare skryta med en segerprocent på hela 23. Hon har sju hästar på sin träningslista och har med små medel uträttat stordåd. En första vinst på V75 är ännu en avlägsen dröm men ska man tro Dannero-tränaren så är hon här för att stanna.

– Om jag kan hålla samma segerprocent hela året så vore man nöjd. Det är en himla skillnad på var jag är nu jämfört med för några år sedan. Förhoppningen är att man ska kunna vara med på lördagar ännu oftare framöver. Om fem, tio år håller jag garanterat på med hästar och ska försöka bli så bra som jag bara kan fram tills dess.

Hon jobbade fram tills nyligen även som hästinstruktör åt både små barn och vuxna, men på grund av den ökande arbetsbördan i stallet tvingades hon avsluta sin anställning.

– Jag åker ju runt och tävlar mycket, samt har mina sju egna hästar, så tiden räcker tyvärr inte till. Om den gjort det så hade jag absolut fortsatt. Att se barnens kärlek till djuren är något jag kommer att sakna, absolut.

”Mager och omusklad”

Ännu så länge har Jill aldrig fått stå överst på pallen i samband med ett V75-lopp men tro inte för den sakens skull att hon deppar ihop och kastar in handduken. A Knight's Victory var en av de första hästarna familjen inhandlade – men någon kärlek vid första ögonkastet var det definitivt inte.

– Vi köpte henne på en internetauktion för 30 000-35 000 kronor. Osedd. Hon stod på Julmyra och vi fick veta att det handlade om en liten och nätt märr, vilket vi tyckte lät bra. Stammen såg också helt okej ut så vi passade på.

En vecka senare var det så dags att hämta den treåriga damen som då hade gjort 17 starter i livet utan att få vinna. Och inte trodde familjen på några kommande stordåd när de anlände till gården.

– När vi kom till stallet fick vi gå några varv för att se om det verkligen var rätt häst. Vi var inte jättenöjda vid första anblicken. Hon är otroligt liten och då var hon även både mager och omusklad, så hon såg ännu jävligare ut, om man får säga så. Det var dock hästen vi hade köpt och det var inget mer med det.

”Störst, bäst och vackrast”

Den 150 centimeter lilla unghästen agerade dock väldigt stressat i sitt nya hem inledningsvis och verkade inte må bra av att ha växt upp i ett storstall.

– Hon var inte nöjd med livet de första månaderna. Stressad och alldeles för het och jag tänkte att detta inte skulle gå. Hon passade inte mig, inte då, men redan efter någon månad började jag se det jag ser i dag – och nu är det min absoluta favorithäst. Hon har varit här i fem år och kommer att få stanna för alltid. Därför är det extra kul att det är just hon som går bäst av alla i stallet.

– Hon må vara liten men tycker själv att hon är störst, bäst och vackrast. Hon har en stor personlighet och mycket humör.

Ska man dock tro Jill så var det faktiskt nyligen nära att man lät hästen gå till aveln.

– I början på året hade vi redan bokat in en betäckning då hon inte visat lika mycket i loppen som i träning. I samband med framgångarna valde vi dock att avboka denna och så länge hon tycker att det är roligt att tävla så får hon göra det.

Drömmer om en V75-seger

A Knight's Victory har blommat ut på allvar som åttaåring och vunnit tre av sina fyra senaste starter. Varje gång med sin tränare och bästa vän i sulkyn, precis som är fallet nu på lördag. Visst har det funnits tankar på att sätta upp en proffskusk i de större loppen men då Jill känner sin häst bäst, och älskar tävlingsbiten, får ett högst eventuellt körsvensbyte vänta.

– Vi kör nog hela resan tillsammans, även om det gått sådär för mig på V75 hittills. Senast blev vi hängande i spåren och fick backa oss sist. Man måste ha flyt i loppen, vilket vi inte haft. Jag har ingen överdriven respekt för de övriga kuskarna i loppet. Vi möter dem till vardags och de är inte oövervinnerliga.

Hur är det egentligen med nerverna inför lördagen?

– Jag brukar oftast inte bli nervös av mig, inte ens på V75. Man får ta det för vad det är och göra sitt bästa, sedan får man se hur långt det räcker. Det är kul med uppmärksamheten man får, även om det då också kan bli en del prestationsångest för mig. Man vill väldigt gärna att det ska gå bra för egen del och visa upp hästarna i ett fint skick.

Vad skulle en V75-seger betyda för dig personligen?

– Jättemycket och det är något som jag har strävat mot hela tiden. En anledning till att hon gått så bra är att jag har kört väldigt snälla lopp med henne. Vi har byggt upp henne och det har lönat sig. Hon är lika laddad inför lördagen som jag.

Har du filat på en segergest?

– Nej, det har jag inte. Skulle det bli så att vi vinner så får jag improvisera, avslutar Jill med ett skratt.

Under lördagen, efter att intervjun gjordes, så stöks hästen från V75 på grund av en hovböld.