En av de största vi haft inom travet
Nybrink om Jim Fricks död
Han tillhörde en utdöende art, den stenhårt arbetande hästkarlen.
Jim Frick var en av de sista dinosaurierna.
Med ett hjärta av guld och bullrande skratt.
Karismatisk, kunnig, kärv men otroligt snäll.
Jag kan inte redovisa mitt första minne av Jim Frick. När jag började med trav för drygt 40 år sedan fanns han där, på Solvalla. Han hade redan då sin egen speciella stil. Att det var Jim som satt bakom hästen kunde vi se på flera mils avstånd.
Han kunde ha en cigg i käften också och visst kom det en och annan loska när han dundrande förbi samtidigt som han skrek hej och sen smackade på igen.
Jim satt käpprak i ryggen, nära djuret och med full kontakt med hästens mun hela tiden. Jim Frick körde häst, inte som de gör nu, ligger ner och åker utan vidare koll.
På den tiden var den svenska travhästen svår att hantera. Den travade inget vidare, behövde all hjälp i världen att ta sig runt travbanan utan galopp och Jim Frick kan ha varit bäst i klassen på just det. Det här gav honom många chanser att köra de sämre, knepiga och bångstyriga djuren. Och han blev bara bättre med åren – övning ger färdighet.
Om ingen fick runt en häst felfri: ”Vi provar med Frick.” Och när de väl vunnit påstod karln att ”nej, hon kändes ganska stabil, jag fick stötta henne lite ibland men det mesta skötte hon själv”. Skitsnack, såklart.
Gjorde allt själv, alltid
Jim Frick drev under sin storhetstid (1985–2000) ett av Sveriges största travstall. Han var Björn Goop och Peter Untersteiner i kubik, jag fattade aldrig hur han fick tiden att räcka till. När sov karln? Hur orkade han gå upp med tuppen varje morgon och somna vid midnatt efter en regnig novemberkväll på Romme? År efter år, dag efter dag.
De aktiva som säger att de jobbar hårt nu skrattar vi åt, jag och Jim. Inte elakt utan bara som ett konstaterande. Nej, i dag väljer eliten att träna eller köra. Jim gjorde allt själv, alltid.
Jag minns första gången jag skulle intervjua honom på stallbacken på Solvalla. Han hade ju en burdus framtoning och kunde rya med alla. Så jag närmade mig försiktigt och nervöst, nästan rädd och stammade fram mina frågor. Jim tittade på mig med sina djupt liggande ögon, log och kände väl av min sinnesstämning.
”Micke, sa han, häng med in i stallet så tar vi en fika. Vad vill du veta? Varför jag satt kvar med storfavoriten i tredje inner?”
Skrattade så vi grät
Ja, han kunde vara arg också. Man kunde få en åthutning eller så kallad uppsträckning för något man frågade. Det märktes att han levde i hög fart och det var inte alltid han hann med att kramas, så att säga.
Men jag kan lugnt säga att jag alltid såg fram mot ett snack med Jim Frick. Han sa inte massor men det han berättade betydde något. Kan vi kalla honom ett naturbarn? Mitt i det här var han otroligt social och hade alltid blicken utåt, mot publiken. När han åkte runt en travbana letade han efter bekanta som han kunde heja på. Det var sån han var, älskade att tjafsa, gruffa och skoja.
Undrar om inte det var där han fick sin energi, i att vilja prata om allt med alla, inte bara om hästar och trav. I början av 2010 spelade jag och Jim Frick in några musikvideos (typ) till travgalan. Jim körde runt mig och mina rapparkompisar i en vit limousine och vi hade roligt hela dagen.
Jag minns en replik han själv kom på: ”Att jag alltid får de sämsta körningarna.” Vi skrattade så vi grät.
Någon månad senare gick allt åt helvete på Solvalla. Han ramlade ur sulkyn under ett lopp på Solvalla, slogs medvetslös och lyckades efter det aldrig komma tillbaka som den stora yrkesman han var.
Med Frej Nalan vann han Derbyt 1989 och det är fullt möjligt att det var hans största seger. Men han vann ytterligare 5 001 lopp och det går givetvis inte att komma ihåg allt. När han vann Svenskt Travoaks 1999 eller 2000 (jag minns inte heller) kunde han absolut inte komma på vad hästen han körde hette i vinnarcirkeln.
Oftast var det ”märrn” eller ”Tiburarn” som fick duga. Jim hade koll men det där med namn och uttal var inte det viktigaste.
Det var körkonst
För att dra lite överkurs vill jag lyfta fram Emir Bermon. Det var en äkta Jim Frick-häst. Född 1976, 164 starter gav 51 segrar och 1,2 miljoner och jag är ganska säker på att alla lopp vanns efter tredjespår sista 1 400. ”Han är bäst när han får mölja på i sin egen fart”, sa Jim alltid. Jag minns att Emir Bermon skuttade och for och att Jim i stort sett satt uppe på hästen och hjälpte till, parerade, körde, pratade och tjoade.
Det var körkonst i en skola som sedan länge är nerlagd.
Jag ställer mig i spikrak givakt och saluterar en av de största vi haft inom travet, som fostrat och lärt ut och som alltid gjorde det med nöje.
Jim Fricks liv blev alldeles för kort men vi får trösta oss med att han levde alla sina år och dagar fullt ut – med ett stort leende.