Travprofilen: ”En dröm som gått i uppfyllelse”

Stefan Söderkvist om • Livet efter travet • Karriären • Att knäcka extra som liftvakt

Stefan Söderkvist körde sitt sista lopp 2019.

Han lämnade in körlicensen och vände blickarna mot Vemdalen.

Där byggde han ett hus – och extraknäcker som liftvärd.

– Nu tar vi dagen som den kommer. Det är en dröm som gått i uppfyllelse, säger Stefan till Trav365.

Stefan Söderkvist vann under sin långa och framgångsrika karriär 3 263 lopp, samt var ordinarie kusk bakom stjärnhästar som Fridhems Ambra och Noras Bean.

I slutet av 2019 valde Söderkvist dock att tacka för sig, trots att han körde in nästan sju miljoner under året.

Kärleken till familjen och hans längtan att få spendera mer tid med dem hade dock växt sig för stark.

– Det hade varit en plan hela tiden, att jag skulle sluta i tid så att vi, framför allt jag och frun, kunde göra sånt som vi inte hunnit med medan jag var aktiv. Exempelvis solresor, berättar Stefan för Trav365 och fortsätter:

– Nu tar vi dagen mer som den kommer, till skillnad mot att tidigare ha haft ett väldigt inrutat liv. Jag ville göra det här medan kroppen fortfarande var med, och inte när det var för sent. Vi äter gott, tar det lugnt och har det bra nu.

helskärm

”Konstig känsla – nu var det slut”

Hans allra sista seger visade sig vara en av hans större och mer känslosamma. Tillsammans med Admir Zukanovic Stepping Spaceboy vann man guldfinalen på Solvalla under julhelgen.

Tre starter senare hade kusken med de skickliga körhänderna kört sitt sista lopp.

– Det var en lite konstig känsla, det får jag säga. Nu var det liksom slut. Man funderade flera gånger hur det skulle kännas men jag hade förberett mig på det mentalt.

– Det bästa var ändå att man hade kunnat bestämma det här själv, istället för att behöva kliva av på grund av olyckor. Jag kände mig färdig med travet.

Vad tycker du om ditt beslut så här med facit i hand?

– Att det var det rätta. Jag har varit med om mycket bra och deltagit i de flesta större loppen. Känslan att båda vinna och förlora finns kvar.

Har det någonsin under den här tiden som pensionär funnits tankar på en comeback i sulkyn?

– Nej. Det är klart att jag saknar vissa delar inom travet som hästen och känslan när man sitter bakom en som är fin. Tävlingsmomentet var också jätteviktigt. Det är därför man höll på så många år som man gjorde, att man har trivts bra med det.

Vad hade frugan sagt om du plötsligt ändrat dig?

– Nä, det tror jag inte hade varit så populärt, säger Stefan och skrattar.

”Jag brinner för travsporten”

Det har nu passerat drygt tre år sedan han slutade som catchdriver, men travet... det har han inte släppt helt och hållet.

– Jag sitter i Åbytravets valberedning. Det har att göra med att man har haft mycket kontakter bland travfolk genom åren. När det är omval på nya styrelsemedlemmar så är vi en grupp som hittar nytt folk. Jag brinner fortfarande för travsporten och tycker att det är kul om man kan bidra på något sätt.

Större delen av året tillbringar han på sin gamla gård i Bollebygds kommun. Den har han visserligen sålt för en hemlig summa men kan tills vidare bo kvar.

Vintern spenderar han och familjen mer än gärna i en nybyggd stuga i Vemdalsfjällen. Där blir det ibland besök i slalombackarna men nu på ålders höst håller Stefan ändå hellre till i längdspåret.

– När jag var grabb hade mor min hus i Storhogna i Vemdalen och det har funnits i huvudet hela tiden att kanske en dag få bygga något själv här. I Göteborg har man saknat de fina, vita vintrarna. Det är en dröm som gått i uppfyllelse.

– Jag gillar att åka skidor och håller igång på det viset. I spåret är det lättare att undvika skador och det är nyttigt för kroppen.

Hur är din fysik jämfört med då du var aktiv?

– Jag tycker att den är bra, om jag får säga det själv. Jag känner mig fräsch, samtidigt som både vikten och hälsokontrollerna är positiva. Det ser bra ut.

helskärm

Rycker in som liftvärd: ”Jäkla skillnad”

Den forne travprofilen har på senare år även lyckats säkra ett extraknäck som troligen är så långt ifrån hans tidigare profession man kan komma.

– Jag och min fru Rita fick en förfrågan om vi kunde stå till förfogande åt Skistar. Tre, fyra dagar i månaden står vi alltså som liftvärdar. Det var det jag höll med i dag innan ni ringde. Det är en jäkla skillnad mot det jag gjorde tidigare.

Söderkvist har varit travet trogen sedan barnsben, vilket han kan tacka pappa Kjell för. Den mångårige championtränaren på 1960- och 1970-talen hade som mest runt 15-20 hästar i träning och var på sin tid proffs på Dannero.

– Utan pappa kanske jag aldrig hade hållit på med det här. Vi delade kärleken till hästen. Några andra intressen hade jag inte.

Stefan testade visserligen på både fotboll och hockey under ungdomsåren men insåg snabbt att han inte hade talangen för endera. Men hästar, det kunde han!

Hur var skoleleven Söderkvist?

– Medel, skulle jag säga. Det var betyg ett till tre, där tre var medel, och där höll jag mig. Pappa tyckte väl inte att jag skulle hålla på med trav, utan hitta på något annat. Sporten då var inte lika bra som den senare blev, även om det fortfarande är ett tufft och hårt liv.

”Pojkdrömmen som blev sann”

Tidigt i karriären lärde han känna legendaren Gunnar Nordin och fick av denne ett råd Stefan aldrig glömmer, men som han heller inte följde.

– Jag fick ett stipendium och en dag frågade jag honom: ”Om du fick börja om, skulle du välja travet igen?” Gunnar svarade att han inte skulle göra det eftersom han fick försaka väldigt mycket när det gällde familjen och den sociala biten.

– Att vara travtränare är mer än ett heltidsjobb, men det är samtidigt ingenting jag ångrar. Skulle jag få välja om så skulle jag göra detta igen.

Istället blev han proffstränare redan som 21-åring och hade då turen att få en flygande start på karriären. Stefan tog sitt livs första seger med hästen Coretta 1975 och toppade bland annat kuskligan på Dannero fem år på raken 1977-1981.

Hans stora genombrott kom med stoet Amiretta och tillsammans vann de Aftonbladets Guldtäcke. En seger som senare kom att innebära att han vågade lufta sina vingar och bli proffs på västkusten.

– Det blev mycket löpsedlar i och med den storvinsten som betytt mest för mig känslomässigt. Jag minns rubriken i Aftonbladet: ”Pojkdrömmen som blev sann.” Tack vare henne skapade jag mig ett namn och flyttade några år senare till Åby. Får man den där PR-hästen så innebär det mycket, mycket hjälp på vägen.

”En gång fick jag armen avsparkad”

Livet som travtränare och kusk är dock allt annat än riskfritt, och Stefan har inte förskonats från allvarliga skador genom åren.

– En gång fick jag armen avsparkad efter ett lopp på Solvalla. Vid ett annat tillfälle åkte jag i backen. Då gick en benbit i höften, samt några revben. Dessutom fick jag några taggutskott på ryggraden. Det är det värsta jag varit med om, med lång rehabilitering.

1990 var han dessutom med om en allvarlig olycka som ett drygt decennium senare var en starkt bidragande anledning till varför han lämnade in sin proffslicens, och istället blev catchdriver på heltid.

– Jag stod på en bevattningstank på en kärra som skulle lyftas av. En anställd kom då med en traktor för att koppla på kättingar, men den åkte ner i en grop och tanken började då att tippa. Där stod jag och tänkte att jag skulle få den över mig och hoppade därför baklänges.

I samband med landningen bröt Stefan lårbenshalsen och tvingades till en operation, men smärtan blev allt mer omfattande ju längre tiden gick.

– Ledbrosket hade skadats och till slut så fick jag byta höftled. I dag känner jag dock inte längre av värken.

Stefan om cancern: ”En tuff period”

Tidigt 90-tal vill Söderkvist nog helst glömma. Förutom benbrottet fick han det potentiellt dödliga beskedet att han drabbats av testikelcancer.

Han tog sig igenom detta med livet i behåll, men två år senare fick han ett återfall.

En mörk tid tog vid.

– Det var det värsta. Cancer, bara själva ordet är laddat. Det var en tuff period. Rörelsen blev drabbad under några år. Jag fick inte in några nya hästar, vilket man kan förstå då hästägarna var reserverade och valde andra tränare.

– Efter det första cancerbeskedet pendlade det hela tiden. Ena dagen skulle man greja det, andra dagar kände man att det var slut. Även om prognosen var god så får man de tankarna. Efter cancern har det viktigaste varit att man trivs med tillvaron i livet, och familjen.

”En riktig höjdarresa för mig”

Under samma årtionde skulle dock sagohästen som de flesta ute i stugorna kanske förknippar Stefan med komma till världen, nämligen Fridhems Ambra.

Den amatörtränade märren, tränad av paret Lotta och Ove Ousbäck, vann hälften av sina hundra starter och sprang in drygt tolv miljoner kronor.

Söderkvist fick vara med på en stor del av det äventyret, som bland annat nådde sitt kulmen när hon vann Hugo Åbergs Memorial på Jägersro sommaren 1999.

– Sportsligt sett var det en riktig höjdarresa för mig. Jag fick vara med om alla de här större loppen och tävlade både i de nordiska länderna och i Frankrike. Sedan var det tråkigt att hon blev sjuk...

Vad var det egentligen som hon råkade ut för?

– Det var en hjärtmuskelinflammation. Hon hade en hjärtklaff som läckte. Hade inte det hänt så vete tusan om det inte blivit ännu bättre.

”Har haft ett bra liv inom travet”

”Ambra” har hunnit bli 29 år och fick för en tid sedan efterlängtat besök av sin forne vän och kusk.

– Vi hälsade på i våras eftersom hon är gammal och man inte vet hur länge till hon kommer att finnas. Hon var sig lik när det gäller en del saker, lika grinig och bestämd som tidigare. Hon visade att det fortfarande är hon som bestämmer. Det var kul att se.

En annan stjärna som har en stor plats i Stefans hjärta är Noras Bean. Vi nåddes dock nyligen av den trista nyheten att han inte längre finns med oss.

– Det snurrade upp en massa saker i skallen, om allt det jätteroliga vi gjorde tillsammans. Jag, hästen, ägarna, tränaren Ulf Stenströmmer...

Hur skulle du vilja sammanfatta den här resan som du gjort under alla dessa decennier?

– Jo, jag skulle säga att jag har haft ett bra liv inom travet och är nöjd med det som varit, avslutar Stefan.