”Kändes som jag slutat sist flest gånger...”
Jerry Riordan i stor intervju om: • Pappa Jeremiah • Tiden i Italien • Mack Lobell • Elitloppsäventyren • Två hästar med i årets upplaga
Uppdaterad 2021-05-30 | Publicerad 2021-05-24
Jerry Riordan flyttade till Sverige och vann Elitloppet 2018 med Ringostarr Treb.
I år har han två hästar med i Solvallas superlopp: Aetos Kronos och Gareth Boko.
– Ett tag kändes det som om jag var den tränare som slutat sist flest gånger, säger han.
Årets Elitlopp har haft svårt att locka till sig gäster från det stora landet i väster, men en amerikan som garanterat kommer att vara på plats sista söndagen i maj är Jeremiah James Riordan, eller som alla i Norden känner honom: Jerry. Den 63-årige gentlemannen har via omvägar slagit rot i Sverige och Halmstad, där han och frun Lisa tycks trivas förträffligt – även om man haft vissa svårigheter att ta till sig den svenska matlagningskonsten...
– Jag saknar maten i Italien, framför allt pasta. Toast skagen är gott, och så äter jag gärna lax. Dessutom har jag en vän som är jägare, men i ärlighetens namn är han inte mycket till kock, berättar Jerry för Trav365.
Halmstadtränaren flyttade hit 2014 efter en mångårig tränarkarriär i Italien, och han talar sig gärna varm om maten och den sociala biten som skiljer sig från det ibland rutinmässiga livet i Västsverige. Han saknar alla spontana besök på caféer och restauranger, men uppskattar andra aspekter med vårt ofta frusna land i norr.
– Svenska tårtbakare är bäst i världen! Tårtorna blir alltid perfekta och aldrig för söta. Sverige är ett fridfullt land och det är bekvämt att leva här. Som tränare kan man leva på sitt yrke. Men vem kan uppskatta vädret? I mitt hemland USA är det hemskt med mycket vapenvåld där vem som helst verkar kunna köpa ett automatvapen. Det går åt fel håll där borta, tycker jag.
Jerry växte upp på en bondgård som innehöll det mesta i djurväg, dock inte hästar som enligt honom var en ”lyxvara".
– Vi hade faktiskt några byar i närheten med svenska immigranter. Stockholm by, Jämtland och New Sweden. Det var lite som Sverige med bland annat potatisåkrar och långa vintrar. Jag växte upp i en stor familj med fyra bröder och en syster, alla bor kvar i USA. Mina föräldrar var bönder under min uppväxt och jag skulle nog trivas med det livet, även om jag vet hur svårt och tungt det är. Man måste dock vara händig, vilket jag inte är som har tummen mitt i handen.
Kraschade men undvek halshuggning
Pappa Jeremiah senior har en stor plats i hjärtat hos sonen och Jerry talar länge och stolt om dennes bedrifter under andra världskriget.
– Min far gick på universitetet när kriget bröt ut och krigsmakten behövde piloter. Han hade ingen ambition att bli en sådan men valde att söka till officersakademin och fick sedan rollen som observatörspilot. Det var hans uppgift att flyga små plan i Stilla havet och reka om det var säkert för amerikanska trupper att gå i land där. En dag flög han och en till soldat över en ö som troddes vara övergiven av japanerna men så var inte fallet och de blev beskjutna med luftvärnsvapen. Både planet och den andra observatören blev träffade och pappa visste att de skulle tvingas kraschlanda. Det var viktigt att göra så i närheten av amerikanska trupper, vilket han lyckades med. Marinen plockade upp dem och som belöning fick min far sova i en underjordisk bunker, för att att överleva bomberna. Hade han kraschat närmare japanerna så hade de halshuggits, vilket var vanligt då.
Även om planet aldrig mer blev flygdugligt så lyckades Jeremiah landa så pass framgångsrikt att delar av detsamma användes till att reparera sex andra flygplan, något han alltid var stolt över. Ett antal år senare flög han jetplan, samt helikopter under Koreakriget. Under ett besök i Grekland träffade Jeremiah en grekisk kvinna som kunde bra engelska. De gifte sig och en tid senare kom Jerry till världen.
Som ung grabb var han väldigt sportintresserad och dessutom en duktig simmare, något som resulterade i ett jobb som badvakt. Fast något glamoröst liv som i tv-serien "Baywatch" var det näppeligen.
– Vi jobbade inte vid havet utan ett poolområde. Det värsta som kunde hända var att någon halkade på bassängkanten, säger Jerry skämtsamt.
Under de efterföljande åren svalnade intresset för simningen och han påbörjade en flerårig utbildning på universitetet där han studerade historia, det enda som lockade honom just då. Trots en del funderingar kring att möjligtvis börja arbeta som historielärare var det trots allt hästarna som han brann för.
– Jag brukade följa med min far till ett träningskamp där de flesta var amatörer. Pappa gillade att se andra träna häst och hittade också nya vänner, vilket var viktigt då han förlorat så många nära under krigsåren.
”Visar vilken människa han är”
Det var tränaren Bill Vaughn som gav Jerry en första smak av Elitloppet, med hästen Chiola Hanover som bjöds in av Solvalla sommaren 1980. Och det var kärlek vid första ögonkastet för den unge amerikanen.
– Alla var så vänliga mot oss i Sverige! Personalen på banan kollade så att vi trivdes och hade tillräckligt med mat. Rune Stolt kallade upp oss till sitt kontor och gav oss kontanter, så att vi kunde ha kul. Det var generöst. Jag träffade i samband med den resan många bosatta amerikaner och det festades varje natt. Det som slog mig var de långa dagarna i Sverige. Själv var man jetlaggad efter flygresan men det var ljust runt tre, fyra på morgonen. Stockholm var en underbar stad, minns jag.
Det blev inga framgångar för kretsen kring Chiola Hanover då hästen galopperade i försöket och inte lyckades ta sig till final. Efter några år som skötare hos Bill gick flyttlasset till stortränaren Chuck Sylvester, mannen bakom självaste Mack Lobell som vann Elitloppet både 1988 och 1990.
– Chuck var en grym hästtränare och är rakt igenom en toppenkille. Jag var på den tiden andretränare i stallet och minns mycket väl mitt första möte med Mack Lobell. Han var ett år och och det såg ut som om han lekte med de övriga, så jag frågade Chuck vem det var. "Det är den där billiga hästen som Lou Guida köpt för 17 000 dollar." Det var en liten häst och träning tråkade ut honom. Vissa dagar kunde han träna i 400 meter, bara för att sedan antingen ledsna eller springa av banan. Han gjorde så inför en Breeders Crown-final, bara för att sedan gå ut och slå världsrekordet.
– Något folk troligen inte känner till är att han inte trivdes med att vara ensam. Så när han bjöds in till Elitloppet 1988 så var Chuck länge rädd för att resan till Sverige inte skulle bli av, detta eftersom Mack Lobell på grund av karantänsreglerna behövt vara ensam på en gård någonstans. Då erbjöd sig Stig H Johansson att undvara två hästar som skulle hålla Mack Lobell sällskap, vilket var jättesnällt av honom och visar vilken människa han är. Man ska tänka på att Stig hade bland annat Napoletano i Elitloppet det året.
Rädd för att förlora sonen Kyle
1993 var året då Riordan och hans Crown's Invitation mycket väl hade kunnat ta hem finalen. Allt började så bra, med skrällvinst i försöket och sedan ett lopp i tredje utvändigt i finalen. Precis då attacken sätts in i sista sväng händer dock det som inte får hända, hästen galopperar i slagläge med gott om sparade krafter.
– Han touchade i sulkyhjulet på konkurrenten framför. Sea Cove, som vann det året, var en fantastisk häst men vi hade kanske slutat tvåa utan galoppen?
Travet på hemmaplan genomgick en mycket tung period och eftersom Jerry och storhästägaren Lou var vänner så gavs möjligheten att flytta till Italien och träna häst. Där stannade han under många år och trivdes initialt väldigt bra. Frun Lisa gjorde honom sällskap och tillsammans adopterade de en son, senare döpt till Kyle.
– Det var en öppen adoption och vi hade hela tiden kontakt med mamman. Lisa var länge rädd att vi skulle tvingas ge tillbaka barnet men det gick bra. Hans första ord var faktiskt på italienska, inte amerikanska, och han blev kvar i Italien efter att vi flyttade till Sverige. Varför vi flyttade? Det var mycket problem med byråkratin, dopning och liknande.
Under en period betalades inte ens prispengarna ut och flyttlasset gick sedermera till nordligare breddgrader och västkusten, där har Jerry och frun blivit kvar och när Trav365 når honom gör de båda sig redo att besöka Per Gessles hotell för en bit mat med vänner.
– Jag är fylld av antikroppar mot coronaviruset. Vi åkte på sjukdomen för en tid sedan men var bara sjuka i tre dagar. Dessutom har vi nyligen vaccinerat oss.
Det hann bli flertalet starter i Elitloppet innan framgångarna kom.
– Ett tag kändes det som om jag var den tränare som slutat sist flest gånger.
”De ville inte sluta applådera”
2018 var dock året då allt föll på plats. Tillsammans med startkatapulten Ringostarr Treb fick Jerry äntligen smaka på segerns sötma, och han blir nästan lite rörd när den dagen kommer på tal.
– Jag minns allt från den dagen. Redan på morgonen berättade skötaren att hästen tömt två hinkar med vatten, något han aldrig brukade göra annars. Det var ungefär som om han visste att var just den tävlingsdagen på året och att det väntade två heat. Han var en oerhört klok häst som alltid hushöll med krafterna. Hur det kändes när han korsade mållinjen som vinnare? Det tog en så där tjugo sekunder innan jag kunde acceptera att vi segrat. Först när någon klappade mig på axeln så förstod jag. Publiken var otrolig. De ville inte sluta applådera. Jag minns att vi gick med hästen längs med staketet och såg ett hav av händer som ville klappa honom. En dam som satt i rullstol fick till och med tag i tyglarna, men det gick bra. Vi firade så länge att personalen bad oss skynda på då det skulle köras fler lopp.
Ringostarr Treb har sedan dess gått i pension men Riordan har två deltgare i Elitloppet i år, Aetos Kronos som slutade trea i Paralympiatravet och Gareth Boko som tog en biljett via segern i Prins Daniels lopp i Gävle.
Något tränaren kommer att sakna om Aetos Kronos eller Gareth Boko vinner finalen är att vinka till publiken.
– Ja, vem ska jag vinka till? Jag får väl göra det ändå, åt min fru och son.
Få personer inom travet har något negativt att säga om den vitsprängde mannen som alltid tycks vara glad och öppen när media fångar upp honom på stallbacken.
Tappar du aldrig humöret?
– Självklart gör jag det, men det är något av en regel för mig att inte vara otrevlig mot folk offentligt. Nyligen bojkottade jag dock en tidning som rankade Aetos Kronos åtta i försöket till Paralympiatravet. Det gjorde mig lite upprörd.
Jerry lever för sina hästar och har inga planer, sin ålder till trots, att trappa ner. Mycket fritid blir det inte men han älskade att gå på bio innan pandemin slog till, och uppskattar en bra bok. Dock på engelska, det där med svenska-studierna går det lite si och så med.
– Alla i det här landet kan ju så bra engelska! Dessutom är ingenting på bio eller teve dubbat. Vad jag lärde mig först? "Tack så mycket", och "varsågod". Och så "omstart". Det är ett hemskt ord, avslutar Jerry med ett skratt.
Guide Elitloppet 2021: Allting inför superloppet Tidiga vinnare Startfältet
