Eriks ”fotbollsskada” var skelettcancer
Uppdaterad 2020-01-13 | Publicerad 2018-10-25
BOSVEDJAN. Erik Ågren var 15 år och fotbollskille när en knöl i knäet visade sig vara skelettcancer.
Hela livet förändrades och det tog tio år att må bra och bli hel igen.
I dag föreläser han om hur det är att vara ung med cancer och lyfter speciellt fram Barncancerfondens projekt Peer Support.
– Jag vill vara en kompis som förstår, en sådan jag själv hade behövt när jag blev sjuk.
I dag är han 36 år, lärare och friskförklarad sedan tio år tillbaka. Men Erik Ågren har inte glömt hur svårt det var att känna sig så utsatt, rädd och annorlunda som han gjorde efter att han blivit sjuk.
Han var 14 år när han fick problem med ett knä. Erik var väldigt aktiv och åkte snowboard, tränade fotboll och jiujitsu.
– Jag var en väldigt rörlig kille som hade svårt att sitta stilla.
Förutom att knäet inte fungerade som det skulle blev han väldigt trött, var ofta illamående och hade svårt att äta.
Han kämpade på men mådde bara sämre.
En dag under inomhusträning i fotboll gick han in i en duell med en kompis när benet vek sig. Efteråt kunde han inte ta sig upp. Både kors- och ledband hade gått av och han blev hemskickad med kryckor utan särskilt noggrann undersökning på akuten.
”Jag var väldigt rädd för att dö”
Han fick övningar av klubbens sjukgymnast men blev inte bättre. Det såg hans mamma som tvingade honom till vårdcentralen som genast skickade honom vidare till akuten.
När han undersöktes hittade läkarna en knöl stor som en tennisboll vid knäet. Efter att den hade analyserats fick han diagnosen skelettcancer.
Idag kommer inte Erik ihåg exakt vad han kände mer än att han var väldigt ledsen.
– Jag var väldigt rädd för att dö. Cancer var inget jag hade stött på tidigare och jag visste inte vad som skulle hända med mig.
Han flögs ner till Stockholm där han fick påbörja en kraftig cytostatikabehandling för att krympa tumören.
Skrämmande synen på sjukhuset
På dåvarande Radiumhemmet var det en helt ny och skrämmande värld som mötte honom. Där fanns barn och ungdomar utan hår som var svårt sjuka.
– Det kändes som att det inte handlade om mig. Jag hade hår då och kände mig ännu inte så sjuk.
Under behandlingen med cellgifter pendlade Erik veckovis till Radiumhemmet och kom hem till Sundsvall på helgerna. Han tappade håret, mådde illa men mest av allt missade han mycket tid med jämnåriga kompisar.
– Som tur var skrev klassen brev till mig varje vecka, det betydde väldigt mycket.
Efter ett halvår med tuffa behandlingar fick han beskedet att de skulle operera in en protes i hans knä.
– Det var jag inte alls beredd på och det var otroligt jobbigt att höra. Det innebar att jag inte skulle kunna springa längre och fick lägga av med allt jag var intresserad av.
Hamnade i rullstol
Efter operationen blev han väldigt deprimerad.
Han fick lära sig gå på nytt och var först beroende av en rullstol och kryckor.
När Erik var färdigbehandlad men märkt av sjukdomen ville han börja gymnasiet för att träffa kompisar och känna sig som alla andra.
Men han kände sig väldigt annorlunda när han kom till skolan i färdtjänst och med kryckor.
– Dessutom hade jag tappat allt hår så jag hade keps och vägde kanske 37 kilo. Gymnasietiden minns han som en väldigt jobbig tid.
– Det var något jag bara gjorde, nästan tvingade mig igenom men kände mig hela tiden väldigt utanför. Kanske mycket beroende på att jag stötte bort folk.
Allt han hade gått igenom hade påverkat hans självförtroende och psykiska mående.
Han beskriver det som att den gamle Erik inte längre fanns kvar. För att komma tillrätta med sina känslor fick han hjälp av psykolog.
– Att prata om alla jobbiga känslor och minnen var nödvändigt för att jag skulle kunna bearbeta det jag varit med om. Jag hade känt mig så ensam i min situation men nu fick jag bryta ihop och tilläts vara både ledsen och arg över det som hänt mig.
En tid var han väldigt arg på livet men vännerna, familjen och att han mognade bidrog till att han mådde allt bättre med tiden.
– Fast det tog ungefär tio år innan jag blev så stabil trygg och glad som jag känner mig idag. Tiden läker inte alla sår men man lär sig att hantera det som gör ont.
För tio år sedan, 2008, blev han friskförklarad. Han utbildade sig till lärare och 2013 gifte han sig med sin Sofia som har varit ett stort stöd för honom.
– Det finns saker som sjukdomen fört med sig som är positiva. Som att han är betydligt lugnare och tryggare som person. Det och att han gärna lyssnar är en egenskap han har nytta av i sitt arbete som lärare.
Hans protes gjorde att han hade svårt att gå åren efter operationen. Då skämdes han för att sticka ut i mängden.
– När folk undrade ville jag inte alls berätta vad som hänt utan ljög och sa att jag hade gjort illa mig på fotbollen.
Men med tiden kom modet och viljan att dela med sig av sin historia.
Idag föreläser han på uppdrag av Barncancerfonden, men även när företag, skolor och andra kontaktar honom.
Han vill att unga ska veta att det finns stöd och hjälp att få.
– Ingen ska behöva känna sig så ensam och utlämnad som jag gjorde.
Vill vara den han själv hade behövt möta
Han har gått utbildningen till Peer Support hos barncancerfonden. Tanken är att vara ett stöd på olika sätt för unga som är eller varit sjuka.
– Jag vill vara en kompis som förstår och som den som är sjuk eller varit sjuk kan relatera till. Det känner jag att jag kan göra jag genom att föreläsa om min egen historia.
Han är säker på att det är viktigt för barn och unga med cancer, att få en kontakt med någon som varit med om något liknande.
– Det var det jag saknade och hade behövt själv. Mitt syfte är försöka hindra att någon får en lika jobbig och krokig resa som jag fick.
Följ Svenska Hjältar på Facebook
Svenska Hjältar startades av Aftonbladet 2007.
Varje år skriver vi om hundratals vardagshjältar som visat prov på mod, civilkurage och medmänsklighet.
Av dessa utser vår jury sju hjältar som prisas på Svenska Hjältar-galan i december på Aftonbladet.se och i TV3.
Nominera din hjälte här nedan!