Isak, 19: Jag grät varje morgon – utan att veta varför

Isak, 19, vill få fler att våga prata om ångest

Uppdaterad 2019-05-02 | Publicerad 2017-09-11

Isak Sandell, 19, var den glade killen som alltid haft lätt för sig i skolan. Men första året i gymnasiet vände allt.

– Jag fick ångest och hatade mig själv – och visste inte alls vad det var med mig.

I dag vill han få fler att våga prata om psykisk ohälsa.

När vi ses är Isak Sandell sitt gamla vanliga jag – han har lätt att uttrycka sig och nära till skratt. Men de senaste tre åren har varit tunga, och tidvis har hela hans jag varit en prydlig, falsk fasad.

Van att allt gick bra

Redan som liten var han en kille som hade lätt för sig i skolan. Kanske för lätt: Både han själv och andra förväntade sig att han skulle klara allt galant.

– Till slut kände jag en press – både från mig själv och omgivningen – att jag måste fortsätta så. Inte just hemifrån, för mina föräldrar har alltid sagt att betyg inte är det viktigaste i livet.

Isak började tekniskt program på gymnasiet, och blev förvånad över att han inte alls tyckte att det var kul. Han funderade allt mer på att byta, och tog osäkerheten hårt.

– Det var väldigt jobbigt, en plan för livet som sprack. Ända sedan jag var tio år hade det varit självklart för mig att bli arkitekt, och nu var jag tvungen att tänka om. Dessutom trivdes jag bra i klassen. Jag mådde successivt allt sämre, utan att förstå varför.

Hur yttrade det sig?

– Ångest, oro, svårt att sova. Jag fick enormt dålig självkänsla och kände mig värdelös. Jag hade alltid varit ”den glada killen”, så nu blev det en stress i sig att försöka hålla uppe den bilden.

Mycket gråt

Isak kämpade vidare och på hösten bytte han till samhällsprogrammet. Det hjälpte inte.

– Jag grät mig till sömns på kvällarna, och grät på morgnarna före skolan. Jag förstod inte varför jag kände så. Att må dåligt passade inte alls in i min personlighet, tyckte jag.

Berättade du för någon hur du mådde?

– Ingen. Jag skämdes. På lektionerna kunde jag få ångestattacker. Jag gick ut och låste in mig på toa och grät så jag skakade. Sedan gick jag tillbaka till klassrummet och satte mig.

En vinterdag vände det. Isak förstod plötsligt vad allt handlade om. En dag i januari hade klassen en lektion i psykologi.

– För första gången hörde jag talas om psykisk ohälsa. Jag kände direkt: Det här stämmer in på mig! Det var enormt jobbigt att inse, samtidigt förstod jag äntligen vad det var för fel på mig. Och jag insåg att jag måste be om hjälp.

Isak skrev ett brev som han visade sina föräldrar. Sedan hände allt fort. Han fick hjälp av psykvården och blev sjukskriven några veckor. Han fick diagnosen depression, som senare upptäckts vara bipolär typ2. Där är de depressiva perioderna vanligare än de maniska.

I dag äter han medicin och mår bra. Isak har bestämt sig för att vara öppen för att hjälpa andra som mår dåligt och visa att de inte är ensamma.

– I efterhand förstår jag inte hur jag klarade mig. Jag var som en robot som spelade mig själv.

Hjälp av Tilia

Han tog kontakt med föreningen Tilia, som hjälper unga med psykisk ohälsa.

– Med Tilia fick jag samhörighet med andra. Det är ok att må dåligt och det finns hjälp. Jag önskar bara att jag berättat för någon tidigare.

För fler liknande artiklar − följ Svenska Hjältar på Facebook