Småbarnsmamman Evelina, 30, slutade andas på väg till förskolan
Uppdaterad 2023-04-23 | Publicerad 2023-04-22
Oskar och Evelina Gren var på väg i bilen mot förskolan för att hämta den yngste sonen när det hände.
– Evelina gjorde ett läskigt ljud. Det var som ett avgrundsvrål, berättar Oskar.
Hela hustruns kropp var på spänn och Oskar förstod att något var allvarligt fel.
Det var i början av oktober i Ljungsbro utanför Linköping. Paret Oskar, 39, och Evelina Gren, 30, hade haft det hektiskt den senaste tiden. Nog för att det alltid är rätt så mycket att göra med tre barn som är 12, 9 och 2 år.
– Vi hade precis flyttat till ett nytt hus och det var stressigt. I efterhand kanske man tänkte på att det fanns tecken där. Men där och då tänkte man inte på det, konstaterar Oskar.
Evelina hade varit uppe natten innan och flyttstädat. Paret satt i bilen och samtalade om vardagsbestyr på väg mot förskolan för att hämta minstingen Emil. De var nästan framme när något oväntat hände.
– Plötsligt spändes hela kroppen på Evelina och hon gav ifrån sig ett konstigt ljud.
Oskar trodde först att hon skämtade, för ibland får Evelina kramp i vaden och ger ifrån sig ljud.
– Men det var några steg värre och det slutade ju aldrig. Först sa jag till henne: ”Lägg av, sluta driv med mig. Överdriv inte att du får kramp”. Men jag fick ingen respons.
Oskar beskriver det som att hans ”spindelmanssinne vaknade till liv” då.
– Man fattade att någonting var fel.
Var blå i ansiktet
Oskar stannade direkt. Vid det här laget var paret bara 20 meter från förskolan. När Oskar sprang runt bilen och öppnade bildörren satt Evelina där, helt lealös i kroppen.
– Hon saknade puls och var blå i ansiktet. I princip fick jag ta ut henne där på förskoleparkeringen och påbörja hjärt- och lungräddning. Som tur var fanns det inga barn ute då.
Oskar ringde 112 och fick vänta i telefon. Han kände en oerhörd panik. Tankarna gick runt i hans huvud. Hur skulle det gå om Evelina inte klarade sig? Hur skulle det påverka barnen, och inte minst den yngste sonen som då inte ens skulle ha några minnen av sin mamma? Samtidigt försökte han att ha fullt fokus på Evelina.
– Jag har lite erfarenhet av detta sedan tidigare. Jag gjorde samma sak på en kollega som fick hjärtstillestånd. Han klarade sig inte och jag fick flashbacks från det.
Två förbipasserande stannade och hjälpte Oskar.
– De gjorde kanske inte så mycket rent praktiskt, de erbjöd en jacka som kudde. Men det betydde oerhört mycket för mig i stunden att jag inte var helt ensam i ett väldigt utsatt läge. De är mina hjältar. De fanns där jämte mig hela tiden och var ett otroligt stöd.
Samtidigt hade Oskar SOS Alarm i telefon. Han fick uppdateringar om var ambulansen var.
– Det var också en trygghet, att jag visste att de snart skulle vara där. Kort innan ambulansen kom så fick jag henne att börja andas lite i alla fall. Det livstecknet visade hon. Men hon kvicknade ju inte till förrän hon kom till sjukhuset.
Aldrig hänt tidigare
Evenlina fördes till Universitetssjukhuset i Linköping. Där tog det ungefär en timme innan hon kvicknat till så pass mycket att hon förstod vad hon hade varit med om.
– Först trodde jag att vi hade varit med om en bilolycka, berättar hon.
Evelina fick genomgå en rad tester. Först visste man inte vad som hade hänt, men senare visade det sig att hon drabbats av ett kraftigt epilepsi-anfall, ett så kallat grand mal. Diagnosen kom som en blixt från ovan.
– Jag har aldrig fått något anfall tidigare. Man var pigg och glad, sedan vaknade man på akuten helt plötsligt och mindes ingenting.
Oskar konstaterar att de hade tur i oturen.
– Det kunde lika gärna ha varit så att Evelina hade suttit bakom ratten och haft barnen med sig i bilen.
För Evelina har diagnosen påverkat livet. Hon medicinerar nu mot epilepsin och får inte köra bil.
– Det är ett års förbud nu, och under den tiden måste jag vara anfallsfri.
Evelina har maken Oskar att tacka för sitt liv.
– Till en början försökte jag skoja bort det lite, att jag var död i ett par minuter. Det känns väldigt orealistiskt när man är 30 år. Men ju mer jag tänker på det, desto mer sker det en tankeomställning. Vore det inte för Oskar så hade jag inte funnits kvar nu.