Rekordmånga flyktingar men allt färre som vill hjälpa

Fler människor befinner sig på flykt än någon gång efter andra världskriget.

Samtidigt sprider sig en flyktingtrötthet även hos länder som tidigare haft ett generöst mottagande.

En olycklig kombination som hotar leda till nya konflikter om världen inte lyckas anta denna utmaning.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Drygt 70 miljoner människor befinner sig på flykt i världen, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Så många har det inte funnits vid något givet tillfälle sedan andra världskriget.

Trenden är att flyktingarna bara blir fler och fler.

Framöver är det inte bara krig, konflikter och hungernöd som skapar flyktingströmmar. Enligt FN kommer klimatförändringarna att vara den största enskilda faktorn i framtiden om världens politiker inte lyckas dämpa den globala uppvärmningen. Beräkningen är att 200 miljoner människor kommer att ha flytt från sina hem år 2100 på grund av höjda havsnivåer och ett allt extremare klimat.

Detta ovanpå de flyktingströmmar som vi redan har i dag.

Hur världen ska klara den nivån är i dag en gåta eftersom fler och fler länder stänger sina gränser för flyktingar eller kraftigt drar ned på sitt mottagande. Det handlar inte bara om att de rika länderna i västvärlden stänger sina dörrar.

Även grannarna till konfliktländer börjar tröttna.

Ta det lilla Libanon som när kriget i Syrien rasade som värst huserade 1,5 miljoner flyktingar från grannen. De fick visserligen klara sig i stort sett själva med dagpenning från FN. Men de slapp i alla fall kriget.

Men Libanon har tröttnat. Flyktingarnas primitiva bostäder rivs, det görs razzior på arbetsplatser där syriska flyktingar jobbar svart. Sätten är många för Libanon att visa att nu är det dags för de syriska flyktingarna att åka hem eller någon annanstans.

Turkiet, som tagit emot tre miljoner syrier, planerar att förflytta två miljoner av dem till den buffertzon i norra Syrien som man nyligen skapat genom en militär invasion. Det sällar dem till den majoritet av världens flyktingar som befinner sig i sin egna länder, så kallade internflyktingar. Men de är fortfarande i behov av hjälp.

Acceptansen för flyktingar blir allt lägre i en värld där nationalistiska stämningar dominerar. Det blir också svårare att få in de pengar som krävs för att driva flyktingläger runtom i världen. Vilket är en paradox eftersom den rika världen för en relativt billig penning skulle kunna hålla flyktingarna kvar i sina närområden och slippa oönskade asylsökande.

Flykting-fatigue har lett till att många ifrågasätter om de som flyr verkligen gör det för att de är tvungna eller om de i själva verket är någon form av lycksökare som hoppas få ett bättre liv i ett mer välutvecklat land. Bland de som tar sig över Medelhavet från Afrika dominerar numera de ekonomiska migranterna över flyktingarna.

Men tittar man på vilka länder flyktingarna kommer ifrån så framgår det klart att det framförallt handlar om stater som befinner sig i krig.

I topp nu ligger Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Myanmar och Somalia. Länder med svaga regeringar som inte har kontroll över hela sitt territorium och befunnit sig i krig så länge att krigen förvandlats till långvariga, lågintensiva konflikter som sätter stopp för ländernas möjligheter att utvecklas.

Dagens system där människor ger sig ut på riskfyllda reser över stora avstånd och betalar flyktingsmugglare stora summor pengar är knappast ett idealt sätt att ta hand om flyktingproblemet. Men det är effektivt i så motto att när flyktingarna väl står där och knackar på exempelvis Europas port så är det svårare för länderna att säga nej.

En betydligt bättre ordning är det så kallade kvotflyktingsystemet som sköts av UNHCR. Då slipper människor att riskera drunkna i Medelhavet eller ge allt de äger och har till flyktingsmugglare. När de sätter sig på ett flygplan har de redan blivit godkända av mottagarlandet.

Förra året hittade 92 400 flyktingar nya hem på det här sättet. Det är alldeles för få jämfört med behovet. Det motsvarar bara sju procent av dem som väntar på att få nya hemländer. Och jämfört med alla de som befinner sig på flykt är det som en droppe i havet.

USA brukade ta emot lika många som resten av världen tillsammans. Men under Donald Trump har mottagandet gått brant nedåt.

Hur den här ekvationen ska lösas är svårt att se i dag. Men om inte världens länder är beredda att hjälpa de flyktingar som finns riskerar problemet i stället att komma tillbaka bakvägen genom nya krig och konflikter.

Då är det både billigare, säkerhetspolitiskt klokare och mer humant att hjälpa människor som tvingats på flykt.

Eller är världen verkligen beredd att stå och se på medan miljontals människor går under?