ÅSIKT

Ni hatar mitt framför ögonen på min son

Mamma och blivande polis: Han är nio och ska inte behöva vara rädd när han går på fotboll

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT, SIMON HASTEGÅRD/BILDBYRÅN
Det är inte bara kärlek i fotboll längre, det är extremt mycket hat – framför allt mot våra poliser. Min son har varit stolt och glad över att hans mamma ska bli polis, nu är han inte lika säker på min trygghet längre, skriver Malin Alm.

DEBATT. Det är matchdag och i dag ska vi för första gången ta oss till en större arena än vårt lags hemmaarena, min son är laddad till tusen och ser så mycket fram emot det allsvenska derbyt.

Som förälder i sammanhanget har jag en olustig känsla och en svag oro för dagens drabbning. Inte på grund av resultatet i matchen eller någonting fotbollsrelaterat. Min oro grundar sig i hur de vuxna människorna som kommer finnas på arenan ska bete sig.

Min sambo släpper av oss en bit från arenan där dagens match ska hållas och jag tar min son i handen, hans tröja och halsduk är på och han är så redo för att heja fram vårt lag till tre poäng. Vi hinner knappt runda första långsidan på arenan innan min son kramar ett rejält tag i min hand. Hans ögon är uppspärrade och han ser ut som om han gärna hade velat försvinna in i min jacka.

Det han vet är att pyroteknik är förbjudet och vi har pratat mycket om varför. Det vi möter är ett hav med supportrar till motståndarlaget som bokstavligt talat hänger ut från arenan ut mot gatan och gapar egentligen allt som inte har med fotboll att göra, i händerna lyser brinnande bengaler.

Redan här börjar det bli skevt för min son och han tittar på mig och säger ”mamma, det här är läskigt!”. Jag bekräftar honom men försöker försäkra honom om att det inte är någon fara och pekar på poliser och ordningsvakter runt omkring.

Till slut kommer vi fram till den kortsida där vi ska sitta, min son är fortfarande på helspänn och är inte alls lika förväntansfull som när han steg ur bilen. Vi sätter oss på våra platser och han granskar hela arenan och konstaterar att han sitter långt ifrån den andra kortsidan, vi sitter precis mitt emot så vi ser allt som försiggår på andra sidan.

Matchen blåses igång och nu börjar vi dra på smilbanden igen, vi älskar ju att gå på fotboll ihop. Efter några minuter in i matchen så rullas banderoller med text ut på den andra kortsidan.

Min son är nio år, han kan läsa väldigt bra. Själv hoppas jag att han bara kollar på matchen. Men han tittar på mig och säger ”mamma varför tycker dom inte om polisen?”. Jag försöker förklara så gott jag kan varför vuxna människor drar upp banderoller med diverse osmakliga uttalanden på.

Den här matchen var det dock ganska ”milda” banderoller som visades. Matchen är slut och den slutar lika, vi har trotts omständigheterna haft en bra fotbollsdag tillsammans.

I söndags var det matcher igen, vi var på hemmaplan och gästades av ett lag från norr. En lugn och familjär match där vi känner oss som hemma. Dock spelades andra allsvenska matcher samma dag och eftersom min son är oerhört intresserad av tabellen och hur det gick i de andra matcherna så vill han gärna se höjdpunkterna.

Vi sätter oss självklart och kollar både på Sporten på kvällen och i morse på höjdpunkter från de olika matcherna.

Plötsligt när vi kollar en av matcherna så säger min son ”stop mamma, pausa, vad står de” jag pausar utan att ha reflekterat vad vi snart ska få läsa, och blir helt förstummad. Följdfrågan kommer komma vilken sekund som helst när han har läst klart. ”Vad menar dom med att polisen ska skjuta sig själva, mamma du ska ju bli polis jag vill inte att du skjuter dig”.

Det som räddade mig från en konversation med min son angående detta var tiden, han behövde cykla till skolan.

Dock kommer han ta upp frågan direkt när han kommer hem igen. Och här sitter jag nu och skriver av mig.

Jag blir oerhört provocerad av tanken att jag ska behöva tänka efter innan jag går på fotboll med min son, att jag behöver förklara varför vuxna människor beter sig på ett eller annat sätt.

Att min son får en syn på fotbollssupportrar som inte är okej. Men, detta är verklighet, detta händer på fotbollsmatcher runt om i landet.

Det är inte bara kärlek i fotboll längre, det är extremt mycket hat, påhopp och hot mot motståndarlag, människor med andra kulturer och framför allt mot våra poliser. Min son har varit stolt och glad över att hans mamma ska bli polis, nu är han inte lika säker på min trygghet längre.

Jag vill inte se era bengaler på läktaren, jag vill inte se era banderoller på läktaren, och jag vill inte behöva säga till min son att han inte behöver vara rädd när vi går på fotboll.


Malin Alm, fotbollsälskande mamma


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

ARTIKELN HANDLAR OM

Fotboll

Pyroteknik

Familj