Morsan från helvetet

Jenny Aschenbrenner läser en skakande självbiografi om livet med en sadistisk mamma

Jeanette Winterson  (född 1959)  berättar i nya boken om sin uppväxt som adoptivbarn i ett strängt frireligiöst hem.

”Mrs Winterson ville inte att hennes kropp skulle återuppväckas eftersom hon aldrig någonsin hade älskat den, inte en enda minut en enda dag.” Jeanette Winterson beskriver sin adoptivmor. Den kvinna som borde blivit hennes mamma i alla de mjuka kärleksaspekterna av begreppet, hon som fostrade henne från det att hon var sex veckor liten fram tills hon 16 år gammal flydde det hem där hon utsatts för exorcism för att hennes kärlek till andra flickor skulle drivas ut med svält, stryk och böner.

Mrs Winterson brukade stänga henne ute på trappen hela natten. Eller låsa in henne i kolkällaren. Jeanette Winterson kaller henne så, Mrs Winterson, eller bara Mrs W. Ibland ”min mor”. Fadern, den blöte, viljesvage men ändå mildögt välmenande pappan får heta ”pappa”. Mamman hålls på avstånd, så långt som det går att trycka henne ifrån sig när man levt sitt liv i förhållande till den kärlek man inte fick av henne. Alltihopa handlar ju om henne, bara om henne.

Den Mrs Winterson som får ett sex veckors flickebarn i famnen är störd, känslomässigt bottenfrusen och godtyckligt sadistisk. En före detta alkoholist som nu missbrukar religionen, använder den för att plocka all glädje ur livet.

Samtidigt framstår barnet Jeanette som en nästan okuvbar kraft, med orden och berättandet som livlina ut ur kolkällaren, ut ur den lilla låda av trångsynthet och kärlekslöshet som Mrs W har byggt åt henne. Sällan har jag läst en bok som med samma kraft visar på läsandets läkande förmåga. Ironiskt nog ges denna gåva till Jeanette Winterson från samma ursprungskälla som förtrycket kommer ifrån: religionen.

Överallt i det Wintersonska hemmet finns bibelord uppklistrade, varje kväll läser Mrs W högt och med känsla ur den heliga boken. Dessutom ökas det skrivna ordets magiska dragningskraft genom att Mrs W själv, på tvärs mot det förbud som gäller för alla andra, lånar deckare från biblioteket och läser dem med glupande aptit.

Orden blir en så påtaglig räddning: inte bara det som hindrar barnet Jeanette från att falla rakt ner i svart hopplöshet och kanske tappa förmågan att leva för alltid, utan också vägen mot klassresan från det fattiga livet i det fuktiga lilla radhuset i småstaden utanför Manchester, biljetten till prestigeuniversitetet i Oxford, till en författarkarriär och ett medelklassliv.

Den självbiografiskt baserade romanen Det finns annan frukt än apelsiner var förbluffande rolig, halsbrytande drastisk och med ett gott humör mitt allt elände. Men nu får vi den hårda versionen utan stötdämpande lull, den som är rolig bara i förbifarten, som en biprodukt av ännu en noggrant beskriven detalj ur en orimlig barndom.

Det är skildringen av ett uppväxande som inte tar slut, så som det är för oälskade barn, dömda att försöka bli hela och stora under ett helt vuxenliv. Jeanette Winterson faller ner i en djup depression när hon i medelåldern hittar sitt födelsebevis bland Mrs W:s kvarlämnade saker.

Plötsligt blir det där som hon aldrig behövde: vissheten om vem som är hennes biologiska mor, det enda som betyder något.

Det fina med Varför vara lycklig när du kan vara normal? är den kompromisslösa sakligheten och det oavlåtliga prövandet med vilken Jeanette Winterson undersöker sin bakgrund, hur hon plockar upp bitarna av det som utgör hennes barndom och vuxenblivandet, vänder och vrider på dem och betraktar dem från alla håll.

Det är ett ältande som når litterära höjder, där själva det psykoanalytiskt noggranna skärskådandet av varje liten bit av sitt varande i stället för att tråka ut skapar spänning.

Jeanette Winterson har skrapat alla tendenser till sentimentalitet från berättelsen som flickan som inte lät sig kuvas, befriat sig från alltför stor medkänsla inför sina tidigare jag och lyckas just därför förmedla exakt hur ont det gör att ta sig ur kolkällaren och börja leva.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.