Sex, lögner och en tv-show som filmar allt
Jerrod Carmichaels program liknar inget annat – på gott och ont
Det viktigaste först: ”Jerrod Carmichael: Reality show” (HBO Max) är det mest intressanta man kan se på tv just nu.
Så var det sagt.
Redan hans standup-special ”8”, som kom 2017 och regisserades av den numera världsberömde Bo Burnham, visade att Jerrod Carmichael är en komiker med ett unikt tilltal. Pauserna och tveksamheten. Dröjandet vid och interaktionen med publikreaktionerna. Blicken på världen och familjen. Den enorma karisman och coolheten.
Fem år senare, 2022, vände han sedan upp och ner på allt han tidigare sagt och gjort. För i ”Rothaniel” (också regisserad av Bo Burnham) mötte vi en nedtonad och trevande Jerrod Carmichael. Halvvägs in i föreställningen kom han ut som homosexuell och beskrev hur hans vänner och familj vägrar acceptera det, eller honom. Förtrollande, och Jerrod Carmichael vann en Emmy Award.
Men skämten skrevs och framfördes inte i ett efteråt, där saker och ting ordnat upp sig, utan mitt i en process utan facit eller avslut.
När han nu återkommer med åtta avsnitt långa dokumentärserien ”Jerrod Carmichael: Reality Show” är det samma problem han fortfarande kämpar med. Inte minst den djupt religiösa mamman, som tycker att Jerrods homosexualitet är en dödssynd. Men också relationerna till män, vänner och pojkvännen.
I första avsnittet försöker Jerrod prata med sin kompis – rapparen Tyler, The Creator – om hur deras vänskap förändrats sedan Jerrod berättade att han varit förälskad i Tyler. Det enda svar Tyler gett honom tidigare är ”hahaha you stupid bitch” och samtalet där de ska försöka hitta tillbaka till varandra blir bortom plågsamt.
Andra avsnittet handlar om Jerrod Carmichaels förhållande med pojkvännen Mike, om sexmissbruk och upprepad otrohet. Det är transparent och naket på ett sätt som gör något inte bara med tittaren, utan också med Carmichaels verkliga relationer och möten.
Tv-teamets närvaro gör honom modigare och ärligare, men blir också ett sätt att utöva makt. Alla han närmar sig, familj och vänner och grindr-knull, får finna sig i att bli filmade och klippta. Biroller i hans dokusåpa, bokstavligt talat. Annars blir det inget. Brutalt och ojämlikt.
En av hans vänner (jag är nog inte den enda som misstänker att det är nämnde Bo Burnham) vägrar och dyker i en av de tidigaste scenerna upp maskerad i balaklava och skidglasögon. Han säger att han inte tänker dela med sig av sig själv i Jerrods självdestruktivt exhibitionistiska idiotprojekt.
”Jag försöker göra Truman Show av mig själv!” försvarar sig Jerrod Carmichael men har inget bra svar på motfrågan VARFÖR? Det blir uppenbart att exhibitionismen och bekräftelsebehovet, eller beroendet av kamerans dokumentation och blick, är ett mycket tyngre missbruk än det sexmissbruk han går i terapi för.
Genom seriens alla åtta avsnitt är det detta som gör denna reality show så oändligt fascinerande. Den äkta äktheten och den falska äktheten. Möten och icke-möten med pappan, barndomsvännen, komikerpolaren och pojkvännen blir roliga, irriterande och djupt berörande. Men kameran är hela tiden med, som en drog och skänker huvudpersonen det nödvändiga rus som krävs för att han ska kunna ”vara sig själv”.
Den egna dysfunktionaliteten är inte sällan komikerns bästa vän, en brunn att ösa ur. Här varvas, som i ett ”Seinfeld”-avsnitt, korta klipp ur scenframträdanden med de filmade ögonblick skämten faktiskt handlar om. Men till skillnad från i ”Seinfeld” är scenerna verkliga. Det är oupphörligen engagerande och inte så lite jobbigt att följa.
”Jerrod Carmichael: Reality show” är en lysande serie om manlighet och sexualitet. Om religion och homofobi. Om ego och yta, relationer och mänsklighet.
Men ständigt med metaperspektivets våldsamma närvaro i rummet.
Som när han konfronterar sin pappa om dennes lögner och hemligheter, och hur de påverkat honom, och pappan plötsligt sluter sig helt, suckar ”I knew it”, och frågar: ”Kommer det här att vara med i ditt program?”
Jerrod Carmichael svarar: ”Ja, kanske. Troligen.”
