Atomkraften äntligen på väg mot sista vilan
Problemet med slutförvaringen av kärnbränslet löst av forskare i Göteborg
Åsiktsjournalist. Miljöbil. Kärnkraft.
Makten sitter i orden, i språket, och man måste gå ner dit, i ordgroparna, om man ska förstå hur makten över vårt tänkande, över vår syn på möjliga utopier, fungerar och verkar.
Det blir tydligt vid läsningen av Åsa Mobergs nya bok om atomkraften: Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten.
28 mars 1979 kablade västmedierna ut Metropolitan Edisons talesman Blain Fabian över världen. Fabian meddelade att företagets reaktor i Harrisburg hade ”stängts av helt enligt föreskrifter och kommer att vara ur drift ungefär en vecka medan utrustningen kontrolleras och reparationer görs”. Den veckan pågår fortfarande.
Reaktorerna återstartades som bekant aldrig, och den smälta härden spred dödlig, radioaktiv strålning över stora delar av USA.
Blain Fabian kunde vara en klon på de experter knutna till atomindustrin som Sveriges Radio kallade in efter att Fukushima exploderade. Det var ingen fara då heller, och även den veckan pågår än, men nu är katastrofen av apokalyptiska dimensioner.
I Bostonbaserade nyhetsbyrån Common Dreams skriver Harvey Wasserman om denna katastrof dagligen, bland annat för att de havererade reaktorerna utsätter den amerikanska allmänheten för dödliga risker dagligen. Arnie Gundersen på Fairwinds.com gör detsamma, och i amerikanska tv-kanalen Democracy Now! rapporteras varje vecka om nya sprickor vid härdarna, om miljontals ton radioaktivt vatten som läcker ut i havet och nu driver in mot USA:s västkust. Saneringsarbetet är ett arbete utan slut.
Men i tidningar som New York Times, som tillsammans med AP och Reuters fortsätter att vara huvudkälla för västliga stormedier som SR och SVT, är det ekande tyst.
Det är förstås djupt besvärande. Och inget som nån tycks orka röra i.
”Obekväma frågor till makthavare var något som infördes genom televisionen av de tre O:na: Orup, Olivecrona och Ortmark 1966”, skriver Åsa Moberg lite överraskande (s. 59) i sin bok.
Är det inte snarare så att stormediernas relation till makten alltid varit en ganska bedrövlig historia, att de obekväma frågorna besvärande ofta saknats, men att det trots allt varierat över tid? I vissa perioder har journalister solidariskt hjälpt varandra att ansamla mod, både gentemot sina ägare och gentemot makthavarna. Sjuttiotalet var en sådan tid. Just nu upplever vi en sorts motsats. Den servilitet som stora delar av kåren visar mot maktens män och kvinnor är på väg att helt undergräva fältet.
Även atomkraftsfrågan bör analyseras mot denna bakgrund.
Åsa Moberg har följt frågan längre än de flesta. Hon skriver medryckande och har djup kunskap om alltifrån reaktortyper till tillbudsstatistik till hur konkret gräsrotsarbete fungerar och inte fungerar. Kärnkraften, skriver hon, bygger på Lögnen, nämligen: ”Det kommer att bli bättre, längre fram. Reaktorerna är inte billiga nu, men de kommer att leverera billig energi en gång i framtiden.” Men framtiden kommer aldrig.
Boken blir en vältalig och uppseendeväckande redogörelse för atomkraftens orimlighet, både ekonomiskt, socialt och miljömässigt.
När det gäller den internationella bilden konstaterar Moberg att USA har en total dominans även här, och att stormakten driver ett livsfarligt politiskt spel i atomkraftsförsedda länder som Pakistan och Sydkorea. Nordkoreas provsprängningar som piskas upp till hot i väst suckar författaren åt: ”I väst borde vi vara mer uppmärksamma på den obalans som råder när det gäller halvöns kärnkraft och atomvapen: Sydkorea ingår i en försvarsallians med USA, som i nyhetsfloden får den vackert klingande beteckningen ’skyddsmakt’. Innebörden är att Sydkorea i praktiken har tillgång till atomvapen: de amerikanska.”
Men frågan är om vi inte nu anat början på slutet för decennier av mörkläggning kring atomkraftens verkliga kostnader. PM Nilsson, välinformerad politisk chefredaktör för Dagens Industri, skrev till exempel i höstas ledaren ”Även marknaden avvecklar kärnkraft” (17 sep 2013). Hade marknaden fått styra hade visserligen kärnkraften varit borta för länge sedan, men när en institution som DI tar sina händer ifrån den betyder det ändå något avgörande.
Moberg redogör också kort för alternativen till atomkraften, ett cirkulerande system för energiproduktion. Det är enkelt att genomföra rent tekniskt och det är billigare för skattebetalarna och utan dödliga risker. Men det skulle dra undan makt och inflytande från mäktiga särintressen, som den krisande skogsindustrin och finansfamiljer som Wallenberg och Rausing.
Enligt dagens system ska den svenska atomepoken ”avslutas” i så kallade slutförvar. Det går ut på att gräva ner det högstrålande avfallet, täcka över det och hoppas att inget händer.
Men kan inte den nukleära epoken avslutas på ett värdigare sätt? Jo, det finns en metod, den heter djupa borrhål och har tagits fram av en grupp forskare i Göteborg och väcker nu allt större intresse. Man vet nu hur allt avfall kan samlas och sänkas ner i borrhål där de oskadliggörs genom att smälta samman med jordkärnan på kilometerstora djup. Metoden kräver att världen går samman i en gemensam operation för vår arts överlevnad. Det är ingen orimlig utgång. De tekniska problemen är ringa i jämförelse med sanering efter havererade reaktorer. Som så ofta kommer det i stället att handla om sociologi.
Den tyske riskforskaren och sociologen Ulrich Beck brukar i sina skrifter betona vikten av att alla går samman i den sådan här viktig ödesfråga. All förändring drivs av intressekamp (precis som all journalistik är åsiktsjournalistik) och alla viktiga intressen måste därför känna delaktighet.
En mycket viktig grupp är personalen i kärntekniksektorn. Där, bland kärnfysiker, strålningsexperter, reaktortekniker, finns mycket stor kompetens som måste tas tillvara i denna världsunika uppgift: att på ett kontrollerat, professionellt och värdigt sätt avsluta den nukleära epoken och kliva in i den post-nukleära eran.
Jag skulle nog själv gärna lämna ordarbetet och återgå till kärnkemin för att få vara med. Jag tror att den kommer att bli en fantastisk resa. Ja, jag tror faktiskt att det kan komma att bli en fest, en fest vi kanske aldrig tidigare har sett maken till.
